Valet i Storbritannien

av Niklas Albin Svensson

Slutet för New Labour

Liksom i det senaste svenska valet avslutades valet i Storbritannien utan en klar vinnare. Valresultatet reflekterar den instabilitet som karakteriserar den nuvarande världssituationen. Den brittiska överklassen som brukat stoltsera med sina starka enpartiregeringar har tvingats till sin första koalitionsregering sedan andra världskriget som nu ska försöka genomföra de värsta nedskärningarna någonsin.

Ekonomi i spillror

Den brittiska ekonomin, som ansågs vara ett föredöme för sin stora tjänstesektor (läs finanskapital) och för sin tillväxt utan industri, är i spillror. Bankerna, som för fyra år sedan ansågs vara den nya vägen till välstånd erbjöds låga bolagsskatter och avregleringar för att satsa i Storbritannien, har nu visat sig vara en förbannelse. Sen krisen bröt ut har brittiska skattebetalare fått pumpa in 1 triljon pund, (dvs 13 000 000 000 000 kr, eller drygt 200 000 kr per person) i systemet. Detta, kombinerat med högre arbetslöshet osv, har lett till ett budgetunderskott på runt 11%. Tillväxten ligger nu på en dryg procent, efter sex kvartal av lågkonjunktur. Arbetslösheten, som tidigare var låg, ligger nu runt 8% men många som arbetar kan inte försörja sig på sin lön.

Det var detta ekonomiska läge som mötte partierna när valrörelsen började för ett drygt år sedan. Labourregeringen, var generellt illa omtyckt efter tio år av högerpolitik. Opinionsundersökningarna tydde på en storförlust för Labour (26%) och en Tory-seger (42%) med en överväldigande majoritet i parlamentet. Storbritannien har enmansvalkretsar vilket gör att de stora partierna tar oproportionerligt stor del av platserna.

Men valresultatet blev ett annat. Efter att Tory (som det "Konservativa partiet" kallas i folkmun) spenderat hösten med att förklara hur det var "austerity" ("åtstramning" är inte tillräckligt starkt) som gällde efter valet och Labour efter sin partikongress börjat motsätta sig de konservativas massiva nedskärningsprogram, såg det ut som om valet kunde vinnas. Den brittiska arbetarklassen minns väl Thatchers regering och hade ingen lust att upprepa upplevelsen. Det började bli uppenbart exakt vad valet handlade om. I februari låg Labour och Tory nästan lika med ett litet försprång för Tories. De konservativas ledare Cameron tvingades lägga om valstrategin.

Ändrad strategi

Under våren försvann talen om "austerity". Den enda person i den konservativa ledningen som fick framträda i TV var Cameron. Hans hatade gäng av överklassministrar gömdes undan, framför allt den tilltänkte finansministern, Osborne. Cameron åkte runt på skolor och arbetsplatser och talade med "vanliga människor" (någon gjorde en hysteriskt rolig parodi på detta, sök efter "common people Cameron" på Youtube) Samtidigt genomfördes en palatskupp i Labours ledning. Högerfalangen med Darling, finansministern, och Mandelson, näringslivsministern, i spetsen hotade att avgå mitt i valrörelsen om inte de fick mer inflytande över politiken. De krävde en "ansvarstagande" politik och Labour presenterade en budget som innehöll nästan lika stora nedskärningar som den som Tories förespråkade (40 miljarder pund eller 520 miljarder kronor). Skillnaderna mellan partierna började suddas ut.

Samtidigt tog liberalerna ett steg framåt och försökte framställa sig som partiet som motsatte sig etablissemanget. De förde fram en extra skatt på hem värda mer än två miljoner pund, ingen förnyelse av det dyra kärnvapenprogrammet Trident (i alla fall inte i samma skala) och avskaffande av det dyra nationella id-kortprogrammet. Liberalerna gick framåt och Labour gick tillbaka.

Svidande nederlag

Valresultatet slutade med brakförlust för Labour på 29%, men samtidigt misslyckades Tories att vinna tillbaka de positioner de tappat under hösten och fick bara 36%. I arbetarklassområden valde många som tidigare röstat på småpartier och liberaler att rösta på Labour och en polarisering kan tydligt ses på kartan (Wikipedia election map) över valresultatet. SNP, de skotska nationalisterna, gick tillbaka i Skottland efter att ha misslyckats med att infria sina vallöften i det skotska parlamentet. BNP, rasistpartiet som samlat missnöjesröster i arbetarklassområden och hoppats få sin första parlamentariker gick tillbaka kraftigt och i flera områden blev de helt utröstade från kommunfullmäktigen. Liberalerna, som många trodde var ett alternativ till vänster om Labour, fick 23%, men fem färre parlamentariker.

Klassröstning

I den polarisering som skedde blev klassröstningen allt tydligare när Tories framstod i all klarhet som en regering av de rika och för de rika. Detta trots att all propaganda från partiet försökte framställa dem som något annat. Labour däremot misslyckades totalt att dra nytta av hatet mot Tories. Detta var delvis på grund av den politik som förts de senaste tio åren med krig, anti-fackföreningslagstiftning, privatiseringar och skattelättnader för banker men det var också för att man presenterade i princip samma program för att bekämpa budgetunderskottet som de konservativa. Den enda kritiken man hade av de konservativa var att de gick för fort fram.

Ett Labour-parti som gått till val på ett socialistiskt program, med förstatligande av bankerna, höjning av minimilönen, beskattning av de rikaste osv, hade kunnat erbjuda ordentligt motstånd mot de konservativa och vunnit valet. New Labours dyrkande av det privata näringslivet däremot är allmänt hatat och de saknar helt förståelse för den politiska situationen. Som en av partiledarkandidaterna uttryckte det, "folk får inte få för sig att vi är storföretagens parti".

Som en följd av den stämning av polarisering och radikalisering som sker, framför allt inom fackföreningarna, har nu New Labour fått nådastöten. I partiledarkampanjen placerade sig samtliga kandidater till vänster om Tony Blair och Gordon Brown, i ord. Fyra av fem kallade sig till och med för "socialister" i en av debatterna. Den enda som avstod, David Milliband, ansågs vara "Blairite"-kandidaten och fick stöd av en överväldigande majoritet av parlamentarikerna. Även den borgerliga pressen drog sitt strå till stacken och efter att ha bedrivit en hårdnackad anti-Labour kampanj under valrörelsen hade den mage att ge partiet råd om sin nästa partiledare. Mangrant ställde de upp bakom David Milliband med motiveringen att han var den enda som kunde vinna nästa val. I verkligheten var de intresserade av att ha en så tandlös opposition som möjligt – en opposition som var villig att gå med på regeringens nedskärningspolitik utan motstånd.

Parti- och fackföreningsmedlemmar tog inte hänsyn till dessa hycklande röster utan valde David Millibands bror, Ed, till partiledare. New Labour gänget var allt annat än glada och det var ansträngda applåder som mötte Ed Millibands tal där han förklarade hur Irakkriget var ett misstag och hur minimilönen måste höjas. De insåg att deras tid i partiet var slut. Samtidigt har den nya ledningen mycket att bevisa när det gäller sin politik. Vad den brittiska arbetarklassen och Labour behöver är en ledare som kan bjuda motstånd mot Tories massiva nedskärningar. Tal om "oansvariga strejker" som den nyvalde ledaren börjat med ger bara ammunition till fienden. Labour måste nu visa att det är ett parti för "labour" (arbete) och inte storföretagen. Det kan bara göras med en facklig och politisk kamp för ett socialistiskt alternativ till de konservativa nedskärningarna.

Niklas Albin Svensson Bethnal Green & Bow CLP (personal capacity)

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.