Revolution har träffat Robert Lindelöf och Peter Annerback från Hamnfyran i Göteborg och pratat om kampen mot APMT. De berättade om en inkompetent och fackfientlig arbetsgivare, men ännu mer om solidariteten och sammanhållningen bland arbetarna, om deras ilska, stolthet och kampvilja.
Svenska Hamnarbetarförbundet bildades 1972 efter att de blev uteslutna ur Transport. Sedan dess har de organiserat en majoritet av de svenska hamnarbetarna. Samtidigt har Transport fortfarande varit de som skrivit på avtalen med arbetsgivarna.
Den nuvarande vändan av kamp började med privatiseringen av hamnen 2010. Då tog APM Terminals, ett dotterbolag till Maersk, över driften från Göteborgs Hamn. Sedan dess har de fört en aggressiv personalpolitik och bit för bit försökt ge sig på hamnarbetarnas grundläggande fackliga rättigheter. Det har varit tre strejker i Göteborgs hamn sedan våren 2016, och hamnarbetarna har fört fram sex grundläggande krav (se faktaruta).
Hamnarbetarförbundet har gång på gång visat sig villiga till förhandling och medling. De var även positiva till när medlingsinstitutet kopplades in för att försöka hitta en lösning, och har skjutit upp stridsåtgärder för att kunna förhandla.
– Alla tre gångerna har vår goda vilja utnyttjats. Det har inte resulterat i något konstruktivt, berättar Robert, som är avdelningsordförande för Hamnarbetarförbundet i Älvsborgshamnen.
– Förhandlingarna är lite skitsamma, fyller Peter i. De säger bara blankt nej till våra förslag.
Dessutom vill företagsledningen endast förhandla med Transports representanter.
Lögner från APMT
Peter är avdelningsordförande i den terminal som drivs av APMT, och han berättar att konflikten trappats upp genom ett omfattande nedskärningspaket från företagets sida. Uppsägningar och schemaändringar är att vänta.
– Det enda vi vet är att de har gjort en lista på 35 personer som kommer behöva gå, men vi vet inte vilka. Vi litar inte på att den listan kommer att stämma med till exempel LAS, förklarar Peter.
Hamnarbetarna har all anledning att misstro företagets avsