Varför lämnar folk facket? – För en stridbar fackföreningsrörelse

av Oscar Gunnarsson
Foto: Vladimir Fedotov/Unsplash

Ofta hör jag fackligt aktiva klaga på bristande engagemang från mina arbetskamrater. "Det är som att ingen bryr sig – sedan kommer folk bara och klagar." De senaste åren har också medlemsantalen i LO-förbunden minskat kraftigt – över 56 000 lämnade åren 2015–19. Frågan vi måste ställa oss är varför folk inte engagerar sig i facket – och varför vissa går så långt som att lämna.

Undersköterskeupproret, förskoleupproret, vårdupproret, och så vidare – allt detta är exempel på rörelser underifrån som försöker ta strid mot nedskärningarna, privatiseringarna och de usla arbetsvillkoren. Detta speglar ett väldigt missnöje, och en stor kampvilja som finns bland såväl vanliga arbetare som fackliga gräsrötter. Så om folk bryr sig om sina arbetsvillkor och är beredda att kämpa för att förbättra dem – vad är då problemet?

För att ta ett exempel, kan man se på Kommunals hemsida att deras viktigaste krav inför avtalsrörelsen var att säkra högre löner, retroaktiva lönehöjningar, tillsvidareanställningar för yrkesutbildade, mer hållbara arbetstider och avskaffat karensavdrag. Dessa krav är bra och enkla för alla arbetare att ställa sig bakom. I intervjuer inför avtalsrörelsen förespråkade arbetare till och med hårdare krav – och flera förklarade sig redo att gå i strejk för det.

Men nu när avtalet är klart kan man under texten "Vanliga frågor om höstens förhandlingar – Nu måste väl lönerna öka rejält? När kommer vår lön? Kommer det bli strejk?" läsa att...

... det inte blir någon rejäl löneökning utan en 5,4-procentig ökning fördelat på två och ett halvt år (i enlighet med det så kallade industrimärket).

... det inte blir någon retroaktiv lönehöjning utan en engångsutbetalning på 5 500 kr till heltidsanställda.

... det endast kommer att ske en mindre justering (två timmar) av nattarbetstiderna om ett och ett halvt år.

... det inte blir något avskaffat karensavdrag.

... det inte blir något slut på otrygga anställningar, utan tiden man tvingas jobba innan man har rätt att bli tillsvidareanställd sänks från två år till ett och ett halvt år (om man inte sägs upp i stället). Detta börjar gälla om ett år.

Möjligheten att gå ut i strejk nämns däremot inte alls.

På många arbetsplatser runtom i landet finns fackliga aktivister som lägger mycket tid på att försöka försvara sina arbetskamraters rättigheter och bygga en levande fackklubb. Problemet är att den nationella ledningen sällan tar tillvara på deras kunskap och energi, utan förhåller sig passivt till dem. Ibland får vi till och med höra om exempel på när de blir motarbetade.

I den nuvarande avtalsrörelsen har fackföreningsledarna, om de ens lagt några strejkvarsel, dragit tillbaka dem så snabbt som möjligt. De har slutit avtal med med flera års fredsplikt – i Kommunals fall fyra år – och presenterat det som segrar utan att en enda avgörande fråga lösts för arbetarna. Många måste tänka: "Om detta är en seger och det bästa vi kan få – då kan jag lika gärna vara utan."

Samtidigt som villkoren försämrats kraftigt de senaste 30 åren, har LO-topparnas egna löner bara ökat. Ordföranden för Kommunal, Handels, Byggnads, och flera andra förbund plockar alla ut över 100 000 kr i månaden i löner och ersättningar. De påverkas inte själva av de avtal som de skriver med kapitalisterna över huvudet på sina medlemmar. Det är inte konstigt att många arbetare som varit trogna medlemmar i många år inte längre anser att ett medlemskap i facket är värt det.

I år har vi fått se kapitalisternas kalla girighet tydligt. Sedan mars i år har över 100 000 arbetare varslats och de som får behålla jobbet pressas allt hårdare av sina arbetsgivare, som använder arbetare som kanonmat för att fortsätta göra vinster. I sviterna av den ökade otryggheten inser många att vi behöver kämpa tillbaka och fackförbundens medlemstapp har vänts till en stor tillströmning av medlemmar — till exempel ansökte omkring 18 000 personer om medlemskap i Unionen bara under mars.

Men fackförbundens ledning har vägrat ta upp en seriös kamp mot arbetsgivarna – varken i avtalsrörelsen eller i frågan om anställningsskydd.

I grund och botten är fackföreningarna organisationer som ska stå för arbetarnas intressen gentemot kapitalisterna. I kampen för högre löner, bättre arbetsvillkor och en kortare arbetsdag behöver vi ha en organisation som kan samla våra krav, fatta beslut och gå till gemensam handling för att driva igenom dem.

Det är alltså ingen lösning att lämna facket. Facket är nämligen det enda medel som vi arbetare har för att försvara våra löner och villkor. Om "ledarna" vägrar att leda – utan i stället sitter still i båten och håvar in sina topplöner – måste vi ta strid för att avsätta och ersätta dem med genuina klasskämpar. Vi måste ta strid för medlemsdemokrati för att kunna rösta ned usla kompromisser och avtal.

Inga fler kompromisser med arbetsgivarna! Arbetarledare på arbetarlön! För en kämpande fackföreningsrörelse!

 

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.