Massarbetslösheten, coronapandemin, klimathotet, krisen i välfärden – kapitalismens globala kris gör sig gällande på alla fronter och visar behovet av ett stridbart socialistisk program. Men Vänsterpartiet har de senaste åren gått mot ett allt snävare fokus på parlamentariska manövrer för att få igenom ständigt mindre reformer. Om partiet inte hittar tillbaka till sina revolutionära rötter riskerar man att helt missa de möjligheter som öppnas upp i klasskampen.
Arbetslösheten har stigit till 9 procent och ungdomsarbetslösheten närmar sig nya rekord på 27 procent. Globalt har 400 miljoner förlorat jobbet under det dryga halvår som gått sedan coronapandemin blossade upp. Pandemin har skördat nära 6000 liv i Sverige. Regeringen har världens mest passiva coronastrategi, allt för att göra så liten skada på kapitalisternas vinster som möjligt. Socialdemokraterna genomför villigt borgarklassens och högerns önskelista: inskränkning av strejkrätten, försämring av arbetsrätten, minskad invandring och marknadshyror.
Detta borde vara ett gyllene tillfälle för Vänsterpartiet. Välfärden är partiets huvudfråga. De är det enda partiet som är motståndare till den nuvarande högerpolitiken. Det finns ett massivt missnöje som de skulle kunna kanalisera, inte minst inom vården, i förorterna och bland unga. Problemet är att partiet har urvattnat sin politik och steg för steg släppt krav som de lovat att hålla fast vid.
Efter valet 2014 villkorade Vänsterpartiet sitt stöd till en regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet med att vinsterna i välfärden skulle förbjudas. Men detta krav begravdes i en utredning som varken innehöll ett förbud av vinsterna i välfärden eller genomfördes. Detta utan att Vänsterpartiet drog tillbaka sitt stöd till regeringen.
För att ändå visa upp att man åstadkommit något lanserade man parollen ”Vänsterpartiet gör skillnad”. Tio extra miljarder till välfärden – en droppe i havet i jämförelse med behoven – gavs namnet ”vänstermiljarderna”. ”Under de senaste fyra åren har Vänsterpartiet visat att det går att gå åt rätt håll,” skrev Sjöstedt den 14 augusti 2018. Men arbetare i välfärden i hela landet kan intyga att denna ”vänsterpolitik” som ”går åt rätt håll” faktiskt inte ens lyckades stoppa nedskärningarna.
På samma sätt proklamerade Sjöstedt efter valet 2018 att ”dörrmattor finns på Ikea”. Likväl släppte man igenom en regering på ett program som stod till höger om den senaste borgerliga regeringen. Så sent som i maj uttryckte till och med Sjöstedt sin önskan att få ingå i regeringen i en intervju med TV4: ”Det hade varit bra för Sverige. Det hade varit tufft att sitta i regering – det är det alltid när det är kris. Men vi hade ju kunnat se till att vi får ett mer rättvist och jämlikt samhälle.” Man undrar om det helt gått partiledningen förbi att regeringen bedriver öppen högerpolitik – och att det därför rimligtvis inte borde finnas någon som helst grund för samarbete.
Sjöstedt har lovat att försöka fälla regeringen om den går vidare med försämringen av LAS, vilket i sig är bra. Men i stället för att hoppas att facken och arbetsgivarna ska komma överens borde han konstatera att det inte finns någon anledning för facken att överhuvudtaget förhandla om försämringar. Kapitalisterna kan ringa igen när de har något att erbjuda. Om regeringen går vidare med försämringarna borde Vänsterpartiet inte bara vädja till borgare om att driva igenom en misstroendeomröstning, utan lyfta kravet om att facken ska organisera en storstrejk. Men partiledningen verkar blind för all möjligheter till initiativ utanför förhandlingsrummen.
Under de åtta åren med Sjöstedt har parlamentariska intriger allt mer ersatt klasskampen, socialismen och de verkliga kraven på seriös förändring. Man har släppt radikala krav som förbud av bemanningsföretag, sex timmars arbetsdag med bibehållen lön och 200 000 nya jobb inom offentlig sektor (ett av partiets huvudkrav under valrörelsen 2006). Baserat på hennes framträdanden verkar det tyvärr inte bli någon förändring under den nya partiledaren Nooshi Dadgostar.
När Vänsterpartiet i dagarna går till kongress borde huvudfrågan vara: hur ska vi störta den fruktansvärda, förtryckande och exploaterande kapitalismen och bygga socialism? Till den kongress som var planerad i mars hade partiets programkommission i stället föreslagit att man skulle stryka kapitalismens avskaffande ur partiprogrammet. Detta exempel är tillräckligt för att visa hur långt åt höger partiets ledning gått.
Men om man ska vara helt ärlig har socialismen knappast intagit förarsätet i partiet på väldigt många år. Om Vänsterpartiet ska kunna bli ett verkligt alternativ för arbetare som vill förändra samhället måste man svänga skarpt till vänster och börja ta strid för verkliga förbättringar. Kampen kan inte föras bakom stängda dörrar i förhandlingsrum, utan måste ske på gator och arbetsplatser. Det behövs inte ännu ett socialdemokratiskt parti som långsamt glider högerut. Det behövs ett stridbart socialistiskt vänsterparti.