Världsperspektiv 2020

av Internationella Marxistiska Tendensen (IMT)
Foto: Prachatai / Flickr

Coronapandemin har blivit den utlösande faktorn till vad som allmänt nu beskrivs som den allvarligaste krisen sedan depressionen på 1930-talet. Kapitalismen är i kris på världsskala. Men inget av detta har orsakats av coronaviruset, utan viruset förde bara upp alla de bakomliggande motsägelserna till ytan, som hade byggts upp under årtionden i det kapitalistiska systemet.

Vi har kommit in i en ny historisk period av tumult, instabilitet och intensiv klasskamp. Du kan läsa vår analys av den nuvarande krisen här. Dokumentet vi publicerar här förbereddes under hösten 2019 och antogs på ett möte med IMT:s Internationella Exekutivkommitté (IEC) i januari 2020. Trots att det förbereddes långt innan de nuvarande händelserna anger den alla de underliggande motsägelser som blir tydliga under den nuvarande krisen. Vi rekommenderar alla våra läsare att studera detta dokument för att förstå den nuvarande situationen bättre.

Kommunistiska manifestet inleds med en berömd mening: "Ett spöke hemsöker Europa." Det var 1848, ett år av revolutionära resningar i Europa. Men nu hemsöker spöket inte bara Europa utan hela världen. Det är revolutionens spöke. Världsrevolution är inte bara en tom fras utan en korrekt beskrivning av det nya skede som vi är på väg in i.

Det räcker med att vi ser tillbaka på vad som skett de senaste tolv månaderna. Revolutionära rörelser bröt ut i Frankrike, Katalonien, Iran, Sudan, Algeriet, Tunisien, Hongkong, Ecuador, Chile, Haiti, Irak och Libanon där massorna gav sig ut på gatorna och länderna lamslogs av generalstrejker. Vi såg en kontrarevolutionär kupp, med USA-imperialismens stöd, besegras i Venezuela.

I Frankrike tog gula västarna-rörelsen de borgerliga experterna på sängen. Innan detta massuppror bröt ut verkade allt gå enligt planerna för den "politiska mitten" i form av Emmanuel Macron. Han fick igenom sina reformer (egentligen kontrareformer) utan större motstånd. Fackföreningarnas ledare tog sitt ansvar (det vill säga de vek sig). Allt detta fick ett abrupt slut när massorna – i samma anda som Frankrikes bästa revolutionära traditioner – gav sig ut på gatorna och skakade regeringen i dess grundvalar. Miljontals människor började röra på sig till synes utan förvarning, som en blixt från klar himmel.

Samma sak hände i Hongkong. Den som hyser tvivel om att det finns revolutionära möjligheter i vår tid borde studera dessa händelser noggrant. Tidigare verkade det som att männen i Beijing och deras lokala agenter hade fullständig kontroll. Men så började denna mäktiga massrörelse med miljontals människor utmana den enorma diktaturen på gatorna. Och precis som med rörelsen i Frankrike var det som att den kom från ingenstans. Det här har varit fallet med alla de massrörelser som brutit ut i land efter land.

Trotskij sade en gång att teori innebär att förutseendet segrar över förvåningen. Plötsliga, våldsamma yttringar av allmänt missnöje överraskar alltid borgarklassen och dess lejda "experter". Det beror på att borgerlighetens "experter" inte har någon teori (förutom teorin om hur värdelöst det är med teori) och därför alltid blir förbluffade när händelserna exploderar i ansiktet på dem. Borgerlighetens simpla empiriker tittar bara på händernas yta ("fakta"). De bemödar sig inte att se efter under ytan på de djupare processer som pågår överallt.

Om det bara hade varit fråga om ett enstaka land eller två hade man kanske kunnat invända att det handlade slumpmässiga fenomen – tillfälliga episoder som det inte går att dra några generella slutsatser ifrån. Men när vi ser precis samma sak ske i land efter land har vi inte någon rätt att bortförklara det som en slump. Snarare ger dessa händelser uttryck för ett och samma förlopp och reflekterar samma underliggande lagar och riktningar.

Revolutionens molekylära förlopp

I framtiden kommer den tid vi just nu befinner oss i att betraktas som ett viktigt ögonblick då allt förändrades, en vändpunkt i hela situationen. För inte så länge sedan verkade fakta bestrida ett sådant uttalande. Världsekonomin såg ut att hasa sig fram. Men nu accelererar händelserna med halsbrytande fart. Bara marxismens dialektiska metod kan på ett förnuftigt sätt förklara de processer som de hopplösa borgerliga empirikerna är blinda inför.

Hur förklarar man sådana fenomen? Och vad representerar de? Ytliga betraktare och empiriker står mållösa inför händelser som de inte förutsåg och inte har någon förklaring till. Dialektiken lär oss att saker förr eller senare förvandlas till sin motsats. Storbritannien är ett utmärkt exempel. För bara sex år sedan ansågs Storbritannien vara det mest stabila landet i Europa, kanske i hela världen – nu har det ställts fullständigt på ända och är förmodligen det instabilaste landet i Europa. "Parlamentens moder" var en gång berömd för sitt stilla lugn men förvreds plötsligt av kriser, splittringar och fullständigt kaos.

För att nå en korrekt förståelse för dessa bakomliggande processer behövs en dialektisk analysmetod. Borgerligheten begriper naturligtvis inte dialektiken; reformisterna begriper den om möjligt ännu sämre. Vi behöver inte nämna sekterna i sammanhanget, eftersom de inte begriper något över huvud taget. Deras fullständiga brist på perspektiv är den främsta anledningen till att de alla befinner sig i kris.

Trotskij myntade ett mycket träffande uttryck: "revolutionens molekylärprocess". Det är värt att tänka igenom vad detta betyder. Trotskij syftade på dialektiken, och begriper man inte dialektiken kan man inte begripa någonting. Massornas medvetande förändras vanligtvis i en gradvis process. Det växer omärkligt, sakta men säkert tills det når en brytpunkt och kvantitativa förändringar övergår i kvalitativa och saker ändras till sin motsats.

I långa perioder finner massmedvetandet uttryck i en långsam ansamling av missnöje, frustration, ilska och allra främst frustration under ytan. Här och där finns symtom, små signaler som bara ett tränat öga kan upptäcka och tyda. Men detta är som en stängd bok för den tjockskalliga empiriker som inte ser de viktigare underliggande processerna utan stirrar sig blind på "fakta".

Filosofen Herakleitos uttryckte sitt förakt för empirikerna när han sarkastiskt skrev: "Ögon och öron är dåliga vittnen för människor vars själar inte förstår deras språk." Oavsett hur mycket fakta och statistik de samlar på sig missar de alltid poängen.

Ända sedan krisen 2008–2009 har missnöjet gradvis byggts upp i en långsam process. Den krisen representerade en vändpunkt i hela situationen internationellt. Och det var en helt avgörande vändpunkt. Nu kan vi se den molekylärprocess som Trotskij pratade om. Detta är en tyst och osynlig process. Den går inte att ta på eller riktigt placera, eftersom den pågår under ytan. Men den finns där hela tiden och gräver sig fram som en mullvad.

Sedan oktober 2018 och början på gula västarna-rörelsen har vi sett tydliga tecken på att det finns revolutionär potential i Frankrike. I Italien existerar samma stämning, ett motstånd mot etablissemanget. Men vi såg också hur den så kallade vänstern fullständigt misslyckades med att ge den revolutionära stämningen något slags organiserat uttryck.

Detta kommer av nödvändighet att leda till plötsliga och skarpa förändringar. Plötsliga explosioner är ett symtom på den underström av ilska och missnöje som miljontals människor känner och som egentligen är riktad mot systemet. De är ett tydligt symtom på att det kapitalistiska systemet har gått in i en djup global kris. Detta är förskalven innan jordbävningen.

"Koncentrerad ekonomi"

Lenin sade att politik är koncentrerad ekonomi. I sista hand är ekonomin den avgörande faktorn – om perspektivet var långsiktig och stabil tillväxt så skulle det påverka situationen eftersom borgarklassen då skulle ha utrymme att manövrera och ge eftergifter åt arbetarklassen. Men sådant är inte perspektivet.

Den ekonomiska frågan har vi behandlat utförligt i tidigare dokument så vi begränsar oss här till en kort uppdatering. Diskussionen om ekonomin är naturligtvis mycket viktig men det är inte den enda faktorn.

För marxister ligger ekonomins betydelse i dess effekt på medvetandet. Men medvetandet är en mycket föränderlig sak. I allmänhet är det mycket konservativt, format inte bara av dagens förutsättningar utan i hög grad även av det förflutna. Ta medvetandet hos arbetare i de avancerade kapitalistiska länderna, till exempel Europa och Nordamerika. Det formades av flera decenniers ekonomiskt uppsving för kapitalismen.

Det förekom naturligtvis både perioder av både uppgång och kris. Men kriserna (eller "recessionerna" som de kallades) var varken djupa eller långvariga och de följdes av kraftig återhämtning. Det var dessa materiella omständigheter – nästan full sysselsättning, förbättrad levnadsstandard och omfattande pensions-, vård- och utbildningsreformer – som spädde på illusionerna om kapitalismen enormt. Detta var den grundläggande anledningen till att den socialistiska revolutionen försenades i de avancerade kapitalistiska länderna och att det marxistiska revolutionära avantgardet isolerades under en hel historisk period.

Detta var särskilt sant i USA där kapitalismen verkade åstadkomma resultat. Arbetarna såg därför på situationen och sade "Nå, det är inte så illa" och när de betraktade de byråkratiska och totalitära regimerna i Ryssland, Östeuropa och Kina vämjdes de. Kapitalisterna kunde säga, "Se! Så ser socialismen ut – vill ni flytta dit?" Och arbetarna skakade på sina huvuden och sade: "Man vet vad man har..."

Eftergifterna som man tillät under denna period förklarar reformismens oerhörda styrka i Västeuropa. Reformisterna genomförde viktiga reformer som National Health Service i Storbritannien. Men nu har på dialektiskt vis allting vänts till sin motsats. Kapitalismens kris är också reformismens kris.

En blek återhämtning

I finansvärldens tidskrifter kan vi läsa att den nuvarande återhämtningsperioden är den längsta någonsin. Det de inte nämner är att det också är den svagaste någonsin. Enligt IMF har världsekonomin gått från en situation där, för två år sedan, 75 procent av den globala ekonomin hade tillväxt samtidigt, till dagsläget när 90 procent befinner sig i samtidig avmattning. Detta är den lägsta tillväxttakten på ett årtionde.

Trots att ekonomin såg ut att röra sig framåt och allt verkade vara i sin ordning, fanns det ett mått av oro bland de seriösa borgerliga ekonomerna och politiska ekonomerna, och detta höll snabbt på att förvandlas till allmän rädsla. Återhämtningen är hur som helst svag och bräcklig och den minsta chock kan lätt leda till kollaps. Nästan vad som helst kan leda till panik: ökade räntor i USA, Brexit, en konflikt med Ryssland, ett upptrappat handelskrig mellan USA och Kina, ett krig i Mellanöstern med högre oljepriser som resultat, eller till och med en ovanligt korkad tweet från Vita huset (och sådana finns det gott om).

Foto: public domain

Tyskland är den största motorn i Europas ekonomi. Men i juni 2019 noterade den tyska industriproduktionen sin största årliga nedgång på ett årtionde, vilket är ett tydligt tecken på hur mycket tillverkningen har minskat i Europas största ekonomi. Även i Kina och USA saktar ekonomin ner. Detta reflekterar i sin tur världsekonomins skröplighet; världshandeln kommer enligt WTO:s prognoser växa med bara 1,2 procent 2019, blott hälften så mycket som vad man ursprungligen förutspådde.

Nu är det andra tongångar hos alla seriösa ekonomer. På varenda sida står ordet "recession" skrivet. "Den globala ekonomin balanserar på en knivsegg", skriver Financial Times. Börsens instabilitet är ett tecken på hur nervösa kapitalisterna är. Det är förstås omöjligt att förutspå nästa kris med någon närmare säkerhet. Men en sak kan vi vara säkra på – att en ny kris är oundviklig och att den antagligen kommer bli mycket värre än den förra.

Det är sant att den härskande klassen besitter vissa verktyg för att begränsa nedgångens effekter när den väl kommer. Genom vilka mekanismer? I stort sett finns det två: det går att minska på kostnaderna för lån för att på så sätt stimulera investeringar och efterfrågan och öka "tilltron". Det andra sättet är att öka de offentliga utgifterna.

Problemet är att de förbrukat alla dessa verktyg för att hålla liv i den svaga återhämtningen. Under nedgången 2008 sänkte man räntorna i alla länder i ett desperat försök att få igång ekonomin, vilket har misslyckats. 2014 hade USA:s centralbank Federal Reserve ensam pumpat in 3600 miljarder dollar i ekonomin i form av billiga krediter som del av det kvantitativa lättnadsprogrammet – det vill säga, genom att tryckte pengar. Storföretagen i USA och andra länder har matats med en ständig ström av billiga krediter. Men pengarna som sätts in på det här sättet används i allmänhet inte som produktiva investeringar (produktiviteten står antingen still eller är på väg nedåt). I stället används den för sammanslagningar, återköp av aktier, spekulation och så vidare.

Skuld

Den nuvarande återhämtningen har byggts på ett berg av skulder. Berg kommer förr eller senare att få erfara laviner. De borgerliga ekonomerna är skräckslagna inför den framtida krisen, för när den väl är här kommer de inte att kunna stoppa den. Och den enorma skuldsättningen innebär att det andra verktyget för att ta sig ur en nedgång (offentliga utgifter) inte längre är ett rimligt alternativ.

De blygsamma försök man gjorde för att begränsa de kvantitativa lättnaderna i USA pressade upp räntorna och ökade värdet på dollarn, vilket satte enorm press på dollardenominerade skulder. I länder som Turkiet och Argentina har detta redan lett till svåra ekonomiska kriser, men liknande kriser ligger och bubblar i hela världen, i synnerhet i mindre avancerade länder.

De globala skulderna är högre än någonsin, och Japan, USA och Kina står för hälften av dem. I dagsläget står borgerligheten inför en olöslig motsättning. Å ena sidan kämpar de för att få ner skuldbördan. Men å andra sidan börjar de förstå att ett decennium av nedskärningar och försämrad levnadsstandard får allvarliga sociala och politiska följder. Massornas tålamod håller på att ta slut och den sociala sammanhållningen är urholkad till den grad att stabiliteten hotas.

En del av den härskande klassen vill lätta på åtstramningarna, till och med om det betyder att regeringar måste låna mera, av rädsla för hårdare klasskamp. Och om klasskampen trappas upp kommer detta skikt förmodligen att börja ge eftergifter. Men detta kommer bara att öka motsättningarna och på längre sikt leda till framtida kriser samt att statliga utgifter minskar dramatiskt och krediterna börjar sina. Oavsett vilka ekonomiska riktlinjer man följer kommer alltså alla vägar att leda till en ny recession.

Ända sedan kraschen 2008 har centralbankerna försökt hjälpa tillväxten genom att hålla räntorna på historiskt låga nivåer. Detta har ofta betytt noll procent eller ännu lägre. Tanken med detta var att stimulera krediter och öka investeringar. Men det har inte lett till de förväntade resultaten. Billig kredit är som ett drogberoende – ju mer det används desto mindre effekt har det. Det är nu negativ avkastning på handel med obligationer värda mer än 15 000 dollar.

Enligt en uppskattning uppgick världens sammanlagda skulder 1960 till ungefär 90 procent av världens BNP. De var lite högre i USA där de låg på 140 procent. Men i dag har världsskulderna nått den historiskt höga siffran 253.000 miljarder dollar, eller 322 procent av världens BNP och 355 procent i USA (siffror från 2019). Det var genom skulder som kapitalisterna tog sig ur kriserna på 1970- och 1980-talen men detta har nu lagt grunden för en ännu större kris. Ju längre de skjuter upp nedgången genom att utöka krediterna (och därmed skulderna), desto värre kommer det att bli när den dystra dagen väl kommer – och kommer gör den.

Hotet om handelskrig

Flera tidsinställda bomber tickar samtidigt: handelskrig, skuldkrisen, inbromsning i Kina, Brexit och Eurokrisen, internationella spänningar och hotet om krig i Mellanöstern. Som vi har sett kan vad som helst av detta bli gnistan som får allt att explodera. Borgarklassen kommer att stå försvarslös mellan hammaren och städet. Vissa saker kommer oundvikligen att följa av dessa omständigheter.

Under decennierna före 2008 stimulerades världsekonomin av den starka ekonomiska tillväxten i Kina, som skapade en marknad för varor från västvärlden och ett lönsamt investeringsområde. Men nu vänds allting dialektiskt till sin motsats. 2018 var tillväxten i Kina 6,6 procent, fast många ekonomer misstänker att den egentligen var lägre. 2019 var siffran 6,1 procent, den långsammaste tillväxten i Kinas ekonomi sedan 1992.

Foto: Flickr, US Department of Agriculture

Kinas tillväxttakt verkar kanske fortfarande hög jämfört med de usla tillväxtkurvorna i Europa och till och med USA, men den är betydligt lägre än under tidigare decennier. De flesta håller med om att Kina behöver uppnå en årlig tillväxttakt på 8 procent – och skapa 15–20 miljoner nya jobb per år – bara för att hålla jämna steg med inflyttningen av människor till städerna från landsbygden. Tills alldeles nyligen fortsatte konsumenterna i Kina och USA att spendera, kanske för att allt prat om återhämtning uppmuntrade dem. En tidig varningssignal var den rekordstora minskningen av antalet bilförsäljningar i Kina. I Kina lägger den ekonomiska inbromsningen därför grunden för sociala omvälvningar.

I och med att man införde marknadsekonomi importerade Kina även alla kapitalismens motsättningar. Att landet har varit så bra på att producera enorma mängder varor är just det som har lagt grunden för en överproduktionskris, eftersom dessa varor måste hitta en marknad och den inre marknaden i Kina är för liten för att absorbera dem.

Kina lider av överproduktion – med sina enorma fabriker för att producera stål, bilar och många andra produkter – och den enda lösningen är export.

Kina har exporterat stora mängder stålöverskott till Europa, vilket bidrar till att underminera den europeiska stålindustrin. Billigt kinesiskt stål har varit en stor faktor i stålindustrins undergång i Storbritannien. Enorma fabriker som skapade jobb åt hela samhällen, exempelvis Port Talbot i södra Wales, en gång känd som stålstaden, hotas nu av nedläggning. Det är detta som ligger bakom de växande spänningarna mellan USA och Kina. Det skulle inte vara korrekt att skylla det på Donald Trump. Även om han är den som gjort mest väsen av sig, så är misstänksamhet och misstro gentemot Kina ganska utbrett i kongressen, även bland Demokraterna.

Trump har ett enkelt svar på allt detta. Han hävdar USA:s styrka. USA-imperialismen spänner sina muskler, hotar att krossa sina rivaler och att börja med Kina. Men siktet är inställt även på Europa. Han slåss på protektionismens slagfält med tullar som vapen. Men denna hala väg har lett till ett växande handelskrig som riskerar att få ödesdigra konsekvenser för hela världsekonomin.

Oroliga ekonomer håller redan på att arbeta fram "krigsövningar" med tänkbara sätt som recessionen skulle kunna ske på. Mest av allt är de rädda för hotet som höjda tullar innebär för världsekonomin. Det är sant att kostnaderna här och nu för sådana tullar inte nödvändigtvis blir så stora, men osäkerheten som ett eskalerande handelskrig skulle kunna ge upphov till skadar investeringar, anställningar och i slutändan konsumtionen, vilket skulle minska efterfrågan. Orsak blir till verkan och verkan blir till orsak i en skarpt nedåtgående spiral på global nivå. Hela globaliseringsprocessen, som har varit en avgörande faktor bakom världsekonomins tillväxt under en hel historisk period, skulle bli helt omvänd och konsekvenserna katastrofala.

Morgan Stanley-ekonomer förutspår att om USA lägger 25 procents tullavgift på alla importerade varor från Kina i fyra till sex månader och Kina ger tillbaka med samma mått skulle det förmodligen leda till att en krympande global ekonomi inom tre kvartal. Vågorna skulle spridas långt bortom USA och Kina och slå mot Asien, Europa och dra ner hela världsekonomin i en recession. Detta är en mycket oroande utveckling för borgerligheten. Den hotar att slita sönder den mycket tunna väv som håller samman världshandeln och som har varit den främsta drivande kraften i världsekonomins tillväxt under flera årtionden.

Det är inte alls tydligt vad den nuvarande tvisten med Kina kommer att leda till. Kinas och USA:s ekonomier har blivit allt mer sammankopplade under många år. En del av USA:s kapitalistklass, i synnerhet de som producerar i Kina, kommer att motarbeta upptrappningen. Men det är svårt att förutspå vad en president kommer att göra när han inte har någon långsiktig strategi utan verkar trivas med att svänga från en kris till en annan. Trump är opålitlig. Det är ett av skälen till att borgerligheten inte gillar honom. Han gör det som faller honom in, vilket förvärrar den allmänna instabiliteten på världsmarknaden.

