Var är revolutionen? Behovet av ett revolutionärt ledarskap

av Alan Woods
Foto: Public domain

I denna artikel ställer Alan Woods en fråga som är extremt relevant för alla revolutionärer: om kapitalismen är ett döende system, varför har det fortfarande inte störtats? Svaret på den frågan leder också fram till de lagar som styr revolutioner och klassmedvetandets utveckling, och den avgörande roll som den subjektiva faktorn – det revolutionära ledarskapet – spelar i den historiska processen.

"Människor är inte mer angelägna om att göra revolution än att föra krig. Det finns emellertid den skillnaden att tvång spelar en avgörande roll i krig och att det i revolutionen inte finns något annat tvång än omständigheterna. En revolution äger bara rum när det inte finns någon annan utväg." (Trotskij, Ryska Revolutionens Historia, kapitel 6, "Upprorets konst")

"När tiden är mogen kommer saker att ske med oerhörd fart och energi, men det kan ta ett tag innan den tidpunkten är nådd." (Engels, Brev till August Bebel, 24 oktober 1891, vår översättning)

"Allt bestående förtjänar att gå under"

Hegel förklarade att allt bestående förtjänar att gå under. Det vill säga, allt som existerar bär fröet till sin egen undergång inom sig. Detta är helt korrekt. Under en lång tid verkade det som om kapitalismen var här för att stanna. De flesta människor ifrågasatte inte sakernas tillstånd. Dess institutioner tycktes stabila. Även de mest allvarliga kriser kunde med tiden lösas och saker kunde synbart återgå till det vanliga.

Men skenet bedrar. Dialektiken lär oss att saker och ting vänds till sin motsats. Efter en lång tid av politisk stagnation har de senaste årens utveckling utgjort en avgörande vändpunkt på världsskala.

Krisen 2008 var en tydlig vändpunkt i hela situationen. Faktum är att borgarklassen aldrig har återhämtat sig från denna kris. Vid krisens utbrott förklarade vi att varje försök av borgarklassen att återställa den ekonomiska jämvikten skulle rubba den sociala och politiska jämvikten. Och denna förutsägelse har visat sig stämma till punkt och pricka. Borgarklassen tog till desperata åtgärder för att lösa krisen och spenderade oöverträffade summor pengar.

De använde sig av samma åtgärder men på en mycket större skala när pandemin utlöste en lågkonjunktur 2020. Därigenom kunde de undvika en omedelbar kollaps, men priset blev att de skapade nya och oöverkomliga motsättningar. Dessa är nu märkbara överallt.

Systemet räddades av enorma statliga investeringar, trots att alla inom borgarklassen tidigare varit överens om att staten skulle hålla sig borta från marknaden. Men som det engelska ordspråket lyder: pengar växer inte på träd. Resultatet av detta oerhörda spenderande, där man använt ofantliga mängder pengar som tidigare inte fanns, har varit att ett enormt skuldberg anhopats. Världens sammanlagda skulder närmar sig nu 300 biljoner dollar.

Detta saknar motstycke i fredstid. Den härskande klassen spenderade visserligen liknande stora summor under andra världskriget, skulder som likviderades under efterkrigstidens långa ekonomiska uppsving. Detta var dock bara möjligt till följd av en rad särskilda omständigheter som inte gäller i dag och som sannolikt inte kommer att återupprepas i framtiden.

Det oundvikliga resultatet av det nuvarande skuldberget är inflation, som uttrycker sig genom det ökade priset på varor, bränsle, gas och el, som slår mot de fattiga.

En ny period av ekonomisk, social, och politisk instabilitet är den oundvikliga konsekvensen. De senaste händelserna i Kazakstan var en varning om vad som komma skall. Dessa kan upprepas när som helst i land efter land.

Den nuvarande krisen är inte bara ekonomisk utan har även en social och politisk, till och med en psykologisk och moralisk karaktär. I alla länder kännetecknas den av en instabilitet som saknar motstycke.

Det kapitalistiska systemet har genomgått den allvarligaste ekonomiska krisen på 300 år. Detta erkänner alla kapitalets seriösa strateger. Dessutom har miljontals människor dött till följd av pandemin, som fortfarande inte är övervunnen, vad borgarklassen än hävdar.

Med utgångspunkt i dessa fakta är det inte svårt att sluta sig till att förutsättningarna för en socialistisk revolution redan existerar på världsskala. Detta är helt korrekt. Allmänt sett har detta varit fallet länge. Men man kan inte basera marxistiska perspektiv uteslutande på generaliseringar.

Det räcker inte att upprepa allmänna påståenden om att den socialistiska revolutionen är oundviklig. Man måste också kunna förklara varför det är så. Hegel påpekade att vetenskapens uppgift inte bara är att samla in en uppsjö av fakta, utan att uppnå rationell insikt. Det är just detta som är marxisternas uppgift.

Alltför ofta nöjer sig människor på vänsterkanten och till och med vissa marxister med att citera ändlösa exempel på ekonomisk statistik från den borgerliga pressen. Sedan lägger de till på slutet att "socialismen är lösningen" eller något i den stilen. Det är förvisso helt sant, men denna slutsats har ingen förankring vare sig i faktan eller statistiken och har därför inte mycket värde. En sådan mekanisk metod tyder bara på intellektuell lathet och väcker bara tristess och otålighet hos dem som hört allt detta förut.

Abstrakta formuleringar och scheman kommer inte att hjälpa oss förstå det stadium som vi går igenom. Samma sak gäller allmängiltiga slagord om kapitalismens kris, som förlorar all sin tyngd och relevans genom att de bara återupprepas, och förminskas till tomma och meninglösa klyschor.

Vi måste följa situationen och dess konkreta utveckling under olika stadier. Och vi måste besvara den fråga som många måste ha ställt sig: ni marxister säger att det kapitalistiska systemet är i kris, och det är uppenbart att det stämmer. Men varför har det inte blivit någon revolution?

