Venezuela: Fortsatt kamp för förstatligande

av Yonie Moreno

Nationalisera företagen! Det var kravet när tusentals arbetare samlades till demonstration i Venezuelas huvudstad Caracas den åttonde februari. Kraven gällde ett antal namngivna företag: Sanitarios Maracay, som tillverkar sanitetsporslin, telekommunikationsbolaget CANTV, Caracas Elbolag, oljebolaget Orinocos och Sidor som är ett stålverk.

Demonstrationen var en framgång och visar vilken stor potential som finns hos den venezuelanska arbetarklassen. I en entusiastiskt och självsäker stämning fyllde sex tusen arbetare, representanter från de berörda företagen, Caracas centrum.  Mobiliseringen från arbetsplatserna innebär nu att arbetarklassen kommer i ledningen för rörelsen. Demonstrationen visade också att det går att samla de olika delarna av Venezuelas LO (UNT) som de senaste månaderna förlamats av fraktionsstrider.  

Arbetarna vid Sanitarios Maracay ledde den historiska demonstrationen. Totalt deltog 800 arbetarna vid fabriken samt deras familjer. Från sin delstat Aragua hade de hade även samlat hundratals arbetare, UNT medlemmar från Nestlé, som krävde nationalisering. Något som måste betonas är deltagandet av arbetare från FRETECO (Den revolutionära fronten för ockuperade företag). I demonstrationen fanns arbetare från ockuperade företagen INVEVAL, INVETEX samt avskedade arbetare från INVEPAL Maracay. Arbetarna från INVEPAL kunde annars inte delta på grund av svårigheter med resan.

Arbetsmarknadsministern, José Ramón Rivero, deltog vid demonstrationen. Rivero, som är före detta fackföreningsaktivist från Guayana, stödde helt kravet på nationalisering.

- Jag kommer från fackföreningsrörelsen, och jag är här som en företrädare för revolutionens regering, sa han i sitt tal vid Plaza Morelos. Han förklarade att Chavez är på arbetarnas sida och att presidenten var medveten om hans deltagande vid demonstrationen. 

Arbetarklassen börjar agera självständigt

Segern i folkomröstningen och i borgmästare- och delstatsval 2004 innebar att årets tre sista månader kännetecknades av enorma förväntningarna inom den revolutionära rörelsen. Samtidigt blev idéerna populära om en "revolution inom revolutionen", som President Chavez formulerade det, och om att "fördjupa revolutionen". Arbetarna vid Venepals var ute i kamp i ett skede när revolutionen gick till vänster. Kampen mot att pappersfabriken skulle läggas ner och för att den istället skulle förstatligas, var huvudfrågan för den venezuelanska arbetarrörelsen under de månaderna. I januari 2005 förklarade president Chavez att företaget var förstatligat under arbetarkontroll. Det följdes av förstatligandet av CNV i april 2005 liksom flera andra företag, alla skulle omfattas av den revolutionära samverkan, som systemet med arbetarkontroll kallas.

Det var i januari 2005, när revolutionen radikaliserades tack vare kampen vid Venepal, som president Chavez började prata om att den bolivariska revolutionen måste bli socialistisk och kämpa mot kapitalismen. Förstatligandena och debatten om socialism drev rörelsen framåt, tack vare de förväntningar som skapades.

Detta kulminerade i den massiva demonstrationen på första maj 2005, där kraven på förstatligande och arbetarnas revolutionära samverkan var centrala för att mobilisera tiotusentals arbetare ut på Caracas gator.

Nu i februari 2007 kan vi se samma fenomen, men på ett högre plan. Valsegern den tredje december ledde till enorma förväntningar inom den revolutionära rörelsen samtidigt som Chavez uttalande (om nationaliseringar, bildandet av ett förenat socialistiskt parti, presidentstyre för att avancera revolutionen) har ökat förväntningar ännu mer. Kampen vid Sanitarios Maracay ledde till att fabriken ockuperades, att man införde arbetarkontroll och att produktionen startade igen. Den kampen har en i hög grad påverkat den venezuelanska arbetarrörelsen, vilket demonstrationen den åttonde februari visar. Kampen vid Sanitarios Maracay är på en högre nivå jämfört med den vid Venepal 2004. Vid Venepal lyckades inte arbetarna återuppta produktionen innan fabriken var förstatligad. De hade inte samma nivå på organisation eller möjligheten att vara politiskt förberedd för övertagandet av fabriken, något som arbetarna vid Sanitarios har. Kampen vid Sanitarios Maracay sker i det industriella centret i landet, Aragua-Carabobo.