I ena stunden fördömer han "lilla raketmannen" och hotar med att fullständigt utplåna Nordkorea. I nästa omfamnar han Kim Jong Un och lovordar honom som en fredens man och god vän. Ena stunden försöker han ingå ett avtal med Kina, i nästa lovar han hårda tullar på kinesiska varor. Problemet med ett handelskrig är att det är lätt att starta men inte så lätt att ta sig ur. Man tenderar att tappa kontrollen över det, vilket vi sett när Kina gett igen.

Om ekonomisk nationalism och handelskrig sätter stopp för globaliseringen kan den uppåtgående trenden lätt vändas till en skarpt nedåtgående spiral med katastrofala följder för hela världen. Vi har påpekat att det var starkare protektionistiska tendenser – i stil med den utsugningslinje som Donald Trump står för i dag och valutakrigen – som omvandlade Wall Street-kraschen 1929 till den Stora depressionen på 1930-talet. Det är inte alldeles omöjligt att något liknande skulle kunna inträffa i dag.

USA

USA:s ekonomi var den sista pelaren som höll världsekonomin uppe. På ytan verkar det som att USA:s ekonomi har gått ganska bra. Dow Jones är på rekordhöga nivåer. S&P 500 steg med 334 procent och NASDAQ med nästan 500 procent. Men skenet bedrar. I verkligheten var USA:s ekonomi svag. Inget har lösts sedan 2008 och kapitalisterna lade bara grunden för en ännu värre kris.

Nu har den börjat halta. I december 2007, under uppgången före kraschen 2008, användes 81 procent av industrikapaciteten. I juni 2009, den lägsta punkten i den förra konjunkturcykeln, användes bara 66 procent. I dag, tio år senare, är siffran 78 procent. Med andra ord har de efter den "längsta återhämtningen" i historien inte ens återhämtat sig till den nivå på kapacitetsutnyttjandet som de hade före krisen. Samtidigt är konsumenternas köpvilja lägre än på åtta år. Tillverkningsindustrin i USA visar negativa siffror. Antalet exportbeställningar är det lägsta sedan april 2009. Även om USA:s centralbank skulle sänka räntorna med en halv procent skulle det vara för sent för att stoppa recessionen.

USA:s tillväxt var bara 2,9 procent 2018 och hölls igång av utgifter som översteg budgeten. Den var bara 2,2, procent året innan när den hölls igång av Trumps skattesänkningar för de rika. De nationella skulderna är nu uppe i 22.000 miljarder dollar, mer än dubbelt så mycket som 2008. Det är lika mycket som 68.000 dollar per invånare i landet eller 180.000 dollar per skattebetalare. Det är nästan fyra gånger så mycket som medianlönen och beloppet ökar med 1000 miljarder dollar varje år.

Skattesänkningarna och centralbankens historiskt låga räntor har använts för att stimulera ekonomin i ett försök att avvärja nästa nedgång. Men genom att använda dessa verktyg för att på konstgjord väg förlänga högkonjunkturen har de förbrukat dem inför nästa lågkonjunktur, och vi kan vara säkra på att allmänheten inte är så sugna på att se storföretagen räddas igen.

Nu pekar alla ekonomiska tecken på att en ny kris är på väg, vilket är oundvikligt. Det är förstås omöjligt att säga exakt när den kommer – ekonomi är ingen exakt vetenskap. Men faktum kvarstår att en ny nedgång inte alls är nödvändig för att klasskampen ska trappas upp. Från vårt perspektiv vore det bättre om den nuvarande situationen fortsatte. De pratar om återhämtning, men det känns inte som återhämtning. Ingen tror på det som sägs.

Hur många arbetare i USA pratar om hur bra det är nu? Lönerna ökar visserligen för vissa, men det gör även tiden som man måste arbeta för att betala räkningarna. Och de nuvarande löneökningarna kompenserar inte riktigt för att lönerna hölls nere under lång tid. De flesta arbetare i USA kan inte försörja sig själva och sina familjer med ett jobb. De tvingas till långa arbetsdagar och måste ta två eller tre jobb för att klara sig. Och ilskan och bitterheten bland arbetarna växer hela tiden.

Många arbetare i USA känner inte av "återhämtningens" fördelar över huvud taget. I stället ser de obscen ojämlikhet, den stora avgrund som skiljer en liten grupp superrika från den stora majoriteten som knappt kan förmår att hålla näsan ovanför vattenytan. Under de senaste tre decennierna har den rikaste 1 procenten blivit 21.000 miljarder dollar rikare medan de fattigaste 50 procentens rikedomar minskat med 900 miljarder dollar. (Enligt siffror från USA:s centralbank.)

78 procent av USA:s invånare har inga besparingar. Den nuvarande statliga minimilönen är 7,25 dollar i timmen. En ensamstående mamma med två barn som tjänar minimilön skulle behöva arbeta nästan 24 timmar om dygnet 6 dagar i veckan, eller 144 timmar i veckan, för att få ihop till en lön som går att leva på. Detta är både vansinnigt och fullständigt ohållbart – och så här ser det ut under "goda tider".

Fenomenet Trump

Det finns ett gammalt talesätt som säger att folk får den regering de förtjänar. I sin briljanta artikel "Klass, parti och ledarskap" påpekade Trotskij att påståendet innehåller en felaktighet. Ett och samma folk får ofta uppleva många olika typer av regering, vilket bara återspeglar olika steg i medvetandets utveckling. Man kan dock med all rätt säga att borgarklassen i dag har de ledare den förtjänar.

Foto: public domain

När borgarna i USA tittar sig i spegeln ser de Donald Trumps ansikte och vänder sig bort i fasa. De tycker inte om vad de ser men det är en verklighetstrogen avbild av deras egen och deras systems urartning. Borgarklassen i dag har inga stora idéer och inga långsiktiga perspektiv. Den kan inte se längre än den senaste balansräkningen räcker, där de kan utläsa sina senaste profitmarginaler.

Denna motbjudande bild sammanfattar inte bara Donald J. Trump utan även den klass som han tillhör och vars intressen han representerar. Det enda som skiljer ut honom är att han uttrycker sina klassfördomar öppet, fräckt och ogenerat medan andra som delar precis samma världsbild och försvarar precis samma klassintressen är mer försiktiga, mer diplomatiska, det vill säga fegare, skenheligare, falskare.

Att Trump valdes till president i USA var förstås ett reaktionärt fenomen. Det behöver knappast påpekas. Men det fanns även en annan sida av saken. Trump var inte den härskande klassens kandidat. Man litade inte på honom – men han blev vald trots borgarklassens stränga protester.

Förr kontrollerade borgarklassen det politiska spelet. Men det stämmer inte längre. Det vi nu ser är en helt ny situation där borgarklassen i princip har tappat den direkta kontrollen över sitt eget system. När har läget i USA någonsin varit sådant att delar av CIA och FBI öppet motsatte sig den valda presidenten och ständigt manövrerade för att få bort honom?

Detta är inte bara en politisk kris. Det är en kris för regimen. Den betecknar en öppen splittring inom härskarklassen. Och Lenins första villkor för en revolution är just detta. Massornas missnöje kan uttryckas på de märkligaste och mest motsägelsefulla sätt. På ett mycket märkvärdigt, förvridet sätt är till och med valet av Trump en del av det utbredda missnöjet bland en stor del av de fattigaste och mest utsugna delarna av den vita arbetarklassen. Trump vände sig till de arbetslösa gruv- och stålarbetarna med demagogiska attacker riktade mot den privilegierade eliten i Washington och lovade förändring. Budskapet resonerade hos dem. Men Trumps popularitet är under svåra påfrestningar.

Socialism och USA

Det är inte helt tydligt om Trump kommer att bli omvald. Även om han fortfarande har betydande stöd har han stött bort många människor med sin öppet rasistiska, misogyna och främlingsfientliga retorik. Hela landet var i uppror över hans uttalanden om att "skicka tillbaka dem". Även hans reaktion på masskjutningarna i El Paso och Dayton, Ohio har skadat honom.

En rapport från Democracy Fund Voter Study Group (VSG) fann att inte ens de väljare som är mot invandring nödvändigtvis är för Trump. De är splittrade mellan dem som vill att regeringen ska blanda sig mindre i ekonomin och dem som står längre åt vänster med mer interventionistiska åsikter. Enligt undersökningen har dessa meningsskiljaktigheter blivit skarpare sedan Trump valdes. Ekonomin förblir nyckelfrågan. Trump har tagit åt sig hela äran för sin ekonomiska politiks framgångar. Hans hantering av ekonomin är faktiskt det enda område där han har över 50 procent stöd (55 procent). Men den andra sidan av myntet är att han kommer att få mycket av skulden om och när saker går snett.

Hans skattesänkningar hade tillfälliga effekter som redan klingat av. Det folk ser nu är en ekonomi som saktar ner och allt fler tecken på att hans handelskrig med Kina kommer att misslyckas med att åstadkomma den historiska överenskommelse han lovade under sin presidentvalskampanj 2016. En ekonomisk nedgång skulle definitivt göra slut på illusionerna. Men när en sådan kommer ske är svårt att säga. Och framför allt kan Demokraterna inte presentera något reellt alternativ till Trump.

De senaste trettio åren minskade antalet strejker per år drastiskt i USA, samtidigt som fackens medlemsantal föll. Men nu är den utvecklingen på väg mot sin gräns. Det har till och med inträffat en handfull politiska strejker och walkouter i protest mot sexuellt ofredande, löneklyftan mellan könen, mot samröre med den del av regeringen som internerar invandrare och lagstiftning för att privatisera utbildning. Och detta är bara början, fast utvecklingen kommer inte att gå i en rak linje.

I slutet av 2018 var antalet arbetare USA som var inblandade i omfattande arbetsnedläggelser, vilket inkluderar strejker och lockouter, det högsta sedan 1986. Det skedde 20 stopp med 1 000 eller fler berörda, att jämföra med bara 7 år 2017. Av ungefär en halv miljon arbetare jobbade mer än 90 procent inom branscherna utbildning, sjukvård och social assistans. Tusentals andra deltog i mindre strejker och strider som inte syns i de här siffrorna. En hel rad lärarstrejker spred sig från West Virginia till Oklahoma, Arizona, Kalifornien och ännu längre allt eftersom andra kamper och segrar inspirerade till liknande aktioner i hela landet. Detta följdes av bilarbetarnas mycket betydelsefulla strejk.

Inom politiken växte Sanders fram, liksom ett lager av människor med intresse för socialism, i synnerhet bland unga. Sanders har, trots att han stannat inom Demokraterna och gav efter för Clinton när han inte fick kandidera 2016, fortfarande stöd från väldigt många människor genom sina utfall mot "miljardärklassen". Sanders lockar fortfarande tiotusentals till sina möten. Men han, och andra som Alexandria Ocasio-Cortez, tror fortfarande att det går att driva socialism genom Demokraterna. De är i bästa fall reformister. Deras popularitet är dock en förvrängd spegling av jakten på ett alternativt system till vänster.

Den ekonomiska nedgången kommer att följas av en stark reaktion mot Trump, och vart ska de då vända sig? De kommer att inse att socialismen som en del av lösningen. Det är ingen slump att Trump nu håller på att attackera socialismen och kommunismen. Enligt färska undersökningar (från Catoinstitutets 2019 Welfare, Work, and Wealth National Survey):

  1. är 50 procent av unga (under 30 år gamla) i USA positivt inställda till socialismen;
  2. skulle 70 procent av millenniegenerationen (23 till 38 år gamla) rösta på en socialistisk kandidat);
  3. är 36 procent av millenniegenerationen positivt inställda till kommunismen (en ökning från 28 procent 2018);
  4. är 35 procent av millenniegenerationen positivt inställda till marxismen.

Ungefär en av fem ur millenniegenerationen anser att samhället skulle må bättre av att all privategendom avskaffades. (US Attitudes Toward Socialism, Communism, and Collectivism October 2019). Och nästan en femtedel (17 procent) av alla i USA håller med om att "medborgare som deltar i våldsamma handlingar mot de rika" är något som ibland kan rättfärdigas – en siffra som stiger till 35 procent bland dem under 30. Den här statistiken är bara toppen på isberget. Den visar mycket tydligt att det jäser ordentligt i det amerikanska samhället.

Om Trump blir omvald – vilket inte går att utesluta – så står USA inför en ny och ännu stormigare tid. Vi tvivlar inte på att något sådant skulle mötas med bestörtning av de okunniga sekterister som hela tiden ylar om ett överhängande hot från "fascismen". Men de mest intelligenta av kapitalisterna förstår situationen mycket bättre. De har en vag uppfattning om att systemet inte håller, men de kan inte göra något åt saken eftersom de inte kan acceptera att det enda sättet att göra slut på kapitalismens motsättningar är att göra slut på själva kapitalismen.

Till och med innan nästa kris kommit oroar sig världens rikaste på allvar för att det kan bli upplopp. Ray Dalio, den 79:e rikaste personen i världen, ska till exempel ha sagt: "Jag är kapitalist och till och med jag tror att kapitalismen är trasig." Han tillade: "Kapitalismen fungerar helt enkelt inte för de flesta... Vi står inför ett vägskäl. Vi kan göra det [reformera kapitalismen] tillsammans, eller så gör vi det genom konflikt, att det kommer att uppstå en konflikt mellan rika och fattiga." Hans ord ger en bra bild av situationen.

Något har förändrats ordentligt i amerikanernas psykologi. Folk identifierar sig nu som arbetarklass i stället för att som under tidigare årtionden tala om "medelklassen". Det är delvis detta som Trotskij åsyftade när han talade om revolutionens molekylärprocess.

Den europeiska kapitalismens kris

1997 skrev vi ett dokument med perspektiv på den Europeiska unionen där vi förutsade att euron kunde klara sig ett tag, men att om det kommer en djup kris så skulle alla nationella motsättningar stiga till ytan. Det är precis det som sker nu.

Trots åren av åtstramningar har ingenting fått sin lösning i Europa de senaste tio åren. Eurozonen i allmänhet har saktat ner och står nu inför en skarp ekonomisk nedgång som kommer att få mycket svåra sociala och politiska konsekvenser, men som den står handfallen inför. Dess centralbanker har inte längre några verktyg för att hantera situationen. Det betyder att den kommande krisen inte blir någon vanlig kris utan en mycket värre nedgång än den som följde kraschen 2008–2009.

EU står å ena sidan inför chocken som Brexit innebär, men å andra sidan finns det många andra chocker som drabbar dess industrier. Den krympande världshandeln slår hårdare mot Europa än många andra platser på grund av Europas kroniska behov av global efterfrågan för att hålla sig flytande. I synnerhet gäller detta Tyskland, som med nöd och näppe undvek en recession 2018.

Europa har drabbats hårt av Donald Trumps handelskrig. Kinesiska varor som har belagts med tull på USA:s marknad dumpas på Europa i stället. Och situationen förvärras av att Beijing devalverar yuanen, vilket gör kinesiska exporter till Europa ännu billigare och underminerar europeiska industrier, en invasion som Europa inte kan göra något åt. Europeiska centralbanken står maktlös inför konsekvenserna som en avmattning i Kina och fallande efterfrågan på europeiska produkter skulle innebära.

Vi har sett gula västarnas revolt tvinga Macron till eftergifter – men vem ska betala? Frankrike har ett stort budgetunderskott. Macron har en plan för Europa som han förskönande kallar "planerad budget". Hans plan är väldigt enkel: Tyskland ska betala allas skulder – inklusive Frankrikes, så klart. Tyvärr har Bundesbank andra planer. Och det är de inte ensamma om. Brexitkrisen har blivit katalysatorn som förstärker de centrifugalkrafter som hotar att slita sönder Europeiska unionen.

Nya skiljelinjer

EU:s kris började i periferin, i de svagare ekonomierna, men påverkar nu de starkare staterna bland EU:s kärnländer, till exempel Tyskland. Detta håller i sin tur på att skapa nya skiljelinjer. Ungern och Polen går emot EU i vad gäller flyktingmottagande och annat.

Tidigt under 2018 skapades ett nytt "Hansaförbund" bestående av norra Europas rikare länder: Danmark, Finland, Nederländerna och Sverige; och deras baltiska satelliter, Estland, Lettland och Litauen. Tyskland står bakom detta genom att motsätta sig utbetalningar av större summor till de fattigare länderna i södra Europa. Några av dessa (främst Italien) försöker samtidigt väga upp det tyska kapitalets makt genom att söka avtal med Kina. Även om dessa splittringar för närvarande är små hotar de att dra ner hela det ruttnande bygge som valutaunionen är, och kanske till och med hela EU.

Foto: Armin Kübelbeck / Wikimedia Commons (CC BY-SA 3.0)

Men den tyska borgerligheten, som dominerar EU, måste upprätthålla den ekonomiska unionen till varje pris. Ensamt skulle Tyskland vara en dvärg – jämfört med de riktigt stora ekonomiska blocken – på världsmarknaden. Landet har cirka 80 miljoner invånare, ungefär en fjärdedel så många som USA och en sjuttondel av Kinas befolkning. Tysklands BNP är en tredjedel så stor som Kinas och mindre än en femtedel så stor som USA:s. Landet har ingen militärmakt att tala om. För att kunna spela sin roll på världsarenan måste det därför utnyttja den Europeiska unionen som hävstång.

Medan frihandeln växte och EU – åtminstone på ytan – höll ihop, var det möjligt för Tyskland att "tävla utanför sin egen viktklass" på världsmarknaden – i synnerhet i kapitaltunga industrier som maskindelar, bilindustrin och flygproduktion och rymdteknik – vilket gjorde det möjligt för landet att bli en av världens största exportörer. Men i ett läge där ekonomin saktar ner, handelskonflikterna växer och EU:s medlemsstater ständigt bråkar med varandra både ekonomiskt och politiskt håller saker och ting på att vändas till sin motsats.

Tyskland, som en gång i tiden var den europeiska kapitalismens motor och starkaste ekonomi, befinner sig nu i kris. Ojämlikhet och allt sämre levnadsstandard är i dag normen – det är bara beställningar inom landet som håller igång den tyska ekonomin medan beställningar utifrån snabbt blir färre.

Detta är förklaringen till att den tyska borgarklassen jobbar hårt för att samla EU under sitt eget alltmer direkta politiska ledarskap, till och med till priset av vissa ekonomiska eftergifter, låt vara små och tillfälliga, till Europas svagare länder som görs huvudsakligen genom valutapolitik, för de ska godta denna politiska underordning. Ett tecken på detta var hur Europeiska centralbankens (ECB) nya chef valdes. I början spekulerades det mycket om man skulle tillsätta den tidigare chefen för Bundesbank, men i slutändan fick Lagarde från Frankrike posten. Tyskland ville hellre ha den politiskt viktiga posten som chef för EU-kommissionen och lyckades får Ursula von der Leyen vald. Och åtminstone sedan innan EU-valen har den tyska borgarklassen drivit en högljudd kampanj mot så kallad "populism" – i synnerhet mot de nationalistiska partier i regeringen som har en EU-fientlig retorik, med mycket fokus på Salvini i Italien och högerextrema FPÖ i Österrike varav båda satt i regeringar tills alldeles nyligen.

Målet med allt detta är helt uppenbart. Hemsökt av vetskapen om sin egen dödlighet tvingas Tyskland försöka stöpa om EU till ett starkt ekonomiskt block att ställa mot konkurrenterna utanför. Medan handelskonflikterna växer försöker den tyska borgarklassen skärpa gränserna runt Europa – inte bara mot flyktingar utan även mot varor och kapital utifrån. EU-kommissionen under von der Leyen försöker nu till exempel få till en "Europeisk gränstaxa på koldioxid" – mest för att skydda tysk industri, men också för att bevara kontrollen över Europa genom att göra det svårare för individuella EU-länder att förhandla ensamma med Kina eller USA.

Dock fördröjer detta bara det oundvikliga. I händelse av en ny kris varken kan eller vill Tyskland köpa loss resten av Europa. Det betyder att det inte går att förhindra att de djupa ekonomiska och politiska motsättningarna som redan går att skönja bryter ut öppet. Detta är ytterligare bevis på att EU är den svagaste länken i världskapitalismens kedja av ekonomiska block.

Utvecklingen förvärras av den växande politiska instabiliteten inom Tyskland självt. Merkel har avgått som ordförande för Kristdemokraterna (CDU), fast hon är ännu kvar som regeringschef. Socialdemokraterna (SPD) har suttit i regeringen under 17 av de senaste 20 åren med följden att partiet tappat mycket stöd i de senaste valen. Men vänsterpartiet Die Linke har inte gynnats av detta. Det beror på att dess ledare försöker bevisa att de kan passa i vilken regering som helst. De har accepterat en politik för att minska statsskulden, vilket i praktiken betyder nedskärningar i offentliga utgifter. Detta bäddar för kris inom partiet.