Frågan kan verka naiv. Men den är mer djupsinnig än vad man kanske tror. Och den förtjänar noggrann eftertanke. Om vi ska vara helt ärliga frågar sig till och med vissa som kallar sig marxister den frågan: om krisen är så allvarlig, varför har då inte massorna rest sig?

Jag syftar här på de så kallade aktivister, som uppvisar ett djupt förakt för idéer och teori, och som tror att de kan få massorna att gå ut i kamp genom att springa runt som yra höns och ropa om revolution.

Jag kommer väl ihåg de fanatiska studentledarna i Paris 1968, och jag ser samma personer i dag: kulmagade, självbelåtna borgare som hånler åt revolutionärer i allmänhet, och som därigenom även indirekt spottar på sitt eget förflutna. Jag måste erkänna att deras förvandling inte kom som någon överraskning för mig. Det var mycket tydligt redan i maj 1968. De förstod ingenting då och de förstår ännu mindre i dag.

Dessa "aktivister" har inget tålamod med massorna. När de inte uppnår det önskade resultatet med att ständigt upprepa samma tomma "revolutionära" fraser – som påminner om en trött gammal prästs mumlande böner – klandrar de arbetarklassen för det, blir demoraliserade och ger upp. Steril aktivism och hjälplös apati är blott två sidor av samma mynt.

Det är inte marxisternas uppgift att hålla en termometer i munnen på arbetarklassen för att förutspå när den är redo att gå ut i kamp. En sådan termometer har aldrig existerat och kommer aldrig att existera. Och man kan inte påskynda händelseutvecklingen med otålighet.

Tycker du att situationen utvecklas för långsamt? Vi vill förstås alla att den ska utvecklas snabbare. Men dessa saker måste få ha sin gång och otålighet är vår största fiende. Det finns inga genvägar! Trotskij varnade om att försöka skörda det man inte har sått oundvikligen leder till misstag, antingen av ultravänsteristisk eller opportunistisk karaktär. Om man försöker skrika högre än rösten bär kommer man bara att bli hes.

Men om du fortfarande insisterar på att få veta när arbetarklassen kommer att resa sig mot det kapitalistiska systemet efter att ha läst denna korta artikel, så kan jag erbjuda dig ett väldigt exakt svar.

Arbetarna kommer att resa sig när de är redo.

Inte en sekund tidigare.

Och inte en sekund senare.

Geologi och sociologi

Redan själva frågan "var är revolutionen?" visar prov på mer än bara förvirring. Den avslöjar även en grundläggande brist på förståelse för revolutionens grundlagar och för hur klassmedvetandet växer fram. Varken revolutioner eller klassmedvetande, två fenomen som är starkt sammankopplade, växer fram på ett automatiskt eller mekaniskt sätt.

Låt oss börja, som alltid, med de grundläggande principerna. Dialektiken lär oss att det finns stora likheter mellan samhället och geologin. Våra sinnen ger oss bevis om att marken vi står på är stabil och fast ("fast som en klippa", som man säger). Men geologin lär oss att stenar är långt ifrån fasta och att marken ständigt rör på sig.

På ytan kan allt verka lugnt och stabilt. Men under marken flyter ett enormt hav av magma. Denna magma, som har en ofattbart hög temperatur och ett oerhört tryck, söker efter en svag punkt i jordskorpan. Trycket under ytan ökar och når småningom en punkt där jordskorpan måste ge vika och magman bryter igenom i en våldsam explosion. All den spänning som byggts upp utlöses genom ett vulkanutbrott.

Det förhåller sig på ett mycket liknande sätt med det mänskliga samhället. På ytan verkar allt lugnt. Då och då hotas lugnet av oroligheter, men när dessa lägger sig lämnar de inga synbara spår och har inte heller rubbat den rådande ordningen. Den rådande ordningens anhängare inbillar sig att allt är lugnt. Men under ytan sjuder missnöjet, bitterheten, hatet och ilskan som gradvis blir allt större tills det når den punkt då en samhällelig jordbävning blir oundviklig.

Precis som att det är omöjligt att förutse exakt när en jordbävning kommer att ske, trots alla teknikens och vetenskapens framsteg, är det omöjligt att förutse när den samhälleliga jordbävningen kommer att ske. Vetenskapen har visat att San Francisco är beläget på en förkastning i jordskorpan som kallas San Andreasförkastningen. Det betyder att staden förr eller senare kommer drabbas av en massiv jordbävning.

Trots att ingen kan säga exakt när detta kommer att ske, vet vi att det kommer att ske. Och lika säkert kan vi säga att revolutionära utbrott kommer att ske när borgarklassen och dess lejda strateger, ekonomer och politiker minst anar det.

Trotskij har det fantastiskt målande uttrycket för detta, "revolutionens molekylärprocess", som ständigt pågår i arbetarnas huvuden. Men eftersom denna process sker gradvis och inte påverkar samhällets allmänna politiska uttryck, går detta obemärkt förbi – för alla utom marxisterna.

Men det är inte alla som kallar sig för marxister som förstått marxismens grundläggande principer och metoder. Vi såg detta i Frankrike i maj 1968, när okunniga sekterister av [Ernest] Mandel-varianten helt skrev av den franska arbetarklassen som "förborgerligad" och "amerikaniserad". Färre än fyra miljoner var medlemmar i fackföreningarna, men över tio miljoner ockuperade fabrikerna i historiens största revolutionära generalstrejk. Men huruvida en sådan explosion kan leda till en framgångsrik socialistisk revolution är en helt annan fråga.

De franska arbetarna hade i praktiken tagit makten 1968. Presidenten De Gaulle informerade den amerikanska ambassadören att: "Det är över. Inom några dagar kommer kommunisterna att ha tagit makten." Och detta var fullt möjligt. Att det inte skedde var inte arbetarklassens fel. Den gjorde tvärtom allt som stod i dess makt för att genomföra revolutionen. Felet låg hos ledarskapet, vilket vi återkommer till senare.

Revolutionens förutsättningar

Om den socialistiska revolutionen ska lyckas måste vissa förutsättningar finnas. Dessa är av både objektiv och subjektiv karaktär.

Blotta existensen av en ekonomisk kris räcker inte för att en revolution ska bryta ut. Inte heller räcker det med en försämrad levnadsstandard. Leo Trotskij förklarade en gång att om fattigdom räckte för att det skulle bli revolution så skulle massorna göra uppror hela tiden.

Vissa sekterister beter sig som om det alltid råder upproriska stämningar, som om folk alltid vore redo för revolution. Men så är det inte. Att kapitalismen befinner sig i en djup kris är uppenbart och behöver knappast bevisas. Men det är en helt annan fråga hur massorna uppfattar denna kris. Det är svårt för massorna att göra sig av med illusioner som byggts upp under många år och årtionden. En hel serie djupa chocker behövs för att rubba den rådande jämvikten.

Objektivt sett är det helt riktigt att förutsättningarna för en socialistisk revolution inte bara existerar utan har mognat under en längre tid. De är till och med övermogna. Men den mänskliga historien skapas av mänskligt handlande. Och som materialister vet vi att det mänskliga medvetandet i allmänhet inte är revolutionärt utan djupt konservativt. Människan är mycket skeptisk till all form av förändring.

Detta är en djupt rotad psykologisk självförsvarsmekanism som har ärvts genom generationerna från ett avlägset förflutet. Det finns ingen som kommer ihåg detta förflutna längre, men det har lämnat ett outplånligt avtryck på vårt undermedvetna. Denna mekanism härstammar från människans självbevarelsedrift.

Massornas medvetande, som formats av den föregående periodens erfarenheter, tenderar därför alltid att släpa efter den objektiva händelseutvecklingen, och ibland ganska långt efter dessutom. Detta måste vi ständigt ha i åtanke när vi analyserar den nuvarande situationen.

Det finns ett gammalt kinesiskt ordspråk som säger att den största olyckan en människa kan råka ut för är att leva i händelserika tider. När marken under våra fötter skakar, när de gamla templen och palatsen rasar samman är det till en början högst oroväckande.

Människor kommer att springa än hit och än dit för att hitta trygghet. Men i det gamla sättet att leva finns det inte längre någon trygghet. De redan upptrampade stigarna måste överges och nya måste upptäckas. Djupgående chocker har redan börjat underminera människors förtroende för det rådande samhället.

Det är otvivelaktigt så att de flesta människor känner sig tryggare och mer bekväma i de bekanta miljöer som de har fötts in i och där de levt merparten av sina liv. Till och med när tiderna är sämre håller man sig envist fast vid hoppet om att det snart ska bli bättre och att de "vanliga tiderna" ska återkomma.

Och när revolutionärer förklarar behovet av en revolution skakar folk på huvudet och säger: "Man vet vad man har, men inte vad man får." Detta är en helt naturlig reaktion. Revolutionen är ett språng ut i det okända, och vem vet vart det leder?

Bild: Andre Cros, Archives municipales de Toulouse

Tröghetslagen

Den härskande klassen har mäktiga vapen till sitt förfogande för att kunna försvara sin makt och rikedom: staten, polisen, rättsystemet, fängelser, media och skolsystemet. Dess mäktigaste vapen är emellertid vanans makt, den samhälleliga motsvarigheten till tröghetslagen inom fysiken.

Tröghetslagen är den välkända lag som gäller för all massa, och som säger att de kommer förbli i sitt tillstånd, antingen i vila eller rörelse, om de inte påverkas av någon yttre kraft som tvingar dem ur detta tillstånd. Samma lag kan tillämpas på samhället.

Kapitalismen fostrar in oss i en livslång vana av att lyda, som enkelt överförs från skolan till fabrikernas löpande band och följaktligen in i barackerna.

Traditionen och den dagliga rutinen är en betungande börda som tynger folks medvetande och driver dem att fortsätta i samma hjulspår. Detta innebär att massorna, åtminstone till en början, kommer att välja det minsta motståndets väg. Men när stora händelser gör att situationen förändras på ett skarpt sätt kommer de till slut att tvingas börja ifrågasätta den moral, de värderingar, religioner och övertygelser som har format deras tänkande under hela deras liv.

Det krävs omvälvande händelser för att förmå massorna att bryta med den själsdödande rutinen, tvinga dem att se sin situation sådan den verkligen är, ifrågasätta de gamla övertygelser som de tagit för givet och dra revolutionära slutsatser. Detta tar oundvikligen tid. Men under en revolution får massornas medvetande en enorm skjuts framåt. Det kan omvandlas helt inom loppet av 24 timmar.

Vi ser samma förlopp i varje strejk. De mest klassmedvetna arbetarna blir ofta förvånade när några av deras mest bakåtsträvande och konservativa arbetskamrater plötsligt förvandlas till de mest aktiva och energiska klasskämparna.

En strejk är bara en revolution i miniatyr. Och i varje strejk är det ledarskapet som är den viktigaste faktorn bakom framväxten av ett klassmedvetande. Ett enda modigt tal från en enda klasskämpe på ett massmöte kan ofta bli avgörande för huruvida en strejk lyckas eller inte. Detta leder oss fram till problemets kärna.

Den subjektiva faktorn i historien

Spontana revolutionära massrörelser visar den enorma makt som massorna har. Men denna makt är bara potentiell och inte faktisk. Om den subjektiva faktorn saknas spelar det ingen roll hur stark och stormig massrörelsen än blir – den kan ändå inte lösa klassens viktigaste problem.

Här måste vi förstå att det finns en grundläggande skillnad mellan den socialistiska revolutionen och de tidigare borgerliga revolutionerna. Till skillnad från en borgerlig revolution kräver den socialistiska revolutionen arbetarklassens medvetna rörelse, som inte bara måste ta makten över statsapparaten utan också, redan från början, ta kontrollen över produktivkrafterna och styra dem medvetet.

Genom arbetarkontrollen i fabrikerna läggs grunden för övergången till en demokratiskt styrd socialistisk planekonomi. Detta skiljer sig på ett tydligt sätt från de tidigare borgerliga revolutionerna, eftersom den kapitalistiska marknadsekonomin inte kräver planering eller något som helst medvetet ingripande.

Kapitalismens historiska framväxt skedde spontant, till följd av hur produktivkrafterna hade utvecklats under feodalismen. De borgerliga revolutionära ledarnas teorier, i den utsträckning de hade några, var bara en omedveten återspegling av den framväxande borgerlighetens behov och deras värderingar, religion och moral.

Den nära relationen mellan protestantismen (i synnerhet kalvinismen) och borgerlighetens värderingar har förklarats i detalj av Max Weber, men eftersom han var en idealist missförstod han vad som var orsak och vad som var verkan.

Hundra år senare lade upplysningens rationalism i Frankrike grunden för den stora franska revolutionen, som djärvt utropade förnuftets styre medan den i själva verket lade grunden för borgarklassens styre.

Uppenbarligen uttryckte dessa ledande idéer inte borgarklassens råa, materialistiska och pengahungriga intressen – vare sig i deras tidiga religiösa dräkt eller i "förnuftets" senare täckmantel. Det var tvärtom nödvändigt att ge dem en förklädnad för att de skulle kunna mobilisera folket i kamp mot den gamla ordningen under samma fana som deras framtida härskare.

Om dessa idéer inte på ett adekvat sätt motsvarade (eller om de till och med motsade) den framväxande borgarklassens intressen, övergavs de bryskt och ersattes av andra idéer som bättre passade det nya samhällssystemet.

Under den engelska revolutionens tidiga stadier var Oliver Cromwell tvungen att skjuta alla borgerliga element åt sidan för att fullborda störtandet av monarkin genom att förlita sig på de mest revolutionärt plebejiska och halvproletära elementen. För att få med sig massorna påstod han sig företräda guds rike på jorden.

Men när denna uppgift var avslutad vände han sig mot vänsterflygeln, krossade levellerna och öppnade därigenom dörren för de kontrarevolutionära borgarna, som kom överens om en kompromiss med kungen och befäste sitt herravälde genom den så kallade ärorika revolutionen 1688. Puritanernas gamla idéer förkastades, och de tvingades emigrera till den nya världen för att kunna utöva sin religion.

En jämförbar process kan ses i den franska revolutionen, där jakobinernas revolutionära diktatur, som baserade sig på de halvproletära massorna i Paris, sansculotterna, störtades först av termidorreaktionen och direktoriet, som följdes av konsulatet och Napoleon Bonapartes diktatur, och slutligen bourbonernas återkomst efter slaget vid Waterloo. Den slutgiltiga segern för den franska borgarklassen säkrades först efter revolutionen 1830 och den besegrade proletära revolutionen 1848.

Den ryska revolutionen

Den subjektiva faktorns avgörande roll är mycket tydlig i den ryska revolutionen. Lenin skrev 1902:

"Utan en revolutionär teori kan det inte heller finnas någon revolutionär rörelse. Denna tanke kan inte nog starkt understrykas i en tid, då modeförkunnelsen av opportunismen går hand i hand med entusiasmen för de snävaste former av praktisk verksamhet." (V.I. Lenin, Vad bör göras)

Han tillade att "förkämpens roll kan utföras endast av ett parti, som leds av en avancerad teori." (Ibid)

Detta skiljer sig från den borgerliga revolutionen, som vi redan visat. Men det var absolut nödvändigt för att säkerställa den socialistiska revolutionens framgång, vilket vi såg 1917.

Februarirevolutionen genomfördes utan något medvetet revolutionärt ledarskap. Arbetarna och soldaterna (bönder i uniform) visade att de var starka nog att störta den tsarregim som hade styrt Ryssland under århundraden. Likväl tog de inte makten själva. I stället såg vi den hopplösa dubbelmakten, som kvarstod tills sovjeterna under ledning av bolsjevikerna slutligen tog makten i november.

Varför tog inte arbetarna makten i februari? Man skulle självklart kunna besvara denna fråga med en rad olika "smarta" argument. Till och med vissa bolsjeviker menade att anledningen var att arbetarna var tvungna att lyda den "järnhårda lagen om historiska stadier", att man helt enkelt inte kunde "hoppa över februari" och att de "behövde genomgå den borgerliga revolutionens stadie". Sådana personer försöker egentligen dölja sin egen feghet, förvirring och inkompetens genom att hänvisa till "objektiva faktorer". Lenin svarade dessa personer hånfullt:

"Varför tog ni inte makten? Steklov säger att det berodde på det ena eller det andra, alltid en eller annan anledning. Det är struntprat. Anledningen är att proletariatet inte är tillräckligt medvetet och inte tillräckligt organiserat. Det måste vi erkänna. Den materiella styrkan ligger i proletariatets händer, men bourgeoisien var medveten och beredd. Det är den hemska sanningen. Men vi måste öppet medge, och öppet säga till folket, att vi inte grep makten därför att vi var oorganiserade och inte medvetna." (Lenin, Valda verk i 10 band, band 6, sid 301ff)

Låt oss vara tydliga. Om inte bolsjevikpartiet hade funnits – faktiskt om det inte var för bara två män, Lenin och Trotskij – så hade oktoberrevolutionen aldrig ägt rum. Den hade misslyckats och slutat med kontrarevolution och en fascistisk regim.

Med andra ord skulle arbetarklassens makt – som är ett faktum – ha förblivit blott en potential. Och det räcker aldrig. Detta är den kollosala betydelsen av den subjektiva faktorn i historien.

Den politiska mitten kollapsar

Revolutionära omvälvningar är inneboende i dagens situation. De kommer oundvikligen att inträffa, vare sig det finns något revolutionärt parti eller inte. Men i klasskriget, precis som i krig mellan länder, spelar dugliga generaler en avgörande roll. Och det här är problemet.

Massorna letar efter en väg ut ur denna mardröm. De vänder sig till det ena partiet och ledaren efter det andra och förkastar dem, en efter en, till historiens skräphög. Detta förklarar att politiken är extremt instabil i alla länder i världen just nu. Den politiska tyngdpunkten svänger först våldsamt till höger, och sedan till vänster.