2005 var det Chavez uppmaning till socialism och förstatligandet av Venepal och CNV som samlade arbetarrörelsen. Idag är det kraven på fortsatta nationaliseringar, rörelsen mot socialism och bildandet av USPV (det förenade socialistiska partiet) som samlar rörelsen.

Den revolutionära marxistiska gruppen CMR välkomnar allt detta eftersom det är enormt positivt för arbetarklassen i Venezuela och internationellt och ett stort steg framåt. Efter nästan två årtionden av privatiseringar och borgerlig offensiv mot arbetarna i hela världen, så innebär dessa nationaliseringar en ny epok i Venezuela, i Latinamerika och i resten av världen.

Men de planer Chavez presenterat kan bara ses som en början. Den bolivariska regeringen måste nu sprida nationaliseringen i hela ekonomin, till nyckelsektorer inom industrin. Detta krävs för att demokratiskt planera ekonomin och möta befolkningens behov, i stället för den anarki och sabotage som kapitalisterna står för. Arbetarklassens deltagande är avgörande för att genomföra detta. Arbetarklassen är den enda delen av befolkningen, i allians med kvarterskommittéerna, bönderna och de fattiga, som är kapabla att demokratiskt styra en nationaliserad planerad ekonomi. Ett byråkratiskt styre av en socialistisk ekonomi kan bara bli en katastrof, som efter Lenins död då den byråkratiska urartningen i Sovjetunionen ägde rum. Detta har även Chavez betonat.  

Statens roll

En huvuduppgift för den bolivariska revolutionen är att lösa frågan om staten och byråkratin. Den nuvarande statsapparaten är borgerlig - men det är en speciell borgerlig stat eftersom borgarklassen har förlorat den direkta kontrollen över den. Den fortsätter att vara borgerlig eftersom det är en statsapparat som är skapad för att gynna den härskande klassen, den kapitalistiska oligarki som kontrollerar produktionen och bankväsendet i landet. Staten är ett instrument som utvecklats för att bibehålla uppdelningen av samhället i klasser, samtidigt uppstår staten just för att samhället är uppdelat i klasser.

President Chavez kommer att stöta på två hinder när han ska försöka genomföra sitt politiska program: det privata ägandet av produktionsmedlen samt den borgerliga staten. I detta perspektiv kan man se den lag om presidentstyre som nationalförsamlingen nyligen godkänd, vilken ger Chavez rätt att stifta lagar direkt inom en rad fält. Detta är ett försök från Chavez att övervinna statsapparatens långsamhet och ineffektivitet när det gäller att genomföra de åtgärder som behövs för att föra revolutionen framåt. Venezuelas borgerliga stat är ett hinder, från det förflutna, som hotar revolutionen, både nu och framöver.

En ensam person kan dock inte föra revolutionen framåt till socialismen med sin goda vilja och nystiftade lagar som grund. Arbetarklassen måste mobiliseras. Proletariatets medvetna handling behövs, så att klassen sätter sig själv i revolutionens ledning och kan börja att organisera samhället på en ny grund. Om inte detta sker kan varje progressivt steg som tas av revolutionen vridas tillbaka. Ett tydligt exempel på detta är utvecklingen av exproprieringar och medbestämmande under 2005 och 2006.

Eftersom ledningen för UNT inte agerade när regeringen uppmanade till fabriksockupationer, både genom Chavez i juli 20005 och senare genom Maria Cristina Iglesias, ministern för lätt industri och handel, under den Latinamerikanska samlingen av de ockuperade fabrikerna, så isolerades rörelsen för förstatligande och arbetarkontroll totalt. Som ett resultat av detta vred statsbyråkratin, som är knuten till borgarklassen med tusen synliga och osynliga trådar, hela processen till dess motsats. På Invepal bröt en hel rad konflikter mellan statsbyråkratin och arbetarna ut, vilket ledde till att arbetarkontrollen bröts under senare delen av 2006. Vid slutet av året var följaktligen Inveval den enda exproprierade fabrik som fortfarande producerade under arbetarkontroll. Det var endast på grund av arbetarnas enorma ansträngningar och tålamod som arbetarkontrollen fortfarande fanns kvar på Inveval, då de tvingades vänta mer än ett år efter förstatligandet på att införa den. På de andra fabrikerna har tusentals byråkratiska hinder paralyserats produktionen, införandet av arbetarkontroll eller bådadera. Både den statsbyråkratin som ärvts från den Fjärde republiken och den byråkrati som vuxit fram under denna Femte republik är ansvariga för detta. Chavez förslag om förstatligande och arbetarkontroll/medbestämmande har vattnats ur och gått förlorade inom statsapparaten, som också försöker vrida utvecklingen tillbaka.