Och nu har den borgerliga demokratins kris även nått Tyskland. Under efterkrigstiden brukade CDU och SPD tillsammans få 70 till 90 procent av rösterna i valen till Bundestag. Nu för tiden får de sammanlagt bara omkring 40 procent och SPD:s resultat är historiskt låga, någonstans mellan 13 och 15 procent. Samtidigt har högerextrema AFD vuxit. Även De gröna har gynnats, men sannolikt bara tillfälligt.

Grekland: inget löst

Under merparten av det förra årtiondet var den svagaste länken i den europeiska kapitalismens kedja Grekland, det land där kapitalismens kris har haft de mest katastrofala följderna. I tio år har folket i landet utstått idel hårda attacker, ständiga nedskärningar och dramatiskt försämrad levnadsstandard – faktiskt en fullständig kollaps. Nu skryter de om att krisen är över. Men detta är långt ifrån sant. Greklands skulder i förhållande till BNP var 126,7 procent 2009 och i dag är siffran 181,1 procent. Som vi kan se har ingenting lösts i Grekland.

Greklands arbetare och unga kämpade med all sin kraft mot kapitalistiska åtstramningar och EU:s brutala bestämmelser. Generalstrejk följde på generalstrejk. Under folkomröstningen 2015 hade Tsipras stora möjligheter att ställa sig i spetsen för det massiva motståndet till villkoren för Trojkans räddningspaket och på så sätt utmana EU och borgarklassen. Arbetarklassen – till och med stora delar av småborgerligheten – var beredda på vad som helst. Men Tsipras kapitulerade i det avgörande ögonblicket.

Detta svek gjorde att folk blev oerhört demoraliserade och slutade med att Syriza besegrades i det senaste valet och att högerpartiet Ny demokrati vann. Men Syriza fick ändå 31 procent och kan återhämta sig. Mitsotakis har utlovat nya attacker mot arbetarklassen. Hans popularitet kommer att försvinna lika snabbt som den växte. De grekiska arbetarna har inget annat val än att kämpa. Det är en fråga om liv och död. Förr eller senare kommer klasskampen att ta fart i Grekland på nytt.

Italien: den svagaste länken

Italien har nu ersatt Grekland som den svagaste länken i den europeiska kapitalismens kedja. Landets ekonomi har sackat efter och kan inte tävla med Tysklands eller ens Frankrikes. Italiens rekordhöga offentliga skulder når ungefär 132 procent av BNP. Den italienska kapitalismen befinner sig nu i en mycket svår situation. Från ett revolutionärt perspektiv är Italien ett nyckelland i Europa. Grekland är ett litet land i Europas periferi men Italien har den tredje största ekonomin i Eurozonen och är ett av EU:s kärnländer.

Den enda lösningen som är tillgänglig för den italienska härskarklassen är att skära ner ännu mer. Den har förklarat krig mot den italienska arbetarklassen – ett färdigt recept på en social explosion. När Italien gick långt över EU:s tillåtna budgetgränser ville EU-kommissionen först fördöma landet, men de backade. Det hade redan gjorts ett undantag för Macron, men det var inte den enda anledningen – om de italienska bankerna kollapsar skulle det leda till en europeisk bankkris. Men framför allt finns risken att situationen leder till en explosion i det italienska samhället.

Förr hade den italienska borgerligheten starka stöttepelare i samhället. Dess parti, Kristdemokraterna, hade en massbas och stöd från katolska kyrkan. Men detta har fallit samman. Den andra försvarslinjen var de kommunistiska och socialistiska partierna. Men även dessa har förvisats till historiens soptipp. Ur borgarklassens perspektiv är bristen på ett stort reformistiskt parti inte någon positiv utveckling utan tvärtom något mycket farligt. Det är skillnad på en bil som far ner för en brant backe med trasiga bromsar och en bil utan några bromsar över huvud taget.

I Italien finns inget reformistiskt arbetarparti som samlar massorna, och fackföreningsledarna är genomruttna. Det borgerliga Demokratiska partiet har förlorat sin legitimitet i arbetarnas ögon: dess ledare har deltagit i nedskärningarna i flera år. Femstjärnerörelsen är ytterligare ett exempel på småborgerliga formationer som plötsligt dykt upp från ingenstans. Partiet är mycket förvirrat och förlorar nu snabbt sitt stöd sedan det avslöjat sig själv, först i samarbetsregeringen med högerpartiet Lega, sedan genom att ingå i en koalition med Demokratiska partiet. Det finns ett enormt tomrum på vänsterkanten, och förr eller senare måste någonting fylla det.

Legas ledare Salvini är en borgerlig högerdemagog av Donald Trumpskt snitt. I sina tal gör han försök att låta som "vanligt folk", eller snarare som en italiensk trasproletär. Detta koketterande är en medveten strategi för att skapa intrycket att han står för något nytt och radikalt. Han vänder sig till miljontals missnöjda människor som är fulla av hat mot det politiska etablissemanget vilket de likställer med de gamla partierna och ledarna. Han säger "Titta! Jag är inte som de andra. Jag är en av er. Om ni väljer mig kommer saker förändras i Italien. Jag kan få saker gjorda!" Det får gensvar.

Trots att Salvini var inrikesminister i samarbetsregeringen med Femstjärnerörelsen fortsatte han att bete sig som om han var i opposition. Han utnyttjade sin post för att hålla stridslystna tal riktade mot "yttre fiender" (EU och invandrare) som han gav skulden för alla Italiens olyckor. Det verkade inte som att han respekterade etablissemangets normala spelregler. Salvinis stjärna steg lika snabbt som Femstjärnerörelsen sjönk. Han utnyttjade tillfället, bröt med sina tidigare allierade och bröt på så sätt upp koalitionen i förhoppningen att han skulle vinna nästa val.

Men borgarklassen, som skrämdes av vad en Salviniregering skulle innebära för den italienska ekonomin och för Eurozonen, bestämde sig för att hejda honom. Detta gjordes genom en ny, instabil koalition bestående av Femstjärnerörelsen tillsammans med Demokratiska partiet. Men Femstjärnerörelsen har redan kapsejsat i och med regeringssamarbetet med Lega. Samarbete med det ännu sämre ansedda Demokratiska partiet kommer att bli dödskyssen.

Detta bakslag kommer inte att tynga Salvinis ambitioner särskilt länge. Faktum är att det var fördelaktigt för honom att bli utesluten från regeringen genom en så uppenbar manöver. Demagoger brukar trivas i opposition. Salvini försöker avleda massornas uppmärksamhet genom att skräna om invandring, men så fort han sitter vid regeringsmakten kommer han att upptäcka att den linjen ger allt sämre återbäring. Han har inga riktiga lösningar på den italienska kapitalismens problem och när det väl kommer till kritan kommer Salvini att avslöjas som den reaktionära högerpolitiker han verkligen är. Det kommer bereda vägen för ett enormt skifte vänsterut.

Faktum kvarstår att den enda vägen framåt för borgarklassen är nedskärningar och försämringar av levnadsstandarden. För att möjliggöra de ekonomiska förändringar som krävs behöver den italienska borgarklassen en stark regering. Men det finns ingen sådan regering. Det finns inte heller någon möjlighet att skapa en inom överskådlig framtid. Perspektivet är en rad instabila koalitionsregeringar som alla kommer sluta med kris och kollaps. Våldsamma rörelser både till vänster och höger kommer att uppstå när massorna prövar olika ledare och program. Och de kommer att avslöjas en efter en.

Givet hur otroligt svag den italienska vänstern är kommer rörelsen oundvikligen att förr eller senare finna ett uttryck i direkta massaktioner – liknande gula västarna i Frankrike. Det kommer att en ny upplaga av [den heta hösten] 1969 igen fast på en mycket högre nivå. När massrörelsen i Italien väl börjar kommer den att vara mycket svår att stoppa. Fabriker kan komma att ockuperas, som under 1919–1920. Det skulle göra en revolutionär utveckling möjlig. Vägen ligger öppen för en explosiv tillväxt i den italienska sektionen. Men allt beror på om vi kan bygga en stark organisation innan rörelsen utvecklas.

Frankrike: massornas uppror

Macron skröt med att han aldrig skulle ge efter för "gatan". Men när han ställdes öga mot öga med gula västarnas massiva uppror fick han äta upp sina ord. Han tvingades till en skamlig reträtt. Men massdemonstrationerna fortsatte och blev djärvare och radikalare för varje dag. Man krävde att Macron skulle avgå. Massorna visade enastående prov på uthållighet och beslutsamhet. Med tanke på att de saknade seriös organisering och ledarskap var det häpnadsväckande hur länge deras rörelse pågick.

Men hur energisk och beslutsam en massdemonstration än må vara har den tydliga begränsningar. Lenin förklarade för länge sedan hur begränsade spontana rörelser är. Det spontana elementet utgjorde både rörelsens styrka och dess främsta svaghet. Gula västarna var en mycket brokig rörelse bestående av både revolutionära och reaktionära delar. Det fanns ingen utarbetad handlingsplan och inget riktigt perspektiv för att ta över makten – vilket var det enda möjliga perspektivet.

Foto: kriss_toff / Wikimedia Commons (CC BY 2.0)

Rörelsens största svaghet var att den inte kopplade ihop sig med den organiserade arbetarklassen och kämpade för en lång generalstrejk. Men att detta inte skedde berodde huvudsakligen på hur fackföreningsledarna, som skrämdes av rörelsen, betedde sig. I slutändan var det detta som räddade Macron. Den främsta anledningen till att gula västarna-rörelsen skapades var just ruttenheten hos ledarna för den franska arbetarrörelsen och den så kallade vänstern som samarbetade med Macron och gick med på alla nedskärningar.

Eftersom massorna inte kunde hitta något uttryck genom den organiserade arbetarklassen fick den hitta ett utanför. När ledarna senare kände pressen underifrån och blev rädda att en ny rörelse var på väg som de kanske inte skulle kunna kontrollera, kallade fackledningarna till generalstrejk i december 2019. Detta blev en mycket stark protest med 1,5 miljoner människor på gatorna vilket antyder att den organiserade arbetarklassen nu hade börjat röra sig.

Det mest utmärkande under gula västar-perioden var sättet de franska borgarna obekvämt drog paralleller till franska revolutionen. Det visar att till och med borgerligheten börjar förstå, även om det är på ett oklart och förvirrat sätt, de revolutionära möjligheterna i den nuvarande situationen. I detta är de mycket allvarligare och skarpsinnigare än vänsterreformisterna och de sekteristiska träskallarna.

Det finns inget utrymme i revolutionär politik för impressionism och romantik. Vi måste ha en strikt klinisk inställning till den här sortens rörelser. Visst måste vi se de revolutionära möjligheterna som finns antydda i dem. Visst måste vi välkomna dem med all entusiasm och göra allt i vår makt för att hjälpa dem att lyckas. Mest av allt måste vi hjälpa dem att nå den politiska insikt som behövs, för utan den kommer segern alltid att ligga utom räckhåll till och med för de stormigaste av massrörelser.

I slutändan kunde dock denna rörelse inte undgå att klinga av. Macron lyckades därför hålla sig kvar vid makten tillfälligt och få tillbaka sitt övertag. Men han sårades dödligt i den här striden. Hans eftergifter har skapat ett större budgetunderskott och det kommer därför att bli nödvändigt att göra fler nedskärningar och attacker. Regeringen har försvagats allvarligt. Och den mäktiga generalstrejken den 5 december är ett tydligt tecken på att det oundvikligen kommer att bli nya sammandrabbningar som kommer att svepa undan den för gott, och på så sätt öppna dörren för nya revolutionära framsteg i Frankrike.

Problemet är inte Macrons styrka utan vänsterns oerhörda svaghet. Alla vänsterpartier krisar. France Insoumise (Upproriska Frankrike) har trampat i klaveret flera gånger. Under gula västarna-rörelsen hamnade de på efterkälken. Ett av rörelsens huvudsakliga kraven var att det skulle ske ett nyval. Det tog lång tid för France Insoumise att ställa sig bakom det.

Mélenchon som tidigare steg fram som en stark utmanare på vänsterkanten har inte lyckats utnyttja situationen. I generalstrejkens efterdyningar i december ställde han sig bakom fackledarna som ignorerade arbetarnas paroll "Ner med Macron", med förhoppningen att protesten skulle gå att omvandla till förhandlingar med regeringen, förhandlingar som i sin tur skulle begränsas till en "reform" av pensionssystemet.

Mélenchon talar inte längre om att man måste ta över ekonomin. I stället talar han om att det behövs ett mjukare språk. Det han egentligen säger är att partiets propaganda måste spädas ut så att borgerligheten inte blir förskräckt. Han vägrar släppa in demokratiska strukturer i France Insoumise-rörelsen (FI) eftersom det skulle skapa former där kritik av ledningen kan växa. Om han hade organiserat rörelsen seriöst skulle France Insoumise ha fått vind i seglen. Men han vill inte organisera ett politiskt parti. I stället vill han låta FI förbli en oformlig och dåligt definierad "rörelse".

Eftersom Mélenchon inte kunde utnyttja situationens potential har nu Marine Le Pen börjat stiga i opinionsundersökningarna. Även om FI har försvagats är det dock fortfarande vänsterns enda giltiga samlingspunkt och när krisen fördjupas är det möjligt att det vinner tillbaka den mark som gått förlorad. Och trots Macrons alla försök att återfå sitt stöd har hans reaktionära nedskärningsprogram bara tjänat till att oppositionens massrörelse flammat upp igen som vi såg i generalstrejken i december mot "reformen" av pensionerna.

Krisen i Spanien

Den sociala och ekonomiska situationen i Spanien är oerhört instabil. Den lilla ekonomiska tillväxt som finns kommer från ickeproduktiva sektorer: turism och spekulation. Som jämförelse har den industriella produktionen haft sitt snabbaste fall på sex år. Det gäller särskilt bilindustrin. Det pågår en allvarlig boendekris med ständigt höjda hyror, elräkningar och så vidare. Pensionärernas massrörelse 2019 antydde att en radikal stämning växer i det spanska samhället.

Motsättningarna har börjat framhävas på varje nivå. Alla den borgerliga regimens institutioner har tappat anseende. Den katalanska självständighetsfrågan har inte lösts. Domen mot de katalanska politiska fångarna gav upphov till en ny våg av massprotester som nästan liknade ett uppror. Men som vi tydligt såg i efterdyningarna till självständighetsomröstningen 2017 kan den katalanska republikanska rörelsen inte ta sig framåt under det nuvarande fega och småborgerliga nationalistiska ledarskapet. Det är bara genom att gå i tydligt internationalistisk riktning och närma sig arbetarklassen som rörelsen skulle kunna samla tillräcklig kraft för att utmana den spanska regimen.

Valet i april 2019 visade på vänsterns möjligheter. Kvinnostrejken 8 mars och pensionärsmassrörelsen hade redan gjort förarbetet. När det högerextrema partiet Vox – som brutit sig loss från högerpartiet Partido Popular (PP) – dök upp med gammal francoistisk retorik bidrog det till att fler röstade vänster, vilket i sin tur besegrade PP som förlorade städer där det styrt i mer än 25 år. Radikaliseringen speglades i det högsta valdeltagandet på 30 år i ett spanskt val.

Men all denna potential slösades bort av ledarna för Podemos och Izquierda Unida som visat att de inte ens är duktiga opportunister. I stället för att erbjuda socialistpartiet (PSOE) hjälp att bilda en regering (och därmed blockera högern) genom att ge PSOE kritiskt stöd från utanför regeringen, var de bara intresserade av att kräva ministerposter i regeringen. Detta ledde så småningom till att samtalen bröt samman. I slutändan bestämde sig Sánchez för att kalla till nyval med förhoppningen att hans eget stöd skulle växa och göra det möjligt att bilda en mer stabil regering, vilket härskarklassen behöver för att stå stadigt under den kommande ekonomiska recessionen.

Nyvalet i november 2019 löste ingenting. PSOE fick inte en starkare ställning utan förlorade några platser i parlamentet medan den andra möjliga koalitionspartnern, Ciudadanos, kollapsade. Detta tvingade PSOE att ingå en koalition med Unidas Podemos (som gick med på nedskärningar och EU:s utgiftsbegränsningar) med stöd av katalanska och baskiska nationalister. Så ser den regering ut som kommer att behöva ta sig an den kommande ekonomiska recessionen samt självständighetskampen i Katalonien. Den kommer att vara full av motsättningar och kommer oundvikligen att leda till att förtroendet för Podemos och Enade vänsterns ledare rubbas.

Storbritannien

För fyra år sedan skrämdes etablissemanget rejält av resultatet i folkomröstningen om EU-medlemskap. Sedan dess har det rått politiskt och socialt tumult i Storbritannien. Det nya är att härskarklassen höll på att tappa kontrollen över situationen och sedan dess kämpat för att återta den.

Förr var det inte så svårt att sköta systemet. Borgerligheten hade kontroll över sitt främsta parti, Torypartiet (de konservativa), medan Labourpartiets ledning bestod av anständiga damer och herrar från medelklassen som såg till att det rådde ordning och reda. Och när massorna tröttnade på dem kunde man ta in Torypartiet igen.

De senaste åren har dock den sociala och politiska jämvikten förstörts sedan den ekonomiska kollapsen 2008, och detta har speglats i den skarpa polariseringen till höger och vänster. I princip har den brittiska härskarklassen förlorat kontrollen över både Tory- och Labourpartiet.

Borgarklassen i Storbritannien oroades av utvecklingen i Torypartiet, som den har knapp eller ingen kontroll över. Men de blev ännu mer förskräckta av det som skedde i Labourpartiet. Valet av Jeremy Corbyn betecknade, trots hans programs begränsade vänsterreformistiska snitt, en tydlig vändning åt vänster. Det väckte hundratusentals människor – särskilt unga – till ett politiskt liv.

Nya rekryter strömmade in i partiet vilket ledde till en betydande omvandling. Den blairitiska högerflygeln tappade modet. En stor majoritet av de lokala partierna har rört sig tydligt mot vänster, i synnerhet efter kuppförsöket 2016. Förändringen har nått flera delar av partiapparaten sedan blairiten Iain McNicol ersatts med Jennie Formby. Häxjakten på vänstern stoppades och många tidigare vänsterlutande medlemmar återvände.

Partikongressen domineras nu av vänstern, och bara fackföreningsbyråkratin hindrar den från att "gå för långt". Högern har nu bara inflytande över sina sista utposter – Labourpartiets parlamentsgrupp, de regionala sektionerna och fullmäktige – där den fortsätter med sina sabotageförsök mot corbynisterna.

Dessa förändringar har skapat något liknande panik hos härskarklassen. Med tanke på hur djup krisen är skulle det ha skapats extremt mycket tryck på en Labourregering att förverkliga sitt program och vidta åtgärder gentemot bankirerna och kapitalisterna. Det skulle ha utgjort ett allvarligt hot mot borgerligheten.

Tillsammans med högerflygeln inom Labourpartiet gjorde härskarklassen allt den kunde för att förhindra något sådant. Blairiterna i parlamentsgruppen var redan beredda att splittra partiet om Corbyn skulle vinna valet. De jobbade aktivt bakom kulisserna för att Labour skulle förlora. Nu har de fått det resultat de så tjurskalligt önskade sig.

Den härskande klassen utnyttjade alla medel för att krossa Jeremy Corbyn och förhindra en Labourseger. Valet 2019 var det smutsigaste i modern tid. Alla den härskande klassens resurser – från massmedia till överrabbinen – mobiliserades för att smutskasta och demonisera Jeremy Corbyn.

Det som avgjorde resultatet var dock onekligen Brexit. Denna fråga har förgiftat politiken i Storbritannien ända sedan 2016. Enkelt uttryckt var den en splittring mellan två delar av den härskande klassen, men i slutändan delade den hela samhället, inte längs klasslinjer utan på ett helt reaktionärt sätt.

Foto: Socialist Appeal

Partihögern skyllde valförlusten på Corbyn, men de förbiser den lilla detaljen att de själva, i och med att de pressade in Labourpartiet i stannalägret, bidrog starkt till att Labour förlorade. Och Jeremy Corbyns påstådda "impopularitet" berodde mest på återkommande utfall, förtal och kuppförsök mot honom som Labourledare.

Det var förutsägbart att den skoningslösa kampanjen som skulle fälla Corbyn blev tusen gånger starkare dagen efter valet och nådde sitt mål – åtminstone delvis – när Corbyn och McDonnell meddelade att de skulle avgå.

Jeremy Corbyns fall har emellertid haft den ytterligare effekten att vänsterreformismens svagheter och begränsningar blivit tydliga. Reformismens högerflygel har visat sig vara betydligt mer målmedveten än vänstern. De är beredda att gå hur långt som helst för att vinna striden om Labourpartiet. Vad vänstern beträffar tenderar den att vackla, undvika konflikter och kompromissa. Det är ett mycket allvarligt misstag som oundvikligen leder till reträtt efter reträtt. Och för varje steg bakåt som tas, kräver högern tio till.

Corbyns politiska flexibilitet spelade en avgörande roll i Labourpartiets förlust. I Brexitfrågan stod Corbyn bakom en ny folkomröstning, vilket betraktades av dem som redan röstat på att lämna EU i folkomröstningen 2016 som ett försök att rulla tillbaka ett beslut som majoriteten i landet redan tagit, och dessutom ett beslut som gick emot etablissemangets intressen.

Corbyns och McDonnells försök att blidka högern för att bevara "enigheten" var ett tecken på svaghet, och svaghet inbjuder till angrepp. Att man kapitulerade i frågan om obligatoriskt omval (av partiets parlamentsledamöter), om EU och om antisemitismen spelade rakt i partihögerns händer och lade grunden för det nuvarande nederlaget. Men en blairitisk kontrarevolution i Labourpartiet går inte att genomföra utan att det blir inbördeskrig i partiet. Och ett öppet inbördeskrig är redan i full gång.

Corbyns avgång skadar utan tvekan vänstern, precis som planerat. Förändringarna som skett i Labourpartiet är omfattande, i synnerhet på gräsrotsnivå, men även i hög grad inom partiapparaten, så det blir inte alldeles lätt att sopa undan det fenomen som var Corbynrevolutionen, något som de mest klartänkta borgerliga analytikerna har förstått. Den 13 december publicerade The Economist en artikel med rubriken "Jeremy Corbyns förkrossande nederlag", som drog följande trumpna slutsats: "Blairismen blir kvar i graven."

De köpta medierna försöker framställa detta bakslag som början på slutet för Labour. Men sett i efterhand kommer det bara att vara en tillfällig situation på väg att vändas till sin motsats. När folk inser vad Brexit verkligen innebär kommer det att innebära en våldsam reaktion mot Boris Johnson och allt han orsakat. Hans regering kommer att bli den mest impopulära på många år.

Valresultatet var inte så rungande som det framställts. Faktum är att ökningen av Toryröster var försvinnande liten – bara 300 000 röster fler än resultatet 2017. Resultatet i arbetarområdena i nordöstra England var inte heller så uppmuntrande som de vill få oss att tro. De flesta som röstade på Johnson säger att de bara "lånade ut" sitt stöd till honom. De förväntar sig att han ska hålla det han har lovat, och om han inte gör det så kommer stödet att dras tillbaka.

Men Johnson kommer inte att kunna hålla sina löften. Precis som i andra länder pendlar den allmänna opinionen våldsamt fram och tillbaka just nu, både till vänster och höger. Valet i Storbritannien 2019 är bara ett exempel på det som sker överallt och som kommer att inleda en tid präglad av motsättningar i samhället, klasskamp och politiska uppror som kommer att bli enormt mycket större än det vi sett hittills och med betydande politiska konsekvenser.

Storbritanniens utträde ur EU kommer inte att leda till sötebrödsdagar och ekonomisk tillväxt framöver, utan till negativa konsekvenser för den brittiska ekonomin. Om – och detta är fortfarande en möjlighet – Storbritannien lämnar EU utan ett avtal kommer det att leda till fullständig katastrof. Men även i bästa fall kommer Brexit att leda till att ekonomin krymper, att folk mister sina jobb och att levnadsstandarden försämras.

Storbritannien står inte inför en progressiv, blomstrande, stabil framtid, utan inför den mest instabila och turbulenta tid vi sett i modern tid. Försämrad levnadsstandard och nedskärningar är oundvikliga och kommer att leda till en explosion av strejker, protester och massdemonstrationer i en omfattning vars like inte skådats i Storbritannien sedan 1970-talet.

Självständighetsfrågan i Skottland kommer göra situationen ännu mer instabil. Samtidigt som Torypartiet fick en stark majoritet i England fick Skotska nationalistpartiet (SNP) en ännu säkrare majoritet norr om gränsen. För folket i Skottland var Boris Johnsons seger som att hålla upp ett rött skynke framför en tjur. Hans valslogan "Få Brexit överstökat" lät som en provokation i skottarnas öron, eftersom nästan alla där röstat för att stanna i EU.

Nationalistledaren Nicola Sturgeon krävde omedelbart att de skulle få hålla en ytterligare folkomröstning om skotsk självständighet. Boris Johnson vägrar att ens höra talas om något sådant. Vägen leder därför rakt mot en allvarlig sammanstötning mellan Skottland och Westminster. Det är svårt att förutse vad konflikten kommer att mynna ut i. Men en sak är fullständigt klar. Den marxistiska tendensen står bestämt för det skotska folkets rätt att fritt avgöra sin egen framtid, vilket inbegriper rätten att frigöra sig från Storbritannien. Vi måste dock förklara för de skotska arbetarna att det inte finns någon möjlig lösning för den skotska arbetarklassen på kapitalismens villkor, varken inom eller utanför Storbritannien. Till skillnad från de borgerliga nationalisterna i SNP, som står för ett kapitalistiskt självständigt Skottland, kämpar vi för en skotsk arbetarrepublik, vilket skulle vara en mäktig startpunkt för att uppnå en socialistisk federation bestående av Skottland, England, Irland och Wales. I en kampen mellan Skottland och den reaktionära Toryregeringen kommer vi att stå sida vid sida med det skotska folket.

Katastrofen Brexit kommer även att ha allvarliga konsekvenser i Irland där återinförseln av gränskontroller och tullar – till och med i den modifierade form som Boris Johnson föreslagit – kommer att återuppväcka alla gamla demoner som de trodde att de hade begravt med Långfredagsavtalet. Det är en oerhörd historisk ironi att Torypartiet, som officiellt heter Konservativa och unionistiska partiet, antagligen kommer att leda Storbritannien till upplösning, med oöverskådliga konsekvenser för alla som bor på dess öar.

Det är bäddat för massiv konflikt och kamp. Detta kommer leda till en skarp vändning åt vänster i framtiden. Om vänstern håller huvudet kallt kommer den att kunna dra nytta av detta. De områden som röstade på Torypartiet i det senaste valet kommer att svänga våldsamt i motsatt riktning. Under den närmaste tiden kommer det att jäsa i Labourpartiet samtidigt som blairithögern samlar sig för en sista desperat strid för att återta kontrollen. De får stöd av den härskande klassen som vill vrida tillbaka partiets vändning vänsterut.

Kampen inom Labourpartiet kommer att bli hårdare och bittrare. Man kommer nu att börja debattera internt om och reflektera över det senaste valet. Blairiternas provokationer kommer att leda till en våg av ilska och upprördhet bland medlemmarna. Detta är dock en kamp mellan levande krafter vars utgång är svår att förutspå.

Den stora majoriteten av Labours gräsrötter är corbynister. De är redo att slåss mot högern. Men i varje kamp spelar ledarskapets kvalitet och stridsvilja en omistlig roll. Corbyn och McDonnell gav högern eftergifter. Om de ersätts av en mjukare sorts vänsterreformister kommer dessa att vara än mer benägna att vika sig inför kraven på "enhet" och gå i den fälla som blairitgänget gillrat.

Enkelt uttryckt är kampen inom Labourpartiet klasskamp: den ena sidan försöker att representera arbetarklassen, de fattiga och obesuttna, den andra består av karriärister som medvetet eller omedvetet tjänar storföretagens intressen. Dessa två antagonistiska tendenser kan inte förbli under samma tak för evigt. Om gräsrötterna lyckas hävda sitt företräde kommer högern vid en viss punkt tvingas att bryta sig ut. Men det är inte på något sätt garanterat att det blir fallet.

När Corbyn och McDonnell meddelade att de skulle avgå lockades högern till att gå på offensiven. De har fått tillbaka sin stridsanda som har varit låg sedan 2017 och de ser inget skäl till att splittra medan de hoppas kunna få kontroll. Vänstern är däremot demoraliserad och förvirrad. Deras ledarkandidat, Rebecca Long-Bailey, besitter inte en bråkdel av den auktoritet som Corbyn hade. Allt beror på gräsrötterna. Men det finns mycket förvirring även där.

I vilket fall som helst kommer den marxistiska tendensen att befinna sig i frontlinjerna av striden mot partihögern. Den kommer att vinna auktoritet och anseende bland arbetare och unga som kommer att upptäcka marxismens överlägsenhet i praktiken, inte bara som en idé utan som en tendens som vare sig kompromissar eller kapitulerar utan fortsätter kampen till slutet.

USA-imperialismen och världsrelationerna

Efter Sovjetunionens kollaps fanns det bara en världsmakt. Och med enorm makt kom enormt övermod. Efter andra världskrigets slut delades hela världen mellan USA-imperialismen och det mäktiga stalinistiska Ryssland. Detta gav upphov till något som liknande stabilitet i de internationella relationerna och som höll i flera årtionden med endast tillfälliga avbrott, som exempelvis Kubakrisen. Men i allmänhet var de två stormakterna noga med att inte störa varandras maktsfärer för mycket.

Allt detta förändrades när Sovjetunionen föll. Kollapsen skapade ett tomrum som USA-imperialisterna utnyttjade genom att intervenera, först i Balkan och sedan genom krigen mot Irak och Afghanistan. Ryssland var försvagat och kunde först inte reagera. Men den tiden är nu förbi. Ryssland återhämtade sig så småningom och började hävda sig, först i Georgien, sedan Ukraina och därefter Syrien. I Irak och Afghanistan höll USA på att besegras av talibanerna som nu växer i Afghanistan, medan Iran har fått överhanden i Irak.

I samtliga fall har USA-imperialismen tvingats erkänna sig pinsamt besegrad. Nederlagen har inneburit en enorm statsskuld och en extremt krigstrött befolkning. Sammantaget med kapitalismens allmänna kris, växande klasskamp och de splittringar inom den härskande klassen som följt har detta lett till att möjligheten för USA att intervenera militärt har reducerats avsevärt. Barack Obama kunde inte ens få ett bombangrepp mot Syrien antaget av kongressen. Detta visar på begränsningarna för USA-imperialismens styrka. USA upplever en nedgång jämfört med andra kapitalistiska makter. Detta förklarar den växande instabiliteten globalt och varför efterkrigstidens världsordning, som byggdes runt USA-imperialismen, befinner sig i kris.

Man måste dock vara försiktig att inte överskatta USA-imperialismens försvagning. Den håller på att försvagas relativt sett, men USA är fortfarande det rikaste landet i världen och den starkaste militärmakten. Hur landet beter sig är av yttersta vikt för världsekonomins utveckling eftersom det är den i särklass största marknaden. Om USA:s ekonomi saktar ner skulle följden bli en global inbromsning och slutligen en recession i hela världen.

Trump må vara isolationist ur ett militärt perspektiv, men han gör allt möjligt (och en del omöjligt) för att hävda sin makt ekonomiskt. Detta sammanfattas i hans slogan: "Make America Great Again", där han glömmer att tillägga: på resten av världens bekostnad. Som vi förklarat skapar detta konflikter som kan få allvarliga konsekvenser för världsekonomin.

Kina, den sovande draken

Kina är ett av världens viktigaste länder tack vare dess industriella utveckling under den senaste perioden. Enorma motsättningar håller på att byggas upp. Industrins tillväxt har även lett till att arbetarklassen växt något enormt. Napoleon sade en gång: "Kina är en sovande drake. När draken vaknar kommer världen att skälva." Vi kan upprepa dessa profetiska ord med en smärre parafras: "När det kinesiska proletariatet vaknar kommer världen att skälva." Kinas kolossala revolutionära potential blottades på ett dramatiskt sätt i och med händelserna i Hongkong.

Detta är oerhört positivt ur vårt perspektiv men det är ett allvarligt problem för den kinesiska härskande klassen. Nu kommer alla motsättningar upp till ytan. Det framgår tydligt av den begränsade statistik som finns tillgänglig att det sker allt fler strejker och andra typer av protester. Och Xi Jinping försöker centralisera allting och stampa ut allt motstånd innan det blir omöjligt att kontrollera.

Kina spenderar nu mer på inhemsk säkerhet än på sitt försvar. Eftersom det är en totalitär stat filtreras all information om vad som pågår. Det skapas ett intryck av ett lugnt samhälle där inte mycket händer. Men detta är en synvilla. Kina är som en enorm tryckkokare där trycket som byggs upp slutligen måste komma ut som en enorm explosion då det inte finns några lagliga vägar att tillgå. Detta kommer ske när alla minst anar det – precis som vi såg i Hongkong.

I ett tidigt skede hade rörelsen i Hongkong en viss klassmedvetenhet och vänsterpräglade idéer. En av ledarna sade i sitt program att han är motståndare till kapitalistisk hegemoni. Stämningen på gatorna var klart revolutionär och unga människor visade prov på oerhört mod. Rörelsen i Hongkong kunde ha spridits till Kinas fastland. Under rätt ledarskap hade potentialen varit enorm.

Med ett småborgerligt ledarskap fanns det dock ingen möjlighet för detta att ske. I brist på ett vänsterledarskap gjorde sig de västvänliga elementen gällande och deras rop på hjälp från USA och västvärlden utnyttjades av kinesiska medier i propagandan som syftade till att svartmåla protesterna inför miljontals vanliga kinesiska människor. Ungdomens heroism räcker inte långt om ledarna bevarar sina illusioner om att Hongkongs situation kan lösas inom kapitalismen. Det är ett recept på nederlag.

Förvirringen bland ledarna späddes på av att de gång på gång försökte förhandla fram en lösning med ledarna i Beijing. Xi hade inga planer på att förhandla med dem eller med någon annan. Han ville tysta ner dem. Anledningen är uppenbar: massorna i Hongkong var ett exempel som lätt kunnat sprida sig till det kinesiska fastlandet där enormt mycket missnöje bubblar under ytan. Och männen i Beijing är skräckslagna.

Vad den nuvarande situationen än mynnar ut i så är detta inte den sista akten i dramat, utan bara upptakten till ännu mer omfattande händelser. Ett tillfälligt nederlag i Hongkong skulle försena den revolutionära processen i Kina men inte sätta stopp för den. Under den närmaste tiden kommer massmobiliseringarna vi sett i Hongkong upprepas i Beijing och Shanghai och i hela Kina på en mycket högre nivå. Detta är det verkliga perspektivet.

Ryssland

Putins regim har haft makten i tjugo år. Internationellt ger han intrycket av att vara den starke man som har total kontroll över Ryssland. Men detta är en mycket ensidig syn på vad som verkligen pågår i Ryssland. Vår "starke man" är en jätte som står på lerfötter. Under sin första tid gynnades Putin av att ekonomin var på väg upp igen, främst tack vare det höga priset på olja och gas – Rysslands viktigaste exportvaror och den huvudsakliga källan till landets rikedomar.

Därefter spelade han det ryska nationalistkortet under Ukrainakrisen, vilket följdes av att Krimhalvön annekterades och att militären ingrep i Donbassregionen. Men nu har den nationalistiska euforin försvunnit, ekonomin stagnerar och Putins stöd i opinionsundersökningarna går stadigt neråt. Både arbetare och borgare sätter press på Putin som försöker skapa ett intryck av att han tar itu med korruptionen ordentligt trots att klicken i Kreml är källan till massiv korruption. Men dessa åtgärder har inte fått ekonomin att gå bättre.

Foto: Пресс-служба Президента Российской Федерации / Wikimedia Commons (CC BY 4.0)

Eftersom ekonomin saktar in har Kreml tvingats skära ner i offentliga utgifterna. Detta betyder i sin tur att det "sociala kontraktet" är på väg att rivas upp. Arbetslösheten har ökat liksom tillfälliga och osäkra anställningar. Dessa attacker har accelererat under den senaste perioden. Ett exempel var pensionsreformen som slog hårt mot miljontals arbetare i Ryssland och möttes av massprotester.

Eftersom han inte kan stoppa ekonomins nedgång har Putin försökt befästa sin politiska ställning. Han försöker ta fullständig kontroll över domstolarna och det politiska systemet, kommunikationen och medierna. Hans parti, Enade Ryssland, håller hårt i alla politiska tyglar men står inför ett växande missnöje, vilket senast fann sitt uttryck i en serie massdemonstrationer mot regeringen, i synnerhet i Moskva.

Kampanjen som Alexej Navalnyj leder har dock främst medelklasskaraktär, trots att han försöker nå ut till arbetarna. Ryska federationens kommunistiska parti (KPRF) har under Ziuganovs ledning inte gjort några som helst försök att leda protesterna, och har i praktiken ingått ett hemligt avtal med Kreml om att undvika att ställa upp en allvarlig opposition mot Putin.

För tio år sedan var KPRF fortfarande en allvarlig kraft i Ryssland, men även om det förblir en viktig faktor i dag har partiet inte utnyttjat den politiska situationen och befinner sig nu i en allvarlig kris. Ledarskapet i partiet är fullständigt bankrutt. Det har helt och hållet accepterat det kapitalistiska systemet. Många av kandidaterna i valen är företagare. En autokratisk klick sitter vid spakarna och befinner sig i ständig konflikt med andra byråkratiska klickar.

I de flesta fall har striderna klickar emellan inget politiskt innehåll över huvud taget, även om det är intressant att notera att det typiska sättet att angripa motståndare är att kalla dem "nytrotskister". Det har skett upprepade vågor av uteslutningar där till och med hela lokala partiorganisationer kastats ut. Det skulle dock vara ett misstag att helt skriva av KPRF. Det kallar sig fortfarande för ett kommunistiskt parti och använder kommunismens symboler – den röda flaggan, hammaren och skäran och så vidare. På grund av det stora tomrum som finns på vänsterkanten kan partiet, trots allt, få större stöd i framtiden, i synnerhet när den sociala och politiska krisen blir värre.

För närvarande har Putin lyckats behålla kontrollen men denna situation kommer inte att råda för evigt. Den ryska ekonomin är i sista hand beroende av olje- och kolpriserna, och dessa kommer oundvikligen att drabbas av nästa globala recession. Protesterna som redan har börjat kommer att upprepas i mycket större omfattning och fullständigt underminera Putins styre. Han kommer inte längre att kunna spela nationalistkortet eftersom massorna redan är trötta på hans äventyr utomlands och reagerar mot dem.

Det som huvudsakligen fattas i Ryssland är en arbetarklass i rörelse. När den väl börjar röra sig kommer hela situationen att förändras snabbt, som vi såg i januari 1905. De ryska arbetarna har revolutionära traditioner och deras medvetande kommer att växa med stormsteg när situationen förändras.

Vi har nu skapat en stabil sektion med stöd i många områden i Ryssland. Det skulle gynna oss om den revolutionära processen fördröjs eftersom vi måste konsolidera våra styrkor, som kan växa snabbt i takt med att situationen utvecklas. Bildandet av ett genuint arbetarparti står på dagordningen och måste vara den viktigaste frågan framöver. Detta kan ske genom en grundläggande förändring av KPRF:s ledning eller, om den interna krisen leder till att partiet går under, så måste ett helt nytt parti skapas. Vi arbetar på grundval av den genuina bolsjevism-leninismen (trotskismen). Det ger oss en enorm styrka, auktoritet och självförtroende. Genom att arbeta tålmodigt med de mest avancerade arbetarna och unga kommer vi att i oktoberrevolutionens land kunna lägga grunden för en framtida revolutionär kraft med massbas.

Afrika

Afrika har en befolkning på 1,3 miljarder människor, av vilka större delen bor i förödmjukande fattigdom, och är en kontinent full av enorma mineralrikedomar och outnyttjade odlingsmöjligheter. Afrikas sammanlagda BNP på 2200 miljarder dollar (siffror från 2017) ger en fingervisning om hur fattigt det är. Som jämförelse var USA:s BNP – ett land med 327 miljoner människor – 19.400 miljarder dollar 2017, nästan tio gånger mer än hela Afrika. Detta visar tydligt vilken roll imperialismen har spelat och fortsätter att spela i hur kontinenten exploateras och dess potential till utveckling förhindras.

Det är knappast överraskande att detta hav av mänskligt lidande skapar massiva flyktingvågor, människor som desperat söker en väg ut ur de mardrömslika förhållanden som de tvingas leva under för att deras länder plundras av giriga multinationella företag och av imperialismen som ännu härskar över dem genom den ojämlika världsmarknadens mekanismer; förlamande återbetalningar på skulder som suger ut kontinentens rikedomar och bedrägliga "bistånd" som ofta är hycklande svepskäl för exploatering.

Utöver denna historiska underutveckling har vi nu kapitalismens globala kris. Hela Afrika är i uppror och djupa sociala och politiska kriser påverkar flera länder. Vi har sett en våg av massrörelser under den senaste perioden och de har alla haft liknande innehåll. Diktatorer som suttit länge eller presidenter som haft makten under flera mandatperioder har vägrat att lämna sina poster när deras tid runnit ut. I samtliga fall har massorna förknippat den sittande presidenten med de drakoniska åtstramningar som påtvingats dem och detta har släppt lös massrörelser med revolutionära dimensioner överallt på kontinenten de senaste åren.

I Burkina Faso 2014 demonstrerades det mot den avgående presidenten Compaorés planer på att ändra lagen så att han skulle kunna sitta kvar längre. Ställd mot massoppositionen tvingades han att avgå efter 27 år som president. I Burundi 2015 kämpade massorna i flera veckor mot president Nkurunzizas planer på att sitta ännu en mandatperiod, vilket skakade regimen i grundvalarna. Stora folksamlingar demonstrerade dagligen och krävde förändring. Hela grannskap reste sig mot regimen.