Det största offret är den politiska mitten, detta märkliga djur. Detta bekymrar kapitalets strateger djupt, eftersom mitten är en slags stödjepunkt som jämnar ut vänsterns och högerns extremer och neutraliserar dem. I detta otydliga landskap kan alla tydliga gränsdragningar suddas ut och försvinna och tom retorik och vaga löften ses som äkta vara, eller åtminstone som en skuldväxel att lösa in vid ett ospecificerat framtida datum.

Under lång tid företräddes den politiska mitten i USA av två partier, Republikanerna och Demokraterna, och i Storbritannien av Labour och de konservativa, som var så gott som omöjliga att skilja åt. Men allt detta hade en materiell bas.

Under efterkrigstiden åtnjöt kapitalismen ett aldrig tidigare skådat ekonomiskt uppsving, där Labour och de socialdemokratiska partierna kunde införa viktiga reformer, som fri sjukvård i Storbritannien. Men denna period är nu historia.

Nuförtiden kan den härskande klassen inte ens låta arbetarklassen behålla sina tidigare landvinningar, och ännu mindre går de med på några nya reformer. Den gamla vissheten har försvunnit tillsammans med den gamla stabiliteten. Överallt råder turbulens och kris. Kapitalismens kris är en kris för reformismen.

"Vänsterns" roll

Reformismens kris och stalinismens kollaps har skapat ett tomrum på vänsterkanten. Och eftersom naturen avskyr tomrum, måste det fyllas. Eftersom den marxistiska tendensen inte är stark nog att fylla det, kommer det att fyllas av vänsterreformister.

På grund av historiska orsaker som vi inte har utrymme att behandla här, har den genuina marxismens styrkor kastats tillbaka. Givet den subjektiva faktorns svaghet är det oundvikligt att massorna, när de vaknar till politiskt liv, kommer att vända sig till de befintliga organisationerna och välkända ledare, gärna de som framstår som "vänster".

Under den nuvarande perioden kommer det därför att uppstå vänsterreformistiska, och till och med centristiska tendenser. Men även dessa kommer att sättas på prov av arbetarklassen, och de kommer i många fall endast att bli kortlivade.

Med detta i åtanke måste den marxistiska tendensen ha en flexibel inställning till dessa vänsterledare: ge dem stöd i den mån de är villiga att kämpa mot höger­reformisterna, samtidigt som vi kritiserar dem när de vacklar, gör oacceptabla eftergifter och ger vika inför pressen från den borgerliga allmänna opinionen och förrädarna på högerkanten.

Viljan att genomföra grundläggande förändringar i samhället kan inte begränsas till en klar förståelse för program och perspektiv. Det kräver också en viss viljestyrka: den medvetna viljan att vinna, att erövra, att överkomma alla hinder och att förändra samhället.

Detta måste i sin tur baseras på en framtidsvision och en grundmurad tilltro till arbetarklassens förmåga att förändra samhället. Men vänsterreformister har ingetdera. De skyggar således hela tiden undan från det främsta målet.

De slingrar sig, förhalar och söker kompromisser – vilket bara är ett annat ord för att ge upp, eftersom att söka kompromisser där inga är möjliga, att bygga bryggor mellan oförenliga klassintressen, är att försöka göra det omöjliga. Tveksamhet, tvetydighet och obeslutsamhet är deras innersta väsen. Undfallenheten är inbyggd i hela deras själ och psyke.

De vägrar förstås att erkänna detta, ens för sig själva. Tvärtom försöker de intala sig själva om att deras väg är den enda rätta och att alla andra oundvikligen leder till katastrof. De hittar på tusentals sätt att lura sig själva, och är i kraft av sin egen övertygelse mycket duktiga på att förleda andra.

I många fall är dessa vänsterreformister ärliga människor. Javisst, de är fullständigt övertygade om att deras argument är rimliga. Men en uppriktig vänsterreformist kan göra mycket mer skada än en oärlig. Deras förräderi är inte uträknat eller medvetet. Massorna sätter all sin tilltro till dem och leds då på ett ännu säkrare sätt till nederlag.

Martov, som representerade mensjevikerna inom den ryska socialdemokratin, var onekligen en mycket ärlig och uppriktig man, som också var både skicklig och intelligent. Likväl spelade han en mycket negativ roll för den ryska revolutionens öde.

Fallet Grekland

Under det stormiga 1930-talet uppstod en jäsande oro i de socialdemokratiska massorganisationerna. Den ekonomiska kris som följde på Wall Street-kraschen 1929, den efterföljande massarbetslösheten och fascismens framväxt i Europa, skapade ett fenomen som marxister kallar för "centrism", vilket för att använda Trotskijs ord var "ett allmänt begrepp för de mest skilda tendenser och grupperingar som befinner sig mellan reformismen och marxismen".

Massprotester i Thessaloniki 2009. Foto: Joanna, Flickr

Under den nuvarande perioden har den revolutionära rörelsen i samhället inte återspeglats inom socialdemokratin på samma sätt som den gjorde på 1930-talet. Rörelser som Podemos i Spanien, Syriza i Grekland och, i mycket mindre utsträckning, rörelsen bakom Mélenchon i Frankrike, visade till viss del det växande missnöjet. Men de hade alla en mycket förvirrad politik och i jämförelse med 1930-talets centristiska rörelser är de mycket bleka.

Det grekiska Syriza var ett litet vänsterparti som bildats ur en högersplittring från det stalinistiska Kommunistpartiet (KKE). Under en situation med en extrem social kris i landet växte de på bekostnad av det traditionella reformistiska masspartiet Pasok, som var misskrediterat i massornas ögon. Syriza kom till makten i januari 2015 efter en jordskredsseger över högerpartiet Ny Demokrati.

Efter finanskrisen 2008 befann sig Grekland på gränsen till bankrutt. Det var ett av de länder som drabbats hårdast av Europas skuldkris. EU, IMF och den europeiska centralbanken erbjöd sig att rädda Grekland, men till priset av brutala nedskärningar. Detta ledde till en enorm massrörelse mot nedskärningspolitiken. Till skillnad från Ny Demokrati och Pasok lovade Syriza att sätta stopp för åtstramningarna. Men på grund av den kapitalistiska krisen visade sig detta omöjligt.