Det är möjligt att åter ena UNT på basen av en arbetarklassens gemensamma kamp för att expropriera kapitalisterna. Inte ett Sanitarios Maracay, utan tusentals! 

De olika fraktionerna i UNT får nu ett utmärkt tillfälle av revolutionen. Ett tillfälle att både ta till sig lärdomarna av de fel man begått de senaste åren och att stärka arbetarklassens kamp för socialism. UNT:s huvuduppgift i nuläget är att kämpa för att fler fabriker ockuperas under arbetarkontroll. Arbetarklassen har viljan och kraften att göra detta, vilket bland annat visades av demonstrationen den åttonde februari. Viljan finns även i regeringen, som sände arbetsmarknadsministern till demonstrationen, med stöd från president Chavez. I vilket annat land sänder en regering en minister för att stödja en demonstration för nationalisering av företag? Arbetarna i Venezuela saknar varken viljan eller modet, bara en handlingsplan för deras egen revolutionära expropriering av produktionsmedlen.

De arbetsplatser som är i konflikt, eller som kräver nationalisering, behöver inte vänta på att regeringen exproprierar dem. Arbetsplatserna i fråga, CANTV, Sidor, Aeropostal med flera borde följa exemplet Sanitarios Maracay och välja fabrikskommittéer för att utöva arbetarkontroll över produktionen. Det skulle vara ett första steg emot ett arbetarstyre av företagen.

Sådana fabrikskommittéer måste skapas i alla offentliga och privatägda företag så att arbetarna kan utöva kontroll över produktionen. UNT borde lansera en landsomfattande kampanj för detta mål.

När det gäller fabrikskommittéerna finns det sektorer inom UNT som fruktar att de får en större roll och sprids över landet. De gör misstaget att tro att kommittéerna försvagar arbetarnas organisationsnivå i sina fackföreningar och försvagar UNT i helhet. De kamrater som har denna åsikt måste vi ställa frågan: Stärktes inte facket på Sanitarios Maracay av att arbetarrådet valde en fabrikskommitté? Självklart var det så. Det finns ingen motsättning mellan facket på företaget och fabrikskommittén. Det är snarare så att de kompletterar varandra, vilket erfarenheterna från Sanitarios Maracay visar.

Demonstrationen den 8 februari visade att det är möjligt att ena UNT. Två fraktioner som har en konflikt, CCURA och FBT, demonstrerade tillsammans på Caracas gator för ett förstatligande av en rad företag. Den revolutionära marxistiska gruppen CMR har argumenterat för att ett enat UNT är möjlig bara om den grundar sig på en enhet i kamp. Det är målet vi behöver arbeta mot.

För en landsomfattande dag av fabriksockupationer!

UNT måste nu organisera en omfattande kamp för övertagandet och ockupationen av företag runt hela Venezuela. Rent konkret kan man göra detta genom en landsomfattande dag av ockupationer. Genomförs en sådan kompdag är det nödvändigt att förbereda sig genom att UNT har en specialkonferens där man diskuterar socialism, ockupationen av fabriker och arbetarkontroll. I dessa diskussioner behöver alla sektorer av facket vara delaktiga för att organisera kampen.

En sådan konferens bör också välja en tillfällig kampledning som skulle organisera ockupationsdagen. På den grunden vore det möjligt att ena UNT. Om detta sker så skulle det inom några månader finnas förutsättningar att hålla val i UNT, och då kan man välja en ledning som har vunnit rätten att leda, genom en kamp som arbetarna ser som sin.

Allt hänger på UNT:s ledarskap. De ligger i deras händer att inte göra om misstagen ifrån 2005 och 2006. UNT har möjligheten att göra 2007 till ett märkesår för den socialistiska revolutionen i Venezuelas genom att ställa arbetarklassen i spetsen för revolutionen. Demonstrationen den 8 februari kan komma att bli början på ett historiskt år.

Yonie Moreno

Översättning Martin Lööf 

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.