I Kongo 2015 bröt stora rörelser ut vars demonstranter krävde att Joseph Kabila skulle avgå som president. Han försökte utöka sin tid vid makten förbi tidsgränsen 2016. Så småningom fick Kabila avgå och en ny president valdes 2018, men valet riggades till stor del genom ett avtal som slöts i toppen. Samtidigt befinner sig landet fortfarande i ett tillstånd av katastrofal ekonomisk och social kollaps och står inför ett nytt inbördeskrig som hotar att kasta in det i barbari och ett ofattbart stort blodbad.

Gambia var inne i en djup kris 2016 som provocerats fram av den diktatoriska presidenten Yahya Jammehs beslut att inte avgå, trots att han röstades bort från ämbetet i december 2016. I Zimbabwe året därpå avgick Robert Mugabe efter 37 år vid makten, vilket hela södra Afrika tog notis om. Hans fall möttes av jubel överallt på kontinenten. Det var ett tecken på hur trötta massorna är på dessa ruttna gamla regimer. Hans avgång förändrade dock ingenting i grunden, vilket bevisades i början av 2019 när massdemonstrationer mot nya åtstramningsåtgärder spontant växte till en generalstrejk mot regeringen.

Liberia kokar också av massrörelser bestående av studenter och arbetare som bröt ut 2019. Regimen har gått hårt åt dem men har visat sig oförmögen att stoppa massornas oundvikliga ilska från att övergå till större rörelser. President Weah, som kom till makten för bara två år sedan när massorna vände sig mot den tidigare regeringen, har redan provocerat fram massrörelser och kan mycket väl falla inom den närmsta framtiden. Vi kan vänta oss flera sådana rörelser bland de afrikanska massorna i våg efter våg av klasskamp som del av den större flod av revolutionära resningar som pågår i världen.

Nigeria

Tillsammans med Egypten och Sydafrika är Nigeria ett av Afrikas nyckelländer. Det är kontinentens största land, med en befolkning på över 200 miljoner och en BNP på 375,8 miljarder dollar, det vill säga en sjättedel av hela Afrikas BNP. Trots det har landet en förväntad livslängd som är västafrikas lägsta.

Sedan militärstyrets slut 1999 har den nigerianska härskande klassen styrt landet genom två borgerliga partier, först PDP och nu APC. Men massorna är nära gränsen för vad de kan tolerera. Detta blev uppenbart i valet 2019 när över 43 miljoner röstberättigade avstod från att rösta, vilket gjorde de ickeröstande till den största gruppen bland väljarna! I hela landet var det bara 35 procent som gick och röstade, men i landets mest utvecklade delstat Lagos noterades så lite som 18 procent röstande. Detta avslöjar tydligt det enorma vakuum arbetarklassens ledning fortsätter avstå från att fylla.

Den härskande klassen i Nigeria är inte kapabel att ge ens livets nödtorft till folkmajoriteten. I stället pressas massorna ständigt under också deras nuvarande barbariska levnadsvillkor. Den härskande klassen är medveten om att nuvarande förhållanden kan leda till en social explosion.

Sydafrika

Tjugo år efter apartheids fall har inga av de sydafrikanska massornas problem lösts. Fattigdom och arbetslöshet breder ut sig och ojämlikheten är till och med större än under apartheid. De enda som tjänat på utvecklingen är ett litet skikt svarta sydafrikaner, som miljardären och presidenten Cyril Ramaphosa, som har anslutit sig till kapitalistklassens led.

Samtidigt som ANC har hållit tillbaka massorna har de genomfört den ena prokapitalistiska reformen efter den andra. Desillusioneringen över systemet är numera utbredd. Mer än 51 procent av väljarna avstod från att rösta i senaste valet, särskilt bland unga var andelen som lät bli att rösta hög. Detta är en verklig källa till oro för den härskande klassen. ANC:s regering är i djup kris, vilket visar sig i öppen splittring i toppskiktet. Den officiella oppositionen, DA, befinner sig också i kris.

Samtidigt har den kapitalistiska återvändsgränden lett till en stark vänstervind i det sydafrikanska samhället. Under de senaste tjugo åren har det varit ständigt pågående vågor av mobilisering. Arbetare, ungdomar och fattiga över hela landet har genomfört otaliga strejker och protester. Detta har lett till framväxten av den nya fackliga federationen SAFTU, som organiserades av det 364 000 man starka metallarbetarförbundet NUMSA. SAFTU, nu den starkaste fackföreningsfederationen i Sydafrika, är baserad på ett program som åtminstone i ord kräver kapitalismens avskaffande.

NUMSA:s ledning hade också en historisk möjlighet att bygga ett arbetarparti men byråkratisk senfärdighet gjorde att tillfället försattes. För närvarande är Revolutionära Arbetarpartiet, startat av fackförbundet, bara ett tomt skal. Därför har det politiska tomrummet delvis fyllts av Economic Freedom Fighters (EFF), vilka har blivit en fokuseringspunkt för stora skikt av ungdomen och till och med en del lager av arbetarklassen. EFF:s framgång har mestadels berott på deras radikala retorik med avslöjanden av regeringens korruption, mobilisering av ungdomar på gatorna, krav på expropriering av mark utan kompensation, förstatligande av banker, gruvor och andra strategiska områden, samt krav på gratis utbildning, renhållning och bostäder med mera.

Dessa krav får uppenbart ett gensvar hos delar av arbetarklassen i urbana områden liksom hos många lager landsbygdsbor. Men ju mer etablerat partiet har blivit i vardagspolitiken, desto mer har det svängt längre och längre högerut – i synnerhet sedan Cyril Ramaphosa blev president. I frågan om land gjorde partiet många eftergifter till ANC. Så länge partiet inte sitter vid makten är detta dock inget massorna kommer ta notis om. Allt de ser är ett parti som tar strid mot de rika. I ljuset av kapitalismen kris och ANC:s dito är EFF positionerat för att fortsätta växa.

Mellanöstern

Den arabiska vårens öde visar hur revolution och kontrarevolution är organiskt sammanlänkade. Det är inte möjligt att göra en halv revolution. Antingen tar arbetarklassen ledningen för rörelsen och tar makten i egna händer, eller så kan processen vändas i sin motsats och bereda väg för kontrarevolution. Det är precis vad som hände i Egypten.

Detta understryker den subjektiva faktorns livsavgörande betydelse. De egyptiska massorna var kapabla att göra inte bara en revolution, utan tio. Men i slutändan motades alla deras ansträngningar av avsaknaden av ledarskap. Tomrummet fylldes av kontrarevolutionen med militärens maktövertagande.

Den arabiska revolutionen är dock inte avslutad. Alla de motsättningar som ledde till revolutionerna 2011 har bara förvärrats. Under inverkan av nya skakningar i världsekonomin sjunker medelklassernas levnadsstandard medan arbetare och fattiga pressas djupare ner i ett tillstånd av kronisk fattigdom, arbetslöshet eller i bästa fall oregelbundet utbetalade löner. Samtidigt har den härskande klassen förlorat all legitimitet och hänger kvar på en tråd.

Ett tag tillät billiga krediter från väst regeringar att köpa social fred. Men samtidigt som denna process uttömt sina möjligheter, sprider sig en ny kris genom regionen. Kapitalismens globala kris ger sig till känna och uttrycker sig genom revolutionära utbrott i det ena landet efter det andra: Libanon, Algeriet och Sudan. Och Turkiet, Jordanien och Egypten ligger inte långt efter.

När de billiga lånen slutar komma, tvingas varje land genomföra djupa nedskärningar i levnadsstandarden, vilket i sin tur kommer leda till nya sociala uppror. Efter några års paus och förvirring börjar rörelsen finna fotfäste igen. Varenda en av dessa regimer är i djup kris. Det gäller även Israel, där den härskande klassen är djupt splittrad, vilket är en återspegling av de ökade splittringarna i det israeliska samhället som helhet. Till slut börjar krisen också att skaka de reaktionära regimerna i Saudiarabien och gulfstaterna.

2018 ledde en generalstrejk och utbredda massprotester i Jordanien till premiärminister Hani Mulkis fall. I Tunisien har våg efter våg av massprotester skakat landet. I Algeriet har en kraftfull revolutionär rörelse störtat Bouteflika och skakat regimen från topp till tå. I Turkiet led Erdogan allvarliga nederlag i lokalvalen och tappade kontrollen över Istanbul, Ankara och tre andra större städer. Han försökte distrahera massorna genom att dra igång ett militärt äventyr mot kurderna i Syrien. Men den ständiga försämringen av den ekonomiska situationen skapar förutsättningar för ett nytt uppsving för proteströrelserna, i linje med mobiliseringarna kring Geziparken 2013 men på en mycket högre nivå.

Iran och Irak

I Iran har långdragna protester dragit in nyväckta lager av arbetare och ungdomar och skakat regimen hela 2018. Dessa undertrycktes tillfälligt av hotet om krig med USA, Israel och gulfstaterna, men återupptogs i november 2019 efter regimen skar ner på bensinsubventioner. Nya och mer utbredda sociala explosioner förbereds.

I Libanon gick massorna ut på gatorna efter införandet av den så kallade "WhatsApp-skatten", som var en del av ett bredare nedskärningspaket. Vid sin höjdpunkt drog denna mäktiga rörelse med sig mer än två miljoner människor, av en befolkning på 4,5 miljoner (sex miljoner om man räknar in syriska flyktingar). Detta var en reaktion på åratal av korruption och öppet maktmissbruk från krigsherrarna i inbördeskriget på 1980-talet som nu blivit politiker.

Foto: Nadim Kobeissi / Wikimedia Commons (CC BY-SA 4.0)

Under många år hade dessa element underblåst sekterism för att splittra folket, men det fungerar inte längre. Ställda inför den revolutionära vågen underifrån slöt sig människorna på toppen samman för att försvara regimen. De kommer försöka avleda rörelsen genom att elda på sekterismen. Rörelsens enda väg framåt är att mobilisera arbetarklassen i en fullständig generalstrejk för att störta regimen och förhindra att kontrarevolutionen återtar initiativet.

I Irak har en kraftfull revolutionär rörelse uppstått i shia-områden och riktad mot eliten har den svept över landet. Rörelsen var också riktad mot alla politiska partier och ledare – inklusive Muqtada al-Sadr, den radikala shia-ledaren. Han har förr om åren kallat till protester men nyligen tog han själv plats i regeringen. Etablissemanget har reagerat med brutal repression. Men protesterna fortsatte och blev allt mer radikala samtidigt som de spred sig till studenterna och arbetarklassen, vilket ledde till flera stora strejkvågor.

Den irakiska rörelsen har lett till djupa splittringar inom den härskande klassen. De pro-iranska fraktionerna krävde en upptrappning av repressionen, medan grupperingar runt shiitiska topprästen Ali Al-Sistani argumenterade för ytliga eftergifter för att avleda rörelsen. I slutändan tycks den iranska linjen ha segrat. Men dödandet av hundratals och sårandet av tusentals människor kommer bidra till att gårdagens demokratiska illusioner bränns bort ur massornas medvetande.

Tidigare kunde de iranstödda shia-grupperna i Irak och Libanon dölja sin reaktionära natur bakom sin kamp mot IS och amerikansk och saudiarabisk imperialism. De sade sig vara demokratins försvarare, de fattiga och förtrycktas förkämpar. Men nu har de avslöjats. I Libanon har Hizbollah, vilka har lett en nationell enhetsregering sedan valet 2018, genomfört nedskärningspolitik och har gått i bräschen för attacker mot revolutionen. I Irak har iran-kontrollerade grupper ökat sin kontroll över statsapparaten och pressat ut de flesta USA-stödda elementen. Irans roll i Irak ses av massorna alltmer som en brutal och förtryckande ockupationsstyrka. Qassem Soleimani, ledare för revolutionsgardets Qud, var den centralfigur som koordinerade hur de slog ned på revolutionen.

Detta kommer få viktiga konsekvenser i Iran självt, där regimen delvis baserat sig på att beskriva sin utrikespolitik som sprungen ur en progressiv, icke-sekteristisk kraft som kämpar mot imperialismen och den religiös fundamentalismen i regionen. Scenerna när irakiska demonstranter stormade den iranska ambassaden i Irak – likt stormningen av USA:s ambassad efter den iranska revolutionen – kommer utan tvekan bidra till att än mer skingra de antiimperialistiska illusioner som den iranska regimen har odlat.

Sudan

Av alla rörelser i Mellanöstern de senaste åren har den sudanesiska revolutionen gått längst, vilket givit massorna i regionen viktiga lärdomar. Ungdomens, och särskilt de unga sudanesiska kvinnornas, mod och beslutsamhet var verkligen inspirerande. Vid rörelsens höjdpunkt följde den stora majoriteten arbetare vid regeringens ministerier strejkkommitténs kallande till generalstrejk, vilket satte frågan om makten på dagordningen.

Men på grund av ledningens förvirring och vacklande gick tillfället förlorat. I en sådan situation var det en extrem dumhet att tro att det skulle vara möjligt att förhandla fram en överenskommelse med de reaktionära arméofficerarna. I en sådan situation åstadkommer ord ingenting, utom att förvilla massorna och avväpna dem när de står inför kontrarevolutionärt våld.

Reaktionärerna, stödda av Egypten och den saudiska imperialismen, var tungt beväpnade men massorna hade ett enormt övertag i antal och villighet att kämpa och dö, om nödvändigt. De hade de vanliga soldaternas stöd. Men det stödet skulle fortsätta vara passivt om inte massorna visade sig beredda att gå hela vägen. Bara då skulle det vara möjligt för den stora mängden soldater att vända vapnen mot sina officerare och krossa kontrarevolutionens styrkor.

Det var det enda möjliga sättet att krossa kontrarevolutionen och säkra segern. Men reaktionärerna fick tid på sig att omgruppera och sjösätta blodig motoffensiv efter blodig motoffensiv. Resultatet i Sudan var en tragedi. De så kallade revolutionära ledarna för SPA satte sig i regering med reaktionärerna. Deras främsta roll är att hålla massorna borta från revolutionär handling och därmed tillåta kontrarevolutionen att regera.

USA och Iran: att bomba eller inte bomba?

Den amerikanska maktens begränsningar har tydligt avslöjats i Mellanöstern. USA har lidit nederlag och bakslag i Irak, Syrien och även i Afghanistan. Och konflikterna i regionen har tjänat till att exponera och förvärra den saudiska regimens kris, vilken bara lyckats överleva så här länge tack vare stöd från den brittiska och amerikanska imperialismen. Idag är regimen genomsyrad av interna splittringar, med Al-Saud-klanen, Wahabi-rörelsen, den kungliga familjen och dess stamnätverk som alla pressar på för sina egna intressen, medan missnöjet sjuder bland de förtryckta shiiterna, ungdomen och arbetarklassen.

Så länge ekonomin var frisk och den amerikanska imperialismen stödde dem, kunde det saudiska kungahuset upprätthålla en bräcklig bas för sin regim. Men med sjunkande oljepriser, börjar de avgörande nätverken av beskydd som höll ihop kungariket ge plats för djupa splittringar. Muhammad bin Salman försökte konsolidera sin position genom att föra ett barbariskt krig mot Jemen.

Trump är tätt förbunden med den republikanska högern, den saudiska kronprinsen och den styrande klicken i Israel. Som en demonstration åt dessa krafter rev han upp det iranska kärnkraftsavtalet och gav sig ut på sin "maximal press"-kampanj mot Iran. Den ekonomiska offensiv som Trump startade mot Iran gav ett grönt ljus för Israel- och Saudistödda attacker mot Iran och dess bundsförvanter i regionen. Som en konsekvens av det är Iran och Saudiarabien i konflikt med varandra om hegemoni i regionen.

Foto: Socialist Appeal

Det blodiga kriget via ombud i Jemen har dragit ut på tiden i fyra år. Men trots all deras rikedom och militära utrustning har den saudiska offensiven misslyckats att erövra den strategiska hamnen Hadieida och huthirörelsen har attackerat oljeledningar inuti Saudiarabien. Förenade Arabemiratens styrkor spelade en nyckelroll i markstriderna (understödda av ineffektiva saudiska luftattacker). Men nu när känslan av nederlag ligger i luften har de beslutat att dra sig tillbaka. Det är ett dödligt slag mot de saudiska ambitionerna i Jemen.

Spänningarna i gulfen har allvarlig inverkan på världsekonomin. 30 procent av alla oljetransporter går genom gulfen. Alla hinder skulle vara katastrofala för den globala ekonomin i det här skedet. När två oljetankers attackerades i juni 2019 anklagade Washington genast Iran. Trump beordrade sina styrkor att attackera, men tio minuter senare tog han tillbaka sin order. Detta var bevis på allvarliga splittringar inuti administrationen, vilket senare bekräftades genom det plötsliga avskedandet av Bolton.

I september 2019 skedde en mycket allvarlig attack mot saudiska oljeanläggningar, vilket var ett hårt slag mot saudierna som räknade med att amerikanerna skulle komma till deras hjälp. Det var en stor felräkning.

Trump var väl medveten om att en attack mot Iran skulle visa sig mycket kostsam, inte bara militärt, utan också politiskt och ekonomiskt. Amerikanerna bestämde sig för att invadera Irak först efter att den irakiska armén försvagats efter åratal av sanktioner. Men de iranska väpnade styrkorna är intakta och obesegrade. De har flera års stridserfarenhet från Syrien, där de gick segrande ur striden. I ett försvarskrig mot en utländsk invasion skulle de vara en formidabel motståndare.

En markinvasion mot Iran är uteslutet. Men en bombningskampanj skulle ha begränsad effekt på Irans kärnprogram. Det kan försenas, men inte stoppas. Den politiska kostnaden skulle dessutom vara enorm. Motståndet mot USA skulle växa, särskilt i den muslimska världen, där åsynen av en allians mellan Saudiarabien och USA-imperialismen skulle provocera fram raseri. En sådan utveckling skulle också vara djupt impopulär i USA där befolkningen är trött på militära äventyr i utlandet efter Irak och Afghanistan.

Det skulle bli massdemonstrationer i alla västliga huvudstäder. Detta skulle också fördjupa de sprickor som redan finns i den så kallade västliga alliansen, vilka var uppenbara när Trump ensidigt rev upp avtalet med Iran trots protester från hans europeiska allierade.

Sist men absolut inte minst skulle ett krig i Mellanöstern – även ett kort sådant – få en destruktiv effekt på världsekonomin. Det skulle orsaka kris på varje aktiemarknad i världen, oljepriserna skulle rusa till nya höjder och investerare skulle fly i skräck. Det kapitalistiska systemet skulle ställas inför en ny världsrecession som skulle vara betydligt djupare än till och med krisen 2008.

Av alla dessa skäl är ett krig inte i den härskande klassens intresse, eller för den delen i Donald Trumps. Han är mer bekymrad om att vinna presidentvalet än om att fälla bomber över Teheran för att glädja saudierna och israelerna. Så, trots alla hårda ord och hot om eld och svavel har det inte synts några tecken på militärt svar, varken från USA eller saudierna själva. Detta faktum visar tydligare än något annat den saudiska regimens kroniska svaghet och USA:s begränsade makt.

Det är inte omöjligt att Trump nu när hans bluff har synats kan göra ännu en helomvändning och försöka nå fram till något slags avtal med iranierna. Betydligt märkligare saker har hänt i Donald J. Trumps Vita hus.

Pakistan

Krisen i Pakistan har nått nya höjder, utmärkta av ett tidigare aldrig skådat ekonomiskt, socialt och politiskt sönderfall. Sprickor har öppnat sig i alla den pakistanska statens strukturer, där den ena flygeln söker USA-imperialismens stöd och den andra tittar efter räddningen hos Kina. USA förhandlar med talibanerna med syftet att lämna Afghanistan. De vill att den pakistanska staten ska hjälpa dem nå ett avtal med talibanerna. Men sedan många år har den pakistanska staten tappat kontrollen över de islamistiska fundamentalisterna. Till svar har Trump minskat biståndet från USA, startat en ekonomisk blockad och tvingat IMF att hålla inne bistånd till Pakistan.

Denna situation har bidragit till att ytterligare underminera den pakistanska staten och förvärra dess interna splittringar. Den pashtunska regionen i norra Pakistan utgjorde i flera decennier basläger för talibanerna. De människor som fick betala det högsta priset var vanliga pashtuner. Deras hem bombades och befolkningen tvingades fly. Många människor dödades eller "försvann". Ur dessa fruktansvärda omständigheter föddes PTM som de senaste åren utvecklats till en massrörelse.

Det politiska systemet har slungats in i en djup kris, med ett nytt parti som formerar sig och ett krig som utspelar sig inom statsapparaten. Oräkneliga skandaler har resulterat i att ett helt skikt av etablissemangspolitiker och andra topptjänstemän i staten kastats i fängelse. Nya skandaler kommer fram varje dag. Ekonomin går från dåligt till sämre. Inflationen rusar och allting är uppe för privatisering. Strejker och protester från studenter, läkare, sjuksköterskor och andra sektorer ökar allt mer.

De politiska partierna över hela spektrat har förlorat stöd i sina respektive väljarbaser och har ingen väg framåt att erbjuda massorna. Arbetarklassen har inget alternativ. Den är inte beredd att förlita sig på sin traditionella politiska ledning, samtidigt som fackföreningsledningen kollapsat fullständigt. Pakistan står därför den kommande perioden inför en situation liknande den i Sudan. Det kommer att ställa organisationen inför många möjligheter.

Indien

I Indien fördjupas den politiska och ekonomiska krisen för varje dag som går. I de allmänna valen i maj 2019 omvaldes premiärminister Narendra Modi med en tidigare aldrig skådad majoritet. Modi baserar sin politik på den mest reaktionära hindu-chauvinism. Hans första seger i valet 2014 kom från paroller om "Vikas" (utveckling) och arbete åt alla, samtidigt som han undvek högerinriktade hindufundamentalistiska budskap. Men det här året har han visat sitt rätta ansikte, med anti-pakistansk har han framkallat hysteri kring Kashmir-frågan, upphävt regionens särskilda status och degraderat det till ett territorium direkt kontrollerat av den centrala regeringen.

Förutom att tjäna Modis reaktionära och sekteristiska syften visar denna nakna aggression också på Indiens regionala ambitioner att baserat på sin växande ekonomi och allt närmare relation till USA-imperialismen bli en regional motvikt till Kina. Det brutala undertryckandet av Kashmirs rättigheter har dock inte gått enligt plan.

Trots det brutala förtrycket av befolkningen med runt 600.000 militärer på plats i dalgången har den indiska staten varit oförmögen att kontrollera massrörelsen i Kashmir, som kämpat mot indisk dominans i många år. Tvärtom har de drakoniska åtgärderna länkat ihop den tidigare isolerade kashmiriska nationaliströrelsen med klasskampen över hela Indien. För första gången har protester och demonstrationer hållits över hela landet till stöd för det förtryckta folket i Kashmir.

Regimen attacker också förtryckta nationaliteters och religiösa minoriteters grundläggande rättigheter genom religiöst hat och nationella och språkliga skillnader för att splittra klasskampen. I den östliga delstaten Assam har regeringen berövat två miljoner människor deras medborgarskap och förbereder sig för att flytta dem till specialfängelser.

Foto: DiplomatTesterMan / Wikimedia Commons (CC BY-SA 4.0)

Modis galna hinduiska chauvinism är bara en sida av det reaktionära myntet. Den andra sidan är hatiskt motstånd mot arbetarklassen och arbetarrörelsen. I en ansträngning att vinna stöd från kapitalister hemma och utomlands framställer han sig själv som den starke mannen som kan besegra arbetarrörelsen. Men det kommer inte vara så lätt som han tror. Ekonomin är i ett riktigt dåligt skick. Fem miljoner indier har redan blivit av med sina jobb mellan 2016 och 2018.

I takt med att krisen fördjupas kommer fler jobb att förloras. För att uppmuntra tillväxt ökar Modiregimen sina attacker och sin agenda av privatisering och liberalisering. Allt detta banar väg för en explosion av klasskamp. Ett tecken på detta är kallandet till en landsomfattande generalstrejk i januari 2020, vilken väntas omfatta fler än 300 miljoner arbetare.

Det verkliga problemet är inte Modis styrka. Likt Putin står denna "starke man" på lerfötter. Problemet är den fullständiga frånvaron av ett seriöst politiskt alternativ som kan möta denna högerextrema retorik. Den verkliga anledningen till att han kunde vinna valet var den så kallade oppositionens fullständiga bankrutt. Efter många årtionden vid makten är Kongresspartiet hopplöst misskrediterat och korrumperat.

Många liberaler sätter sitt hopp till Kongresspartiet. Men det försvagades av Modis "våg" i det senaste valet. Kongresspartiet har faktiskt rört sig högerut i ett fåfängt försök att tilltala hindufundamentalistiska väljare. Men det var fullständigt kontraproduktivt eftersom de väljare som lutar åt det hindu-chauvinistiska hållet redan har originalet i Modi. Varför skulle de rösta på en andra klassens kopia? Därför led Kongresspartiet ett förkrossande nederlag, vilket de förtjänat. Naturligtvis lärde de sig inget av förlusten och har fortsatt längs samma väg. I den viktiga delstaten Maharashtra bygger de en allians med det kvasifascistiska Shiv Sena.

Det är om möjligt än värre ställt med de före detta stalinisterna som dominerade den indiska vänstern i generationer och nu är fullständigt degenererade. Kommunistpartierna har straffats för sina förräderier av väljarkåren. De fick det sämsta valresultatet i sin historia och utraderades i delstaterna Västbengalen och Tripura där de tidigare styrt i tre decennier. Detta är ett direkt resultat av de ruttna metoder de använt när de genomfört en nyliberal arbetarfientlig politik där de haft makten.

Även om de fortfarande har ett inflytande över arbetar-, bonde-, och studentrörelserna har de inte längre samma auktoritet som förr. De har helt kapitulerat inför den ruttna och korrupta indiska bourgeoisien och har övergett alla idéer om en socialistisk transformation av samhället, vilket vore den enda vägen ut ur det indiska samhällets återvändsgränd. Detta lämnar fältet fritt och öppet för den genuina marxismens revolutionära idéer som nu kan vinna gehör i breda lager av studenter och arbetare.

Indonesien

Indonesien hyllades som en av de asiatiska tigerekonomierna men nu saktar den ner, i linje med den globala trenden. Ställda inför en inbromsning och det medföljande ekonomiska underskottet har regeringen tvingats fortsätta med nedskärningar. Tjugo år efter Suhartos fall förblir det förtryckande ekonomiska och politiska system som var den gamla regimens fundament fortfarande intakt och därmed fortsätter samma förtryck mot arbetande människor.

Folkets längtan efter radikal förändring har systematiskt motarbetats av den härskande klassen. Redan Jokowis tillträde till makten för fem år sen var ett tydligt tecken på massornas längtan efter förändring, men han har inte genomfört några grundläggande förbättringar för människors dagliga liv. I och med hans återval har regimen nu gått på offensiven med en hel serie reaktionära lagar och åtgärder som attackerar arbetarklassen och gynnar etablissemangets mest korrupta skikt.

Det har varit en hel rad rörelser av gymnasie- och universitetsstudenter som gått ut i tiotusental i en våg av protester mot lagstiftning som ses som en återgång till den "nya ordningens praktiker" (vad gäller korruption, statliga ingrepp i privatlivet och politiskt förtryck) och mot förtrycket mot det västpapuanska folket. Detta var de största studentdemonstrationerna sedan rörelsen som fällde den hatade diktatorn Suharto för mer än tjugo år sen, och de spred sig snabbt till alla större städer.

Demonstrationerna möttes av brutal statlig repression och flera studenter dödades när polis sköt rakt in i folkmassorna. Studentrörelserna spred sig till arbetarklassen och fackföreningarna som kallade till protestaktioner. Först i oktober 2012 upplevde Indonesien sin första landsomfattande generalstrejk sedan 1965. Men Indonesiens ekonomiska framgång har stärkt arbetarklassen oerhört, och kapitalismens globala kris tvingar samma arbetarklass in på klasskampens väg.

"Fasor utan slut"

Den koloniala revolutionens uppsving efter andra världskriget tvingade imperialisterna att släppa den direkta militära kontrollen över kolonierna. Men plundrandet av kolonierna fortsätter, om än dolt bakom världshandelns mekanismer. Imperialisterna har skapat nya metoder för exploatering, vilket har dränerat tredje världen på dess resurser och gjort det än mer förslavat och utfattigt än förut.

Borgarklassens propagandister hävdar att de hjälper fattiga länder genom bistånd. En studie visar dock att det är precis tvärtom. Global Financial Integrity (GFI) vid centret för tillämpad forskning vid norska ekonomihögskolan och ett team av internationella experter skapade en studie som visar att 16,3 biljoner amerikanska dollar har flutit ut från fattiga till rika länder sedan 1980-talet. Detta utgör en enorm ansträngning och en gigantisk ökning av sociala kostnader som uthärdas av de fattiga folken i de så kallade utvecklingsländerna.

Rapporten visar hur de fattiga länderna i praktiken tjänat som nettobetalare åt resten av världen. Rika länder utvecklar inte de fattiga länderna, de fattiga länderna utvecklar rika länder. Vad består dessa stora utflöden av? En del av dem är avbetalningar på skulder. Enbart räntebetalningar har berövat skuldsatta länder över 4,2 biljoner amerikanska dollar sen 1980. Dessa enorma överföringar av likvida medel till storbanker i New York och London får allt bistånd de fattiga länderna fått under samma period att se mikroskopiskt ut.

En annan viktig källa till rövarbyte är inkomsten från investeringar i de så kallade utvecklingsländerna, vilken sedan återbördas till imperialisterna. Det räcker att nämna de omfattande vinster som BP drar ur Nigerias oljereserver till exempel, eller den förmögenhet som Anglo-American har samlat på sig från Sydafrikas guldgruvor.

Den ojämförligt största delen av bytet dokumenteras dock inte, eftersom den är nästan helt illegal och går under den artiga benämningen "kapitalflykt". Enligt GFI:s uppskattningar har utvecklingsländerna totalt gått miste om 13,4 biljoner amerikanska dollar genom odokumenterad kapitalflykt sen 1980.

Dessa utflöden tar ifrån utvecklingsländerna en viktig intäktskälla som kan finansiera utveckling. Det stora och ökande nettoflödet ut är den direkta orsaken till sjunkande levnadsstandard. De har också otvivelaktigt bidragit till en långsammare tillväxttakt i dessa länder, även om den direkta orsaken är världskapitalismens allmänna kris.

Misären och lidandet detta rån har förorsakat har krossat hela nationer, kastat dem ut i svält, socialt kaos och krig. Miljoner desperata människor flyr från sina hem i desperat sökande en flykt från denna skräck, bara för att finna sig själva utestängda från Europa och USA av taggtrådsförsedda barrikader och murar. Tiotusentals män, kvinnor och barn har drunknat i Medelhavet.

Denna massförflyttning av människor saknar motstycke i historien förutom de massvandringar som följde på det romerska imperiets kollaps. Det befäster krisens skakiga karaktär ytterligare. Och det finns ingen lösning på den fruktansvärda mardrömmen så länge som det ruttna system som skapat den fortsätter att existera. Lenin sa att kapitalism är "skräck utan slut". Början på det tjugoförsta århundradet visar hur rätt han hade.

Argentina: Macris fall

När Macri vann det argentinska valet 2015 basunerades det ut som ytterligare ett bevis på den "konservativa våg" som svepte över Latinamerika och "vänsterns död". Hans regering har dock varit allt annat än stark, varje försök att genomföra de attacker som den härskande klassen behöver har mötts av starkt motstånd från arbetarna. Macris pensionsreform besvarades med massdemonstrationer och sammandrabbningar med polisen. Efter det skrinlades projektet att införa arbetarfientliga motreformer.

Den internationella valutamarknadens instabilitet ledde till den argentinska valutans kollaps, vilket kastade Macris ekonomiska politik in i kaos. Ett nödlån från IMF räckte inte för att återställa balansen. Den djupnande ekonomiska krisen ledde till ett allvarligt nederlag i primärvalen i augusti 2019, vilket ytterligare förvärrade krisen.

Om arbetarnas rörelse hade haft en tydlig ledning kunde Macris regering ha störtats av en revolutionär rörelse underifrån. Det var dock det sista fackföreningsbyråkraterna och kirchneristerna ville ha. Deras perspektiv var av ett ordnat överlämnande av makten efter valet.

I slutändan led Macris påstått starka regering nederlag vid valurnorna. Men en kirchneristisk regering kommer ställas inför den argentinska kapitalismen djupa kris. Redan från början kommer det att vara en krisregering. Sådana förhållanden är som skräddarsydda för en växande vänster. Olyckligtvis domineras den argentinska vänstern av sekteristiska grupper som svajar mellan reformism och sekterism, oförmögna att vinna en stabil grund bland massorna.

Brasilien

Valet av Bolsonaro var startskottet för en ny, skakig fas i Brasiliens kris. Bolsonaro var inte den kandidat majoriteten av Brasiliens borgarklass hade föredragit, och valet av honom har bara tjänat till att förvärra alla motsättningarna i det brasilianska samhället utan att lösa ett enda av de grundläggande problemen. Många delar av vänstern har förutsägbart gapat och skrikit om "fascism", men detta är verkligen en väldigt märklig fascism. Snarare än att vara en fascistisk regering som många i vänster säger, är det ett försök att installera en bonapartistisk regering mitt i en djup ekonomisk kris och en turbulent social och politisk situation som han inte kunnat kontrollera.

Bolsonaro själv, en före detta arméofficer, har antagligen fascistiska sympatier (han har öppet hyllat den brasilianska diktaturen). Men hans verkliga bas är väldigt smal. Hans egen ministär är splittrad. Han har inte ens ordentlig kontroll över parlamentet. Hans förslag till reformering av pensionssystemet tillsammans med hans nedskärningar på utbildning provocerade fram en våg av massdemonstrationer och en generalstrejk. Bolsonaros och hans regerings popularitet har rasat.

IMT:s brasilianska sektion var ensamma om att lyfta parollen "Ut med Bolsonaro". Det möttes först med skepticism av "vänstern" och sekterna som var besatta av idén att fascismen kommit till Brasilien. Men vid de första två massdemonstrationerna mot nedskärningarna inom utbildningen spred sig parollen som löpeld.

Foto: Liberdade e Luta

I takt med att han fortsätter sitt program med nedskärningar och kontrareformer kommer den ena rörelsen efter den andra att uppstå. Bara fackföreningsledningarnas fullständiga bankrutt kan ge honom andrum. Vid en viss punkt kan den härskande klassen bestämma sig för att avlägsna honom och ersätta honom med ett par säkrare händer. Fram till dess kommer Bolsonaro leda en krisregering som upprör arbetarna och ungdomen och driver dem ut i kamp.

Den fyrtio miljoner man starka generalstrejken i juni 2019 – trots att fackföreningsledarna inte visste vad de skulle göra med den – är en indikation på vilken slags rörelse vi kan förvänta oss den kommande perioden. Perspektivet för Brasilien den kommande perioden är inte "fascism" utan en enorm intensifiering av klasskampen.

Venezuela

I Venezuela har vi hela tiden påtalat att det är omöjligt att göra en halv revolution. I slutändan exproprieras bankirerna och kapitalisterna av revolutionen eller så krossar den kontrarevolutionära borgarklassen revolutionen. Det är fortfarande sant. Det är omöjligt att kombinera inslag av socialistisk nationalisering med en marknadsekonomi. Resultatet är kaos, som vi förutspådde för länge sedan, och en massiv kollaps i arbetarnas levnadsstandard.

För att tysta ned de oundvikliga protesterna använder Maduro bonapartistiska metoder, och den tendensen accelererar. Regeringen använder statens tyngd mot kritiker – även mot chavister och vänsterfolk. Genom att aktivt underminera revolutionen, förstöra de få kvarvarande inslagen av arbetarkontroll och attackera vänstern saboterar byråkratin revolutionen mycket mer effektivt än den kontrarevolutionära oppositionen någonsin skulle kunna. De sågar av den gren de sitter på.

Under dessa förhållanden är det extraordinärt att massornas lojalitet mot revolutionen varat så här länge. Men 22 år efter den venezolanska revolutionen inleddes, trots Maduros hjälplösa förvirring och vacklande och byråkratins ruttenhet, har den venezuelanska revolutionen ändå inte störtats. Detta är ett tydligt bevis på USA-imperialismens svaghet och massornas otroliga tålighet. Trots kontrarevolutionens svåra ansträngningar har kapitalismens representanter i Venezuela misslyckats att nå sitt mål. Kuppförsöket 2019 slutade i ett oglamoröst skämt.

På ytan var alla faktorer ett sådant försök behövde på plats. Ekonomin var i djup kris och levnadsstandarden sjönk drastiskt. Detta har gröpt ur stödet för regeringen. Högerregeringar har valts i Chile, Argentina och Brasilien. Den härskande klassen i Venezuela och USA drog slutsatsen – inte utan grund – att rätt tid var kommen för en fullständig offensiv i syfte att avsätta Maduro.

Foto: The White House from Washington, DC / Wikimedia Commons (public domain)

Men försöket till regimbyte i Venezuela misslyckades och vi måste förstå varför. Det var ett antal orsaker som låg bakom. För det första underskattade kuppens organisatörer och deras finansiärer i Washington de djupa antiimperialistiska stämningarna bland de venezuelanska massorna som reagerade på försöket. De gjorde också en felbedömning av till vilken grad armétopparna hade köpts över genom alla slags möjliga korrupta överenskommelser som gav dem ett intresse av att bibehålla den rådande ordningen.

En annan faktor är den venezolanska oppositionens dumhet. Guaidó byggde upp förväntningar han aldrig kan leva upp till. Medelklassen som utgör Guaidó med fleras huvudsakliga bas är av naturen en instabil kraft. De behöver se en rörelse som ständigt går från seger till seger. När de såg att kuppen inte gick framåt blev de demoraliserade och alltihop gick upp i rök väldigt snabbt.

Trumps hårda ord till trots hade Pentagon ingen avsikt att bli inblandade i en militär intervention i Venezuela, inte heller den colombianska eller brasilianska armén. Deras bluff synades och Trump såg ganska fånig ut där han stod. När det hotet togs bort ur ekvationen fanns ingen anledning kvar för de militära topparna att byta sida. När de såg detta intervenerade Ryssland och Kina än mer bestämt på regeringens sida efter att först ha haft en "vänta och se"-hållning och Trump tappade plötsligt intresset för hela affären.

Hotet om kontrarevolution har dock inte försvunnit. Nu drabbas Venezuela av sanktioner. Det har bidragit till att tvinga regeringen till förhandlingsbordet där de kommer pressas att ge en del eftergifter. Under tiden har den process som redan pågick accelererat. Kineserna vill ha tillbaka sina pengar. Allt det här innebär att Maduro måste gå från en expansiv ekonomisk politik till en monetaristisk politik med balanserade budgetar och nedskärningar, som arbetarna tvingas betala för.

Det senaste kuppförsöket kollapsade, inte så mycket på grund av regeringens styrka som av kuppmakarnas uppenbara otillräcklighet. Det stämmer att en liten del av massorna svarade, men en långt större massa förhöll sig passiv. Det är den största faran revolutionen står inför. Nästa gång kanske Maduro inte har samma tur. I vilket fall kan inte den nuvarande instabila balansen fortsätta för evigt, och tiden är inte på Maduros sida.

Bolivia

I Bolivia tog händelserna en väldigt annorlunda riktning. Evo Morales störtades av en reaktionär kupp i november 2019. MAS kom till makten efter de för tidigt avslutade revolutionära resningarna 2003 och 2005, då arbetarna kunde ha tagit makten om det inte vore för deras ledning. Hela rörelsen uttryckte sig därefter genom en röst på Evo Morales som använde sin auktoritet för att återställa den borgerliga statens legitimitet.

Hans vicepresident García Linera hade en teori om behovet av att utveckla "andisk-amazonisk kapitalism" innan man kunde tala om socialism. Fast regeringen kunde finansiera sociala program på grund av höga råvarupriser och även genomförde en del nationaliseringar, var dess politik en av att söka samförstånd med kapitalisterna, jordägarna och de multinationella bolagen.

Detta skapade en alienering av många delar av den bas som MAS haft vilket ledde till en kollaps i väljarstödet, från 60-64 procent vid sin höjdpunkt till en förlust i konstitutionsomröstningen 2016 och därefter 47 procent i valet 2019. Det var tillfället oligarkin väntat på för att genomföra Evos borttagande från makten genom en kombination av massmobilisering, ett polismyteri och arméns ingripande – en reaktionär kupp.

Exemplet Bolivia är en tydlig varning om vad man kan vänta sig när en regering pratar om revolution och social förändring, men stannar inom kapitalismens ramar.

Ecuador, Chile, Colombia...

Idén att en högersväng eller konservativ våg svept över Latinamerika som sprids av såväl före detta vänstermänniskor, som demoraliserade akademiker och sekterister är helt felaktig. Efter en period av mer eller mindre stabila regeringar, stärkta av höga råvarupriser, ser vi nu en skärpning av klasskampen.

Det finns många indikationer på detta, bland annat: den massiva rörelsen i Puerto Rico i juli-augusti 2019, det utdragna upproret i Haiti, massupproret i Ecuador i oktober 2019, där frågan om makten ställdes på sin spets och framför allt det fantastiska upproret i Chile, ett land som av borgerliga kommentatorer länge ansetts som en konservativ oas för konservatism på kontinenten.

Foto: Hugo Morales / Wikimedia Commons (CC BY-SA 4.0)

I både Ecuador och Chile har vi sett de klassiska inslagen i en upprorssituation, med massmobiliseringar, upprättandet av rudimentära sovjeter (cabildos – folkförsamlingar och områdesförsamlingar), regeringarna hänger kvar på en skör tråd och det finns till och med tecken på sprickor inom statsapparaten. Även i ett land som Colombia, ansett som en reaktionens pelare, inspirerades generalstrejken den 21 november tydligt av händelserna i Ecuador och Chile. Att denna massiva strejk fortsatte efter den 21 är det tydligaste tecknet på att arbetarna kämpade om makten. Hur man än vill beskriva situationen i Latinamerika så är det helt säkert inte en konservativ våg.

I Chile har frågan om en konstituerande församling lyfts i rörelsen. Det är helt sant att 1980 års konstitution innehåller många odemokratiska element, till och med från den borgerliga formella demokratins perspektiv. Problemet är att parollen om den konstituerande församlingen kan och kommer användas av olika klasser med väldigt olika innebörd.

När massorna talar om en konstituerande församling menar de en grundläggande regimförändring. Men när den härskande klassen står inför hotet om en revolutionär omstörtning kommer de stödja tanken på en konstituerande församling av just den motsatta anledningen: för att försöka förhindra en grundläggande förändring genom att avleda massrörelsen längs borgerliga konstitutionella linjer.

Vi behöver förklara att till syvende och sist är vad Chile behöver inte en ny konstitution, utan en fundamental förändring av regimen, det vill säga störtandet av den borgerliga staten och ersättandet av den med ett nytt och genuint demokratiskt styre genom arbetarstyre av staten. Det innebär att lyfta parollen om "Ned med Pinera", att sprida och koordinera rådsförsamlingarna (cabildos) så att de blir genuina organ för arbetarmakt.

Bara en nationell arbetar- och folkförsamling (namnet är sekundärt, så länge makten ligger i händerna på arbetarna och de egendomslösa) kan anförtros uppgiften att utarbeta en ny konstitution som är genuint demokratisk och representerar folkmajoritetens intressen, inte en bedräglig formell "demokrati" som bara tjänar som en hycklande förklädnad bakom vilken jordägarnas, bankirernas och kapitalisternas diktatur gömmer sig.

Kuba

Krisen i Venezuela påverkar Kuba negativt. Venezuela har tvingats stoppa merparten av flödet av billig olja till Kuba, som nu upplever strömavbrott för första gången sen den "speciella period" som följde på Sovjetunionens kollaps. Ovanpå det har USA-styret skärpt sin politik mot Kuba genom att begränsa summorna kubanska amerikaner kan skicka hem och genom att hindra amerikanska turister från att åka till Kuba, något som var en viktig inkomstkälla för ö-nationen.

De har också aktiverat en del av Helms-Burton-lagen som skärper embargot och blockaden. Detta vildsinta anfall på ekonomin är ett uttryck för ett beslutsamt försök från Trump – och tidigare Bolton – att strypa den kubanska revolutionen, påhejade av reaktionära kubanska emigranter i Miami. Ur imperialismens synvinkel var detta en kortsynt och dum politik, typiskt för en kortsiktig och dum administration.

Den tidigare semi-avslappnade politik Obama förde var betydligt effektivare för att underminera revolutionen genom att långsamt trassla in den i kapitalismens och marknadsekonomins omfamning genom att lätta på restriktioner för handel, investeringar och turism. De nya åtgärderna kommer övertyga den kubanska regimen att än en gång stänga och barrikadera dörrarna.

Ledarskapet i Kuba pratar om ransoneringar och att kanske gå tillbaka till en ny speciell period. Detta händer vid en tidpunkt då öppnandet av små kapitalistiska företag ökade snabbt, vilket för första gången skapade en social bas för kapitalistisk kontrarevolution, vilket visade sig vid folkomröstningen om konstitutionell reform. Nu kommer rörelsen mot kapitalism att stoppas eller åtminstone bromsas,

De kubanska marxisterna måste kämpa mot kapitalismens återinförande, men måste samtidigt förklara att det enda sättet att rädda den kubanska revolutionens framsteg är genom att införa genuin arbetardemokrati och bryta den kubanska revolutionens isolering genom genomförandet av en revolutionär internationalistisk politik i hela Latinamerika.

Mexiko

Valet av Lopez Obradors regering utgjorde en viktig förändring i Mexiko. Det har snabbat på alla processerna och förvärrat alla motsättningarna. Det stora elementet i situationen är den fart med vilken utvecklingen sker. AMLO har vidtagit åtgärder mot den korrupta mexikanska borgarklassens och dess stats privilegier. Han har också introducerat social välfärd utan motstycke, vilket gynnar miljoner människor. Därför har han också ett enormt stöd.

Han talar om behovet av en transformering på djupet av staten, för att separera politisk och ekonomisk makt. Han lider av vanföreställningen att det är möjligt att skapa en stat som står över klasserna. Han har skickat delar av den härskande klassen som varit involverade i korruption i fängelse – men samtidigt lovar han dem att göra stora vinster på projekt som maya-järnvägen. Han har övervägt löneökningar på 16 procent, men all arbetarkamp som blir för farlig stoppas av statsapparaten.

Foto: Eneas De Troya from Mexico City, México / Wikimedia Commons (CC BY 2.0)

AMLO försöker vända sig åt två håll samtidigt. Han vill stärka staten, men glömmer den lilla detaljen att staten han vill stärka är en borgerlig stat, en stat utformad för att skydda jordägarnas, bankirernas och kapitalisternas intressen. Han kommer öka de statliga ingreppen i ekonomin för att tillhandahålla billiga lån till företag, och bygga upp civilgardet, en militär polisorganisation, för att bekämpa knarkhandlarna. I verkligheten kan dock ingen säga var de stora drogbaronernas värld slutar och var bankirernas, kapitalisternas och statsbyråkraternas värld börjar.

AMLO skulle vilja nå en överenskommelse med den härskande klassen, men den litar inte på honom och arbetar för att bli av med honom med alla till buds stående medel. Trots att han sagt att han inte kommer att röra kapitalisternas egendom, har borgerliga medier inlett en vildsint attack mot honom. Den härskande klassen utnyttjar sin kontroll över statsapparaten och rättssystemet för att sabotera för regeringen. AMLO försöker försona oförsonligt motsatta klassintressen. Han försöker med andra ord att göra det omöjliga.

Ett ytterligare tecken på motsägelserna i hans politik är hans underkastelse inför USA-imperialismen. När Trump, i syfte att tvinga de mexikanska myndigheterna att implementera hans migrationspolitik, hotade att påtvinga strafftullar på all mexikansk import till USA vek sig AMLO. Han skickade nationalgardet till den södra och norra gränsen. Detta visar hur mycket regeringen går i imperialismens ledband. Den nuvarande situationen är ohållbar. Den globala ekonomiska krisen kommer slå särskilt hårt mot Mexiko och Trump-administrationen hotar fortfarande att införa strafftullar.

Detta kommer vidga sprickan mellan AMLO:s regering och den härskande klassen, och även splittringarna inom Morena där byråkratin går åt höger medan de gräsrötter som stödjer AMLO går åt vänster. Eftersom det inte finns några organiserade krafter till vänster om regeringen har stödet för regeringen ökat. Jäsningen i leden kommer öppna upp många möjligheter för de mexikanska marxisterna som redan aktivt ingriper i debatten och ställer ett tydligt revolutionärt alternativ med stöd för AMLO kombinerat med kamratlig kritik mot den förvirrade vänsterreformismen.

Fascism?

Ordet fascism används ofta för att felaktigt beskriva alla reaktionära högerregeringar, som Bolsonaros eller till och med Donald Trumps. Denna felaktiga användning av terminologi är vetenskapligt inkorrekt och politiskt vilseledande. Den är också farlig, för när en verklig fascistisk fara hotar kanske arbetarklassen inte känner igen den. Av den anledningen är sekternas hysteriska skrikande och brölande om fascism kriminellt oansvarigt.

Historiskt hade den sorts sprängfärdiga situation vi ser i många länder kunnat uttrycka sig genom att den härskande klassen vände sig till fascistisk eller bonapartistisk reaktion. Men detta är uteslutet idag, på grund av förändrade styrkeförhållanden mellan klasserna. Arbetarklassen är starkare än förr, medan mellanskikten (bönder, småföretagare, studenter) som traditionellt utgjorde reaktionens sociala massbas har vittrat bort eller proletariserats.

Trotskij lär oss att fascismen är en specifik form av reaktion som kvalitativt skiljer sig från andra former, som bonapartism. Fascismen är en massrörelse av småborgare och trasproletärer, vars mål är det fullständiga krossandet av arbetarklassens organisationer. Under en fascistisk regim tenderar den härskande klassen tappa kontrollen över staten, som i stället faller i händerna på fascistiska gangsters som styr utifrån sina egna intressen vilka inte alltid överensstämmer med med bankirernas och kapitalisternas och till och med kan stå i direkt motsättning till dem.

Att överlämna makten till en galning som Hitler vore en väldigt stor risk, som bourgeoisien bara skulle överväga som en allra sista utväg när den känner att arbetarklassen hotar att störta den. I fallet med Nazityskland ledde det till en katastrof. Mot slutet av 1944 var det tydligt att Tyskland hade förlorat kriget. Bourgeoisien hade velat kapitulera och få till stånd en överenskommelse med amerikanerna. Men Hitler, som mot slutet visade alla tecken på kliniskt vansinne, vägrade kapitulera och föredrog att se sitt land förgås av flammorna likt slutet på en av Wagners operor.

Denna lärdom är inte bortkastad på bourgeoisien som normalt föredrar en regim av formell borgerlig demokrati. Denna styrelseform är mer stabil, pålitlig och ekonomisk än en fascistisk eller bonapartistisk diktatur som förutom att vara väldigt dyr innehåller många faror och kan i slutändan vändas i sin motsats som vi såg både i Italien 1943-45 och efter juntans fall i Grekland 1974.

För att förstå den verkliga situationen räcker det att titta på dagens Grekland. Omöjligheten för en fascistisk svängning visade sig mest tydligt i Grekland. Gyllene Gryning, en genuint fascistisk organisation, växte och utvecklades till en verklig kraft. För några år sedan hade de till och med tanken på att ta makten. Men var är Gyllene Gryning idag?

Det är möjligt att en del av den grekiska härskande klassen lekte med idén om en ny junta för att styra upp arbetarklassen men den tvingades backa och tygla fascisterna av rädsla för att provocera fram en revolutionär explosion. I slutändan kunde inte den grekiska borgarklassen tillåta dem att ta makten eftersom det skulle inneburit ett inbördeskrig de inte kunde vara säkra på att vinna. De skulle riskera att förlora allt. Så de agerade mot Gyllene Gryning och satte några av ledarna i fängelse.

Långt från att basera sig på fascisterna, som representerar en betydelselös faktor i de flesta länder, är den härskande klassen tvingad att basera sig på stödet från ledarna för arbetarklassens traditionella organisationer, reformist- och stalinistpartierna samt fackföreningarna. Men detta har lett till en skarp nedgång i stödet för både de traditionella arbetarpartierna och de borgerliga partierna – en utveckling som hotar att underminera själva grunden på vilken det borgerligt demokratiska systemet vilat i många decennier. Detta är nyckeln till att förstå den enorma politiska sprängkraften i samhället idag.

"Populism"

Det är ett mått på de borgerliga kommentatorernas förvirring att de är inkapabla att ge en sammanhängande förklaring av vad som händer. Ett exempel på denna förvirring är den ovetenskapliga användningen av terminologi. De använder ordet "populism" för att beskriva varje politisk rörelse som inte tilltalar dem.

Dessa så kallade experter klumpar ihop fenomen i en enda kategori som inte bara är olika utan helt motsatta och ömsesidigt uteslutande: Hugo Chavez och Marine Le Pen, Jeremy Corbyn och Matteo Salvini – alla påstås de vara samma sak – "populism". Dessa akademiska damer och herrar anser det irrelevant att de står för motsatta mål och baserar sig på olika klasser.

Recessionen 2007-2008 påverkade massornas medvetenhet på djupet, över hela världen. Efter en första chockperiod kom reaktionen i form av Indignados-rörelsen i Spanien, Occupy, den arabiska våren och Syntagma-torget. Det provocerade ett ifrågasättande av det kapitalistiska systemet och dess institutioner och partier. I ett andra stadium ledde det till uppkomsten av partier och rörelser som sågs som hemmahörande i den radikala vänstern (Syriza, Podemos, Corby, Mélenchon, Sanders). Några av dessa avslöjade till slut sina begränsningar, medan andra kommer att göra det under den kommande perioden.

I detta sammanhang är det knappast förvånande att nya partier och rörelser har växt fram. Det är ingen tillfällighet att dessa rörelser har en företrädesvis småborgerlig sammansättning. Även om de väcker intresse bland de mest aktiva vänsterinriktade arbetarna består dessa partier och rörelser (Podemos är ett bra – eller snarare dåligt exempel) av småborgerlighet, akademiker och andra tillfälliga element. Det är särskilt sant om deras ledande skikt som uppvisar alla de mest negativa inslagen av småborgerliga idéer och fördomar.

Att säga att dessa människor är förvirrade är en underdrift. De inbillar sig att de står för "nya idéer" som de uppfunnit för att leda folket till det förlovade landet som Moses ledde israeliterna genom Röda Havet. Genom att förkasta alla de "gamla idéerna" (läs: marxismen) inbillar de sig att de kastar bort oanvändbar ballast. I verkligheten kastar de bort den flytväst som hade kunnat rädda dem från att drunkna.

De föreställer sig att de, fria från "dogmer", är överlägsna de "utopiska" marxisterna. I själva verket är de oändligt underlägsna inte bara i förhållande till marxisterna utan också till de stora utopiska socialisterna från förr vilka, trots sina fel, var gigantiska tänkare jämfört med dagens postmoderna pygméer. I praktiken är de den värsta sortens dogmatiker som tjurskalligt försvarar alla de nya trendiga dogmerna från identitetspolitiken, postmodernismen och resten av det intellektuella avfall som hela tiden förmedlas från universiteten som ett sätt att förvirra ungdomen och bekämpa marxismen.

Dessa nya formationers hopplösa ideologiska förvirring ger dem en inneboende instabilitet. De kan växa fram snabbt men snart gå in i kristillstånd, splittras och börja sin nedgång som vi ser med Podemos i Spanien. Dess främsta ledare, Pablo Iglesias, vann popularitet i början eftersom han höll tal som lät radikala. Det väckte hopp hos miljoner människor som letade efter ett vänsteralternativ. Nu har Iglesias blivit "realist". Han släppte sin tidigare radikala retorik och gick in i koalition med PSOE. Hans främsta krav (det framstod som det enda) var att Podemos måste ha ministrar i Pedro Sanchezs regering. Det var en dumhet.

Genom att insistera på plats i regeringen gav Podemos ledare intrycket att de var inget mer än ännu ett gäng opportunistiska politiker hungriga efter en plats vid köttgrytorna (ett intryck som inte är långt från sanningen) och de var inte ens särskilt smarta (vilket också är ett rimligt intryck). Detta intryck ledde oundvikligen till besvikelse, demoralisering och att partiets aktivistbas och väljarstöd kollapsade.

Det är inte tydligt om Podemos (numera Unidas Podemos) kommer att överleva eller försvinna, men det senare är fullt möjligt eftersom dessa partier är instabila och flyktiga fenomen. Det är en allmän lag att om arbetarna ställs inför två reformistiska partier utan tydliga programmatiska skillnader kommer det större partiet att öka och det mindre partiet tendera att försvinna. PSOE ökar nu på Podemos bekostnad vilka har fått sig en värdefull läxa om "realpolitik".

Framväxten av dessa nya rörelser är ett tidigt uttryck för faktumet att massorna desperat söker en väg ut ur krisen. De studerar partiledningarna väldigt noga på ett sätt de inte gjorde förr. De testar dessa partier och dess ledare. De satte dem i regeringen, men om de inte levererar eller om de förråder kommer massorna att kasta ut dem utan krusiduller. Det gäller de nya formationerna lika mycket som de gamla reformistiska partierna. Detta visas av fallet med femstjärnerörelsen i Italien, vilken till en början väckte hopp och illusioner hos många människor men i slutändan åkte upp som en sol och ner som en pannkaka. Det kommer inte att vara det sista exemplet.

De nya rörelserna är egentligen bara en föraning om framtiden. Det är en lag att en radikalisering av mellanskikten, särskilt studenterna och de intellektuella, är bland de första tecknen på en revolutionär utveckling. Det är viktigt, förstås, men bara som ett symptom. Det viktigaste faktumet är att arbetarklassens massa än så länge inte börjat röra sig som klass på något meningsfullt sätt. När det sker kommer de förvirrade småborgerliga elementen att skjutas åt sidan och hela situationen kommer att förändras mycket fort.

Massorganisationerna

Trotskij förklarade för länge sedan att förräderiet är inneboende i reformismen. Det innebär förstås inte att dessa ledare alltid och i varje fall medvetet går in för att förråda arbetarklassen. En del av dem kan vara ärligt övertygade om att de agerar utifrån sina arbetarväljares intressen. Men vad som är gemensamt för alla sorters reformister ("vänster" såväl som höger) är att de inte har något förtroende för arbetarklassen och inte tror att arbetarna kan styra samhället.

Reformisternas historiska roll (och stalinisternas) var att leda massornas missnöje in i säkra utlopp. Men deras absoluta degenerering har förändrat ekvationen. Den fanns alltid där, men har fördjupats och intensifierats de senaste 60 åren. Om du accepterar det kapitalistiska systemet måste du följa kapitalismens och marknadens lagar. Från den synvinkeln är högerreformisterna betydligt mer konsekventa än "vänstern". De genomför helhjärtat nedskärningspolitik dikterad av bankirer och kapitalister för att rädda kapitalismen.

Den nuvarande krisens djup utesluter möjligheten till betydande reformer. Tvärtom säger borgarklassen att de inte ens kan upprätthålla de reformer arbetarklassen erövrade i det förflutna. Deras politik är: nedskärningar, nedskärningar och mera nedskärningar. Därför pågår en radikaliseringsprocess på det ena eller andra sättet över hela världen. Men i detta skede visar det sig inte på något seriöst sätt i massorganisationerna. Följaktligen har inte de reformistiska ledarna, även om de i många fall ännu har en massbas, samma obestridliga auktoritet de en gång hade.

Generellt sett är dagens ledare inte som ledarna var förr. De gamla socialdemokratiska ledarna hade någon form av koppling till arbetarklassen. Många av dem kom från arbetarklassen och visste åtminstone om hur förhållandena såg ut. De hade någon slags koppling till socialismen, höll tal om socialismen på första maj och så vidare. Vad är situationen idag? Dagens ledare är nästan uteslutande hämtade från medelklassen, universitetslärare, jurister, ekonomer och liknande.

De lägre skikten av småborgerligheten är närmare arbetarklassen men de övre skikten är närmare bourgeoisien och de stödjer självklart borgarklassens intressen i alla avgörande frågor. De har ingen förståelse för eller ens kontakt med arbetarklassen. Deras livsstil, levnadsstandard, sociala miljö och psykologi skiljer dem fullständigt åt. Detta är en viktig ny faktor i situationen. Samma sak stämmer för stalinisterna som degenererat till punkten att vara omöjliga att skilja från socialdemokraterna.

Dagens ex-stalinister har troget behållit alla brister som dåtidens stalinistiska gangsters hade, men de låtsas inte vara kommunister eller revolutionärer. De är den vidrigaste sortens reformister. Och de spelar en öppet kontrarevolutionär roll, särskilt i fackföreningarna där de agerar vänsteralibi åt högerbyråkratin.

Under dessa förhållanden har en del partier som varit arbetarklassens masspartier helt förstörts – likviderats. I Italien var PCI det största kommunistpartiet utanför Sovjetunionen (förutom Indonesien innan massakern 1965). Men var är det italienska kommunistpartiet idag? Det har tillintetgjorts. Pasok i Grekland är också förstört och det är inte säkert att det kan återhämta sig. På andra ställen, där de överlevt, har dessa organisationer fortfarande en massbas i klassen. Det är i synnerhet fallet i några länder i norra Europa.

Det brittiska Labourpartiets rötter i arbetarklassen går djupt. I Österrike och Sverige har socialdemokratin också djupa rötter som inte kommer försvinna hur som helst. Men ledningen är rutten och helt småborgerlig eller borgerlig i sin sammansättning. När Corbyn valdes till partiledare genomgick situationen i Labour en snabb radikal förändring. Folk köade för att gå med i Labourpartiet, särskilt ungdomen.

Vad detta visar är att radikala stämningar redan fanns. Corbyn skapade dem inte. Stämningarna fanns redan men hade inget sätt att uttrycka sig. De behövde en katalysator och det är vad Corbyn gav. Om han inte hade gjort det, hade stämningarna förr eller senare uttryckt sig själva på det ena eller andra sättet men inte nödvändigtvis genom Labour.

Reformismens kris

Överallt är läget instabilt och flytande. Vi måste följa det noggrant och uppvisa stor flexibilitet i vår taktik för att nå de mest revolutionära lagren i samhället. Det finns ingen plats för rutinism och formalism.

Foto: Socialist Appeal

På 1930-talet rådde Trotskij sina anhängare i Storbritannien och Frankrike att arbeta i socialdemokratins massorganisationer. Han lyfte denna idé i ett sammanhang med en kris i samhället, en snabb polarisering och framväxten av vänstertendenser ("centrism") med massbas i länder som Storbritannien, Frankrike och Spanien. Men hur är situationen idag? Överallt innebär kapitalismens kris också reformismens kris. Ändå har det ingenstans i världen, förutom i Storbritannien, lett till framväxten av några seriösa vänstertendenser inom de traditionella organisationerna.

Vi måste vara på vår vakt mot abstrakta scheman som inte stämmer med verkligheten. Den nuvarande situationen i massorganisationerna är inte densamma som den Trotskij beskrev. Även i Storbritannien är Corbyns tendens – även om den utan tvivel innebär ett stort steg framåt som har omvandlat den brittiska politiken – bara en väldigt blek spegelbild av ILP före andra världskriget. Det är därför vårt fokus den gångna perioden har legat på systematiskt ungdomsarbete med utmärkta resultat.

I Storbritannien, liksom i andra länder, ligger vår främsta tyngdpunkt fortfarande på öppet arbeta bland ungdomen av vilka de flesta sympatiserar med Corbyn men inte är aktivt involverade i Labour.

Detta innebär dock inte att vi per automatik ska utesluta att ingripa i massorganisationerna om och när förhållanden förändras. Det är inte uteslutet att det, i en del länder, kan komma stora utvecklingar i reformistiska organisationerna under den kommande perioden. Vi måste alltid hålla ett öga på dem och ingripa om de uppvisar några tecken på liv, som i fallet med Storbritannien.

Vår huvudsakliga uppgift är dock att vinna och utbilda de bästa elementen av ungdomen och rikta dem mot arbetarrörelsen och arbetarklassen. Det är enda sättet att samla de marxistiska masskrafter som behövs för att genomföra den socialistiska revolutionen i Storbritannien. Innan vi på allvar kan prata om att förbereda oss för att ta makten är det först nödvändigt att förbereda oss på att vinna massorna och detta börjar först och främst med att vinna de avancerade skikten.

En ny lågkonjunktur efter de senaste tio årens erfarenheter kommer att ha en djupgående effekt på medvetandet. Vi måste vara beredda på att bevittna massrörelser, framväxten av vänsterorganisationer och strömningar men också deras kollaps. Perioden kommer vara en av skarpa svängar och plötsliga förändringar som kommer att skapa gynnsamma förhållanden för den marxistiska tendensen tillväxt. Vår uppgift är att driva en kraftfull kamp till försvar för marxismens principer samtidigt som vi uppvisar den största taktiska flexibilitet i vår kamp för att bygga den revolutionära organisationen genom att agera och ingripa i klasskampen.

Sekternas kris

Sekterna som för en miserabel tillvaro i arbetarrörelsens utkanter spelar en ytterst destruktiv roll överallt. De sprider förvirring, felskolar och desorienterar de som har oturen att hamna under deras inflytande och de misskrediterar trotskismens idéer i arbetarklassens ögon. Trotskijs metod är en stängd bok för dem. De har ingen förståelse för dialektiken så de blåser åt än det ena än det andra hållet varje gång händelserna förändras. De är ytliga empiriker och pragmatiker av värsta sort.

Varje gång högerpartiernas röstetal ökar – vilket är oundvikligt under nuvarande förhållanden – skriker sekteristerna "fascism! Fascism!" Det visar på ultravänsteristernas kriminella ansvarslöshet. Ultravänsteristerna är förtvivlade eftersom de förlorat allt tilltro till arbetarklassens förmåga att förändra samhället. Detta är den gemensamma nämnaren mellan de ultravänsteristiska sekteristerna och reformisterna.

Det är intressant att precis i denna tid är sekterna i kris, splittring och upplösning överallt. Efter ISO:s kollaps och CWI:s implosion, har vi Altamiras utsplittring ur PO i Argentina. Detta är ingen tillfällighet. Sekteristerna har ingen förståelse för de processer som vecklar ut sig. De är desorienterade och pessimistiska. Det är ingen tillfällighet att just nu när kapitalismens och reformismens kriser öppnar upp de mest gynnsamma omständigheter går dessa grupper in i kris, splittring och sammanbrott. Detta är dock en mycket positiv utveckling, eftersom det undanröjer ytterligare ett hinder i vår väg.

Anledningen till att de kollapsar är att de egentligen inte är marxister. Deras fullständiga brist på teori innebär att de kapitulerat till småborgerliga ideologier som identitetspolitik. Som en konsekvens tappar de balansen av varje vindpust. De är infekterade av skepticismens sjukdom. De är pessimistiska för att de saknar förståelse för hur arbetarklassen rör sig. I bjärt kontrast har vår fasthet kring principer och stadiga grepp om teori tillåtit oss att utarbeta de korrekta perspektiven och taktikerna. Det är förklaringen till att vi växer och hittar en väg att nå de bästa lagren av arbetare och ungdomar.

Den taaffeitiska sekten (kända som CWI) är en fruktansvärd hybrid av extrem sekterism och likaledes extrem opportunism. Den var egentligen en variant på den strömning Lenin beskrev som ekonomister, det vill säga en tendens som övergivit marxistisk teori och försöker uppnå kortsiktig framgång genom att anpassa sig till rådande vindar och reducera sin politik till minsta gemensamma nämnare. Men varför sade Lenin "utan revolutionär teori kan det inte finnas någon revolutionär rörelse"?

För över 25 år sedan uteslöt denna sekt Ted Grant och övergav Labourpartiet i ett oansvarigt bortkastande av de utmärkta resultat vi uppnått över fyra decennier samtidigt som de självsäkert förutspådde att de skulle "växa med språng och stora steg". De letade efter en genväg till framgång. Ted varnade att det skulle vara en "genväg utför en klippa". Händelserna har visat hur rätt han hade. De ställde därefter upp med kandidater i val, vilka kandiderade på helt reformistiska program, lyfte enfrågekampanjer, som kampanjen mot vattenavgifter på Irland, etc. När de förlorat all eventuell förståelse för marxistisk teori föll de offer för främmande klassers idéer, särskilt den trendiga indentitetspolitiken, vilken var en av de huvudsakliga anledningarna till deras nyliga katastrofala splittring.

Som alla andra sekter begravde de sig i Storbritannien i fackföreningarna och inbillade sig att detta var vägen att länka sig samman med arbetarna. Fackföreningsarbete är självklart en viktig och nödvändig del av revolutionärt arbete. Men som allt vårt arbete måste det utföras på ett revolutionärt och inte ett rutinmässigt och byråkratiskt sätt. Den främsta orsaken till deras misstag är att de försökte vinna positioner i fackföreningarna utan att först bygga en stabil bas. I stället för att tålmodigt utveckla kadrer i fackföreningarna försöker de vinna "inflytande".

Trotskij varnade att vi inte ska försöka "skörda där vi inte har sått". Revolutionärt arbete i fackföreningarna är tålmodigt arbete, att gradvis bygga en seriös bas tar tid. Att försöka hitta genvägar genom alla möjliga sorters manövrer och samarbeten är ett säkert recept för opportunistisk och byråkratisk degenerering. Erfarenheten av den taffeitiska sekten i PCS-facket i Storbritannien, som slutade i ett fullständigt misslyckande, är ett tydligt bevis på detta. Med deras felaktiga metoder blev de så insyltade i vardagligt fackföreningsarbete att de inte såg de viktiga processer som pågick i resten av arbetarklassen och i ungdomen.

Vad sekteristerna har misslyckats att förstå är att i det här skedet hittas de mest revolutionära elementen till största delen inte i fackklubbarna. Dessa domineras av äldre arbetare, av vilka många är pessimistiska och har dragningar åt det opportunistiska hållet. Samma attityder har spridit sig till sekterna, vilka utan undantag är smittade av vad Trotskij beskrev som "skepticismens kallbrand", om än förklätt med ett pseudorevolutionärt språkbruk. Med sådana människor blir inget gjort. Verkliga marxister måste följa Lenins råd: gräv djupare in i klassen. Se förbi de så kallade avancerade lagren av fackföreningsaktivister och sök kontakter bland de mest utsugna och militanta lagren!

Kapitalismen och miljön

I deras hänsynslösa jakt på profit förgiftar kapitalisterna maten vi äter, luften vi andas och vattnet vi dricker. De dödar haven, skövlar regnskogen och utrotar djurarter i en skrämmande fart. Om det kapitalistiska systemet tillåts fortsätta kommer mänsklighetens framtid och kanske även livet på jorden att vara hotat.

Det ska erkännas att vi själva inte varit tillräckligt uppmärksamma på dessa frågor i det förflutna. Vi bör ta omedelbara steg för att åtgärda den bristen. Det behöver knappast sägas att vi närmar oss miljöfrågor utifrån ett revolutionärt klassperspektiv och kopplar det till behovet att expropriera bankirerna och kapitalisterna samt skapa ett genuint harmoniskt, demokratiskt planerat samhälle, på nationell och internationell skala. Vi förklarar att det inte finns någon hållbar kapitalism och vi avvisar borgarklassens försök att för sina egna klassintressen ta över och avleda kampen för att försvara miljön.

Foto: Socialist Appeal

Vi måste närma oss miljökämparna på ett vänskapligt sätt, stödja dem när de korrekt kritiserar det nuvarande systemets destruktiva natur. Men vi måste kritisera de reaktionära, nymalthusianska idéerna om att begränsa ekonomisk tillväxt, befolkningsökning etc. Dessa falska idéer som Marx sedan länge besvarat kommer användas av de borgerliga reaktionärerna som ett rättfärdigande för deras nedskärningspolitik ("Ser ni? Vi måste minska konsumtionen för att rädda planeten!").

De "gröna" klagar ofta på att Marx och Engels inte gav miljön någon uppmärksamhet. Det är helt fel. I en fantastiskt djupgående text från Naturens dialektik skriver Engels:

"Låt oss dock inte berömma oss själva alltför mycket för vårt mänskliga betvingande av naturen. För varje sådant betvingande tar den ut sin hämnd på oss. Var och en av dem har i första hand de konsekvenser vi räknat med, det är sant, men i andra och tredje hand har de andra, oförutsedda effekter som alltför ofta tar ut de första. (...) vid varje steg påminns vi om att vi på inget sätt regerar över naturen som en erövrare över ett främmande folk, som någon som står utanför naturen – men att vi, med kött, blod och sinne tillhör naturen, existerar mitt i den, och att all vår överhöghet över den beror på fördelen över alla andra varelser att kunna veta och korrekt använda dess lagar." (Naturens dialektik, "IX: Arbetets roll i övergången från apa till människa", 1883).

De metoder vi använder för att öka produktiviteten kan vändas i sin motsats och förstöra tillväxtpotentialen helt och hållet. Modern utveckling i jordbruket visar att det är så. Urskillningslöst användande av insekticider och konstgödning har decimerat insektspopulationerna, utarmat jorden och fört in alla möjliga skadliga substanser i näringskedjan.

Det är inte ett argument mot teknisk innovation i jordbruket (vi vill inte gå tillbaka till träplogar) men det är ett obestridligt argument för socialistisk planering och rationell, kontrollerad användning av vetenskapen till gagn för hela mänskligheten, inte för fåtalets girighet.

Ungdomens revolutionära potential

I sin kamp mot den ekonomistiska avvikelsen insisterade Lenin också på att proletariatet måste kämpa inte bara för ekonomiska krav (löner och arbetsförhållanden) utan måste ta upp kampen för politiska krav som svarar mot problem och målsättningar för andra lager i samhället. Nu för tiden radikaliseras många människor, som inte är organiserade, kring frågor som inte är direkt ekonomiska. Skolelevernas revolt i klimatfrågan är ett lysande exempel.

Ett tydligt symptom på ungdomens radikalisering var klimatstrejkerna, vilka ledde hundratusentals skolelever ut på gatorna. Detta var en helt ny utveckling, med stora möjligheter för framtiden. Dessa nya skikt hindras inte av de pessimistiska och skeptiska stämningar som påverkat många i den äldre generationen.

Rutinmässighetens unkna atmosfär som genomsyrar många delar av reformist- och fackföreningsorganisationerna lyser med sin frånvaro här. Dessa unga människor är inte intresserade av minimala reformer. De vill ha en grundläggande förändring av samhället från rötterna upp. De vill förändra världen. Kort sagt, de vill ha en revolution. Dessa förhållanden kommer låta den marxistiska tendensen att bygga betydligt snabbare och lättare än förut.

De skröpliga gamla skeptikerna (inklusive de som utger sig för att vara "vänster" och till och med "marxister") har en nedlåtande attityd till ungdomen. De klappar dem på huvudet och säger: "väldigt bra, men när du är äldre och klokare kommer du förstå att du inte kan förändra världen. Snarare kommer världen förändra dig. Revolution är en dröm och en illusion. Vi måste begränsa oss till det som är möjligt."

Vi säger däremot till ungdomen: "Det är inte sant att folk blir äldre och klokare. Ni har helt rätt när ni säger att världen måste förändras. Det kräver en revolution och om vi inte lyckas kommer barbariska förhållanden att skapas. Faktum är att om arbetarna misslyckas att ta makten när möjligheten uppstår kommer själva planetens framtid att vara i stor fara."

Extremt rebelliska stämningar växer fram bland ungdomen. Den objektiva situationen förändras snabbt och rörelsens krav är radikala men vad som saknas är den subjektiva faktorn. Det finns ett stort tomrum på vänstersidan, men ingen ger ungdomen de idéer de behöver. Det är därför tillfälligheter låter symboler som Greta Thunberg att för en tid fylla detta tomrum.

Samma sak kan sägas om rörelserna mot kvinnoförtryck. I land efter land (Spanien, Argentina, Schweiz, Irland, Polen, Italien och så vidare), har vi sett massmobiliseringar för aborträtten, mot våld mot kvinnor, för lika lön och mot diskriminering. I alla dess har ungdomen spelat en nyckelroll. Detta är främst nya lager som tar del i kampen för första gången. Vi måste ingripa energiskt i dessa rörelser, ge ett tydligt revolutionärt alternativ samtidigt som vi bekämpar de borgerliga och småborgerliga feministiska idéer som dominerar i ledningen.

Av alla skikt som rör sig ut i kamp är ungdomen mest öppen för revolutionära idéer. Det är en brådskande angelägenhet för internationalen att ingripa i denna miljö. Konservativa och rutinmässiga attityder till detta viktiga arbete är helt oacceptabla. Den korrekta inriktningen visades av en ung rysk kamrat som tog ett djärvt initiativ när han startade en vänsterfraktion vid Friday For Futures möte i Schweiz i augusti 2019.

Det fick omedelbart ett gensvar bland många länders radikaliserade unga människor som är missnöjda med det blodfattiga reformistiska programmet hos medelklasströmningar som Greenpeace. IMT måste ge helhjärtat stöd till detta initiativ och fullfölja det med kraft. Det kommer att vara ett utmärkt sätt att vinna de mest stridslystna och revolutionära elementen i ungdomen. Genom att djärvt ingripa med revolutionära paroller, genom att i rätt tid ta initiativ för att stimulera massprotesterna, kan den marxistiska tendensen vinna de bästa elementen och bygga en ny generation av revolutionära kadrer kapabla att vinna ledande positioner i denna viktiga rörelse.

Den nuvarande situationen och marxisternas uppgifter

Förr hade inte politiska kriser, som de vi ser överallt idag, varat längre än ett fåtal månader, kanske ett par år. De hade slutat i antingen fascism eller bonapartism eller arbetarklassens seger. Men när borgarklassen utvecklat ekonomin har den också utvecklat arbetarklassen. Samhället har proletariserats som aldrig förr. Därför kommer varje försök att pressa tillbaka arbetarklassen och ta tillbaka den gångna periodens framsteg att väcka vildsint motstånd.

Här står bourgeoisiens inför ett allvarligt problem. Fascismens sociala reservtrupper har vittrat bort medan arbetarklassen är starkare än någonsin. Bondeklassen som var stor före andra världskriget i Europa har reducerats till en liten minoritet. Reaktionens sociala reserver är försvagade.

Foto: Fightback

Detta är en ny och avgörande faktor i ekvationen. De femtio år av aldrig tidigare skådad tillväxt som följde på andra världskriget har ändrat styrkeförhållanden till överväldigande fördel för arbetarklassen. Detta skapar en oerhört gynnsam utveckling vad gäller styrkeförhållanden mellan klasser.

De stalinistiska och socialdemokratiska ledarnas förräderi som höll tillbaka massornas kamp mot kapitalismen i andra världskrigets efterdyningar var den politiska förutsättningen för en lång period av ekonomiskt uppsving. Detta innebar allvarliga problem för marxisterna i de utvecklade kapitalistiska länderna. Det lade en våt filt över klasskampen under väldigt lång tid, genom att uppmuntra illusioner om kapitalism och reformism. Men nu har ett fundamentalt skifte skett. Alla de faktorer som skapade en bas för stabilitet har dialektiskt bytts i sin motsats. Det kapitalistiska systemet är på väg mot en historisk kris, vilket förklarar den nuvarande politiska och sociala instabiliteten.

2050 kommer 66% av världens befolkning bo i städer, jämfört med 30% 1960. Detta faktum visar i sig på en viktig förändring i de internationella styrkeförhållandena. I Kina har den urbana befolkningen ökat från 15% i början på 1900-talet till 60% idag. I Sudan är motsvarande siffror 5% på 1960-talet som ökat till dagens 33%. Denna numerära ökning åtföljs av en enorm ökning för arbetarklassens sociala betydelse. Länder som tidigare var jordbruks- och landsbygdsberoende har raskt industrialiserats.

Objektivt sett har arbetarklassen aldrig varit starkare. Missnöjet inom massorna återspeglas dock inte i de traditionella massorganisationerna, utan uttrycks på olika sätt i olika länder. Men vad som är grundläggande är den oemotståndliga radikaliseringsprocess massorna går igenom på global skala, vilken uttrycks i våldsamma svängningar åt vänster och höger. I takt med att krisen utvecklas kommer radikaliseringsprocessen intensifieras och tvinga fram en än skarpare polarisering mellan klasserna och bereda vägen för ännu större revolutionära explosioner.

Slutsats: För revolutionär optimism!

Marxister är optimister av naturen, men vår optimism är inte falsk eller konstlad. Den kommer ur seriösa analyser och perspektiv. Vi baserar oss på den marxistiska teorins fasta berggrund. Vår organisation kan vara stolt över att vi förblivit fullständigt trogna de grundläggande principerna och den dialektiska metoden, vilket låter gräva under ytan och se de djupare processer som pågår.

På många sätt liknar den nuvarande situationen det romerska imperiets nedgång och fall. Bankirer och kapitalister stoltserar konstant med sin rikedom och sin lyx. Den rikaste procenten i världen beräknas kontrollera så mycket som två tredjedelar av världens rikedom till 2030, och de sitter på biljoner dollar som de inte investerar i produktiv aktivitet. Den härskande klassen är parasitär och fullständigt degenererad. Detta underblåser ilska och förbittring överallt.

Det finns en enorm potential för spridningen av marxistiska idéer. Det är vad vi främst måste koncentrera oss på. Vi måste diskutera det grundläggande, inte tillfälligheterna utan den generella tendensen. Vad är den gemensamma röda tråden i alla dessa situationer? Extrem politisk och social polarisering. Klasskampen är på uppgång överallt.

Vi växer och utvecklas – men vi är för små för att vara en avgörande faktor i händelseutvecklingen under den omedelbara framtiden. Från vår synvinkel vore det inte dåligt om avgörande revolutionära situationer sköts upp ett litet tag, av den enkla anledningen att vi inte är redo än. Vi behöver tid att bygga det revolutionära alternativet.

Av de skäl som förklarats i detta dokument har vi viss tid på oss, men inte all tid i världen. Historien rör sig i sin egen takt och väntar inte på någon. I en period som den nuvarande kan gigantiska händelser inträffa innan vi är redo. Skarpa och plötsliga svängar ligger i situationens karaktär. Vi måste vara beredda att möta stora utmaningar.

De bästa arbetarna och ungdomarna är redan öppna för våra idéer. Vi måste hitta vägen till dessa lager och bestämd vända de gamla, trötta och demoraliserade elementen ryggen. Alla spår av skepticism och rutinmässighet måste elimineras från våra led som måste vara besjälade av en känsla av skyndsamhet, uppifrån och ned.

Detta är egentligen en kamp mot klockan. Stora händelser kan överrumpla oss. Vi måste vara förberedda. Därför måste vi bygga vår organisation och rekrytera och träna kadrer så snart som möjligt. Det är den enda vägen till framgång. Vi har redan börjat vandra på den vägen.

Inget får distrahera oss från denna uppgift. Vi har all anledning att fyllas av tilltro till arbetarklassen, till marxismens idéer, till oss själva och till den Internationella Marxistiska Tendensen.

Turin, 29 januari 2020.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.