De europeiska kapitalisterna såg det som ett hot. Det var nödvändigt att krossa Syriza och göra dem till ett varnande exempel för andra, exempelvis Podemos i Spanien, som kanske skulle få för sig att följa i samma fotspår. De hade bestämt sig för att underminera och knäcka vänsterregeringen till varje pris. Syriza bestämde sig för att organisera en folkomröstning den 5 juli 2015. Under dessa omständigheter var detta helt korrekt, för att mobilisera massorna bakom regeringen och mot åtstramningarna.

Villkoren från EU-ledarnas räddningsaktion röstades resolut ner, och 61 procent röstade "NEJ" till fortsatta nedskärningar. Är det någon som kan ifrågasätta den grekiska arbetarklassens stridsvilja, givet denna rungande seger? Inte bara arbetarklassen, utan vartenda lager av befolkningen var mobiliserade för strid. Vartenda lager, förutom det lager som skulle leda de andra.

Om Syrizas ledare Tsipras hade varit marxist hade han kunnat använda rörelsen för att förändra samhället, genom att uppmana arbetarna att ockupera bankerna och fabrikerna. Greklands folk hade varit villiga att genomleva svåra tider, precis som den ryska arbetarklassen var efter revolutionen 1917.

En revolutionär politik skulle tillsammans med en internationalistisk appell om att sprida revolutionen, ha fått en elektrisk effekt på arbetarna i resten av Europa och världen. Massorna i Spanien, Italien, Frankrike och så vidare skulle ha svarat entusiastiskt på en appell om internationell solidaritet från Greklands belägrade befolkning. Demonstrationer och strejker skulle ha följt, vilket skulle ha tvingat bankirerna och kapitalisterna på defensiven och öppnat dörren för revolutionära möjligheter överallt.

Frågan som ställdes löd kort och gott: antingen kämpa ända till slutet, eller lida ett nedrigt nederlag. Men vänsterreformister kämpar aldrig till slutet. De söker alltid det minsta motståndets väg och försöker få till stånd en kompromiss med den härskande klassen. Syrizas förhandlare försökte leka med ord, komma med undanflykter och erbjuda halvmesyrer som inte löste någonting. Men den andra sidan var inte intresserade av kompromisser.

Till slut synade den europeiska borgerligheten deras bluff. I valet mellan att kämpa och att ge upp valde Tsipras det senare. Han accepterade villkor som var mycket hårdare än de som den grekiska befolkningen hade röstat nej till i folkomröstningen. Efter att ha sålt ut sig fullständigt, lydde Tsipras och gruppen runt honom minsta vink från Bryssel och Berlin. En våg av ilska följdes av besvikelse och uppgivenhet.

Detta är den oundvikliga konsekvensen av vänsterreformismens förvirring.

Podemos

I Spanien kunde Podemos, precis som Syriza, på kort tid växa till en massrörelse, vilket återspeglade massornas brinnande önskan efter förändring och ett brott med det förflutna.

Podemos huvudsakliga ledare var inspirerade av den bolivarianska revolutionen i Venezuela. Men de var helt oförmögna att förstå den rörelsens styrka – att man mobiliserat massorna med ett djärvt revolutionärt budskap.

I stället kopierade man den bolivarianska rörelsens svagaste sidor: dess brist på teoretisk klarhet, dess tvetydiga budskap och en vägran att fullfölja revolutionen ända till slutet. De kopierade alltså de negativa tendenser som småningom ledde till den venezuelanska revolutionens nederlag.

Miljontals människors hopp tändes av Podemos. Tack vare partiledaren Pablo Iglesias till synes radikala retorik, gick Podemos från att vara ett okänt parti till att bli största parti i opinionsundersökningarna. Men ju närmare partiet kom makten, desto mer tonade Pablo Iglesias och resten av ledarna ned sitt budskap.

I stället för att slåss för att besegra det socialdemokratiska PSOE från vänster, nöjde de sig med acceptera ministerposter som underordnade samarbetspartners i en koalitionsregering med PSOE. I stället för att radikalt bryta med kapitalismen, satt de i en regering som såg det som sin huvuduppgift att administrera den spanska kapitalismens kris.

I utbyte mot ett par ministerposter har Unidas Podemos (UP), som de heter i dag, gjort sig medskyldiga till att ha skickat kravallpoliser på strejkande metallarbetare i Cadiz och deltar nu i att hantera lån från EU som innebär krav på åtstramningar.

Resultatet är att väljarstödet för UP sjunkit; partiet är i ständig kris och har förlorat sin mest aktiva väljarbas. Det är bara ett skal av vad det en gång hade potential att bli. Rörelsens revolutionära potential har förslösats, vilket har lett till utbredd demoralisering bland de mest avancerade arbetarna och ungdomarna. Detta är det logiska resultatet av vänsterreformismen.

Foto: La Moncloa - Gobierno de Espana, Flickr

Vad vi kan lära oss av Corbyn

Vänsterreformismens mest slående framgång var valet av Jeremy Corbyn till partiledare för det brittiska Labourpartiet. Det viktigaste att förstå är att detta var möjligt eftersom Corbyn baserade sig på det underliggande missnöjet med etablissemanget och den rådande ordningen. Han vann en förkrossande seger och fick nästan 60 procent av rösterna i partiledarvalet. Detta öppnade dammluckorna, och hundratusentals nya medlemmar strömmade in i partiet för att stödja honom. De var beredda och villiga att kämpa mot högern.

Den härskande klassen var livrädda. Förutsättningarna fanns där för att Labourpartiet fullständigt skulle omvandlas. Man diskuterade att introducera obligatoriskt omval av Labours parlamentsledamöter, genomföra återkallningsomröstningar om parlamentariker misskötte sig och andra åtgärder för att stärka medlemmarnas makt. Partihögern var förtvivlade. Flera av deras parlamentsledamöter lämnade partiet.

Högerreformisterna hade dock stöd av den härskande klassen och massmedia, vilka iscensatte en illvillig smutskastningskampanj mot Corbyn för att få honom att avgå. Följden blev att ett inbördeskrig bröt ut inom Labourpartiet. Men det blev mycket ensidigt.

Under dessa omständigheter verkade det som om en splittring inom Labourpartiet var oundviklig. Partihögern förberedde sig uppenbarligen för det. Kapitalets strateger hade redan dragit den logiska slutsatsen. Men i slutändan ledde detta ingenvart. Corbyns anhängare besegrades av högern. Varför? Hur var det möjligt, när Corbyn hade så stort stöd inom Labourpartiets led? Svaret finner vi i vänsterreformismens själva natur.

Den mest skadliga rollen spelades av organisationen Momentum, som startats för att stödja Corbyn. Den kunde ha blivit en fokuspunkt för tusentals aktivister. Stora Momentum-möten hölls i olika delar av landet och det blev tydligt att det rådde en väldigt arg och radikal stämning.

Men högern visade att de hade all den beslutsamhet som vänstern av någon mystisk anledning saknade. Momentums ledare var mer rädda för gräsrötterna än vad de var för högern. På alla sätt de kunde, bromsade och saboterade de kampanjer för att avsätta högerns parlamentsledamöter – något som marxisterna hade krävt redan från början, och som hade stort stöd bland vanliga medlemmar. Resultatet var att partiets medlemmar stod bakbundna i kampen mot högern.

Men det avgörande felet fanns hos Corbyn själv. Vänsterreformisterna, med Corbyn i spetsen, var inte beredda att på allvar kämpa mot högern inom Labours parlamentsgrupp. Momentums ledare försvarade sitt svek just genom att säga: "Vi undvek att avsätta [högerns parlamentsledamöter] eftersom Jeremy uppmanade medlemmar att inte göra det".

Ursäkten var att man stod för "enhet". De fruktade en splittring med högern bland Labours parlamentsledamöter. Men detta hade varit helt nödvändigt för att vänsterns framgångar inte skulle gå till spillo – vilket var just det som skedde.

Högern vet var de står. De förde en aggressiv politik mot vänstern, i synnerhet mot marxisterna, och var beredda att kämpa till slutet oavsett vad.

När högern gick på offensiven var de inte lika räddhågsna som vänstern. De inledde en skoningslös attack genom att dra nytta av borgerlig media för att misskreditera och förtala Corbyn. Till slut lyckades de i praktiken utesluta honom, tillsammans med ett stort antal andra från partivänstern.

Den marxistiska tendensen blev förstås den huvudsakliga måltavlan. Socialist Appeal förbjöds men organiserade en mycket effektiv motattack, som fick stort stöd. Vänstern betedde sig däremot mycket fegt och vägrade kämpa tillbaka mot Starmers häxjakt, som han kunde fullborda.

Foto: Public domain

Storbritanniens kris

Corbynperioden var mycket lovande till en början men slutade med ett skamligt nederlag. Tusentals människor har lämnat partiet i vredesmod och partivänstern har krossats helt. De stora illusionerna som skapades kring Corbyn har nu förbytts i en känsla av djup skepticism inom Labourpartiet.

Sedan vänstern oskadliggjorts rör sig situationen nu i en helt annan riktning. Men det sista ordet är inte sagt. Av både objektiva och subjektiva anledningar är det allt tydligare att Storbritannien är ett av de viktigaste länderna i den europeiska kapitalismens kris – om inte det viktigaste. Från att ha varit Europas mest stabila land för några år sedan, har Storbritannien blivit det kanske mest instabila. Det är nu en av de svagaste länkarna i den europeiska kapitalismens kedja.

Eftersom de besegrats på den politiska arenan vänder sig arbetarna nu till den fackliga arenan. Vi ser början på en radikalisering inom fackföreningarna. Boris Johnsons regering är i en så djup kris att den oundvikligen kommer att falla.

Det råder ingen tvekan om att vågskålen återigen kommer att tippa åt vänster i framtiden, särskilt om Labourpartiet med Keir Starmer och blairiterna i spetsen kommer till makten under en period med allvarlig social och ekonomisk kris. Det kommer att avslöja alla Labourpartiets inre motsättningar, som tillfälligt hamnat i bakgrunden men kan återuppstå med förnyad kraft i framtiden.

Detta kommer att skapa betydande möjligheter för den marxistiska tendensen. Allt beror på vår förmåga att växa. Och nu är stor tillväxt möjlig. Trots att vi för tillfället bara är en blygsam faktor i situationen, har den brittiska sektionen av IMT en erfaren bas av kadrer, en stark bas bland unga, samt en nationell organisation och en tidning som är välkänd inom arbetarrörelsen.

I vart fall är våra styrkor betydligt större än de som Trotskij hade i Storbritannien under 1930-talet, och av mycket bättre kvalité. Med rätt taktik är utsikten för att växa enastående.

En förändrad stämning

Den nuvarande krisen – som är en internationell kris – är kvalitativt annorlunda från tidigare kriser. Under de senaste två åren har miljontals människor sakta men säkert börjat dra slutsatser. Under den till synes lugna ytan kokar det av missnöje. Massorna grips av ilska, raseri, en brinnande känsla av att saker är orättvisa och framförallt frustration – en outhärdlig frustration.

De flesta säger inte så mycket högt, utan muttrar för sig själva att det inte kan fortsätta såhär. Det sprider sig snabbt en insikt om att saker inte står rätt till i det nuvarande samhället. På kort sikt är folk i regel ännu inte redo att kämpa mot den rådande ordningen.

Förr eller senare, med eller utan det nödvändiga ledarskapet, kommer de att ta saken i egna händer. Detta har vi sett många exempel på: de revolutionära eller förrevolutionära rörelserna i Chile, Sudan, Myanmar, Libanon, Hongkong och många andra platser.

I början av året såg vi det folkliga upproret i Kazakstan, som inleddes av olje­arbetare som protesterade mot stigande bränslepriser. Detta var en varning. Samma press som ledde till det upproret finns i många andra länder.

Den härskande klassen är medveten om denna fara och kapitalets strateger gör mörka förutsägelser om det kommande året. Arbetarnas rörelse kunde tillfälligt hållas tillbaka av coronaviruset. Men nu ser vi återigen tecken på att klasskampen håller på att ta fart. Stigande priser och försämrad levnadsstandard är ett recept på fler strejker.

De demagogiska uppmaningarna till nationell enhet har mötts av skepsis i takt med att borgarklassens cynism, girighet och egennytta avslöjats under pandemin. En känsla av besvikelse och raseri som länge legat och jäst börjar nu bubbla upp till ytan. Stödet för den rådande ordningen, regeringarna och ledarna faller snabbt. Men detta leder inte automatiskt till en framgångsrik socialistisk revolution.

Trotskij påpekade att de spanska arbetarna under den spanska revolutionen inte bara hade kunnat ta makten en gång utan tio gånger. Men han förklarade också att inte ens de mest intensiva strejkerna kan lösa någonting utan ett adekvat ledarskap.

En utdragen period av revolution och kontrarevolution

Man kan dra många paralleller mellan 1920-talet och 1930-talet, och dagens situation. Men det finns även viktiga skillnader. Innan andra världskriget kunde en förrevolutionär situation inte bestå särskilt länge och ledde snabbt till ett avgörande med en seger för antingen revolutionen eller kontrarevolutionen (fascism).

Men så är det inte längre. Å ena sidan saknar den härskande klassen den samhälleliga massbas som kontrarevolutionen hade tidigare. Å andra sidan utgör arbetarrörelsens oöverträffade urartning ett enormt hinder för att proletariatet ska kunna ta makten. Den nuvarande krisen kommer alltså att fortgå en längre tid. Med toppar och dalar kan den pågå under ett antal år – exakt hur länge är omöjligt att säga.

Men bara för att vi säger att krisen kommer att bli utdragen betyder det inte att den kommer att bli lugn och fridfull. Tvärtom! Vi befinner oss bara i början på den mest turbulenta och oroliga perioden i den moderna historien. Krisen kommer att påverka det ena landet efter det andra. Arbetarklassen kommer att få många möjligheter att ta makten.

Skarpa och plötsliga förändringar är inneboende i denna situation, som kan förändras inom loppet av 24 timmar. Vi måste säga ärligt att det finns en fara för att vi faller in i rutinism, och passivt fortsätter använda samma gamla metoder och misslyckas med att dra nytta av de nya möjligheter som öppnar sig för oss.

Under en period som denna måste marxister visa den högsta nivå av energi, beslutsamhet och taktisk flexibilitet, och djärvt försöka nå de skikt som rör sig i en revolutionär riktning.

Den nuvarande situationen kan pågå i ett antal år utan att avgöras åt endera hållet. Men denna fördröjning är inte av ondo. Tvärtom är det enormt fördelaktigt för oss, eftersom det ger oss tid – men inte all tid i världen! – att bygga och stärka vår organisation, att rekrytera de bästa bland arbetarna och ungdomen, att skola och träna dem.

Överallt ser vi att regeringar hamnar i kris och en alltmer kritisk stämning som riktas mot etablissemanget och alla dess institutioner. Detta är särskilt fallet bland unga, som är de som är mest öppna för de mest långtgående revolutionära idéer.

En stor inlärningsprocess har börjat. Det kan verka som att det går långsamt. Men historien rör sig enligt sina egna lagar och i sin egen hastighet, vilket bestäms av många faktorer och är svårt att avgöra på förhand.

Vi har läst många rapporter om hur unga börjat närmar sig kommunistiska idéer. Till och med i de mest konservativa delarna av den djupa södern i USA finns det viktiga skikt av radikala unga människor som har börjat se sig själva som kommunister.

Detta är ingen isolerad företeelse. Det är avgörande symptom som visar att en mycket viktig förändring i samhället håller på att äga rum, som marxister måste hitta ett sätt att dra nytta av.

Bygg IMT!

Vi måste se sanningen i vitögat: den subjektiva faktorn har kastats långt tillbaka av en rad objektiva faktorer, som vi inte kan gå in på här. Men den finns i organiserad form i den Internationella Marxistiska Tendensens led, åtminstone i embryoform.

Men ett embryo har fortfarande bara en abstrakt potential. För att kunna nå våra mål och bli en verklig kraft i klasskampen måste vi växa utöver detta stadium.

IMT har gjort imponerande framgångar. Vi har växt i alla länder, samtidigt som alla andra så kallade vänstergrupper – som sedan länge övergett marxismen – är i kris, splittras och kollapsar överallt.

Foto: In Defence of Marxism

Våra framgångar har möjliggjorts av vår orubbliga inställning till teori och vårt fokus på unga. Som Lenin sade: den som har ungdomen har framtiden. Men vi måste erkänna att vi ännu inte är redo att möta de stora utmaningar som vi kommer att ställas inför när vi minst anar det.

För att en revolutionär organisation ska kunna använda en revolutionär eller förrevolutionär situation fullt ut, måste man ha åtminstone ett minimum av erfarna kadrer och en livskraftig organisation.

En revolutionär organisation som vill spela en ledande roll måste ha en viss styrka för att arbetarklassen överhuvudtaget ska märka den. Detta kan inte improviseras fram eller utan vidare byggas mitt i stundens hetta.

I sista hand beror allting på hur mycket vi växer. Och det kommer att ta tid. Trotskij skrev i november 1931: "I dagens värld är tid en av de mest dyrbara råvarorna". Dessa ord stämmer bättre i dag än någonsin tidigare.

Vi måste utföra vårt arbete med insikten om att uppgiften är brådskande. Eftersom våra styrkor inte är tillräckliga för att möta kommande års utmaningar kommer viktiga möjligheter att gå förlorade. Vi måste vara förberedda! Vi måste använda samma paroll som den store franske revolutionären Danton:

"De l'audace, encore de l'audace, et toujours de l'audace!"

Djärvhet, djärvhet och återigen djärvhet!

London 1 mars 2022

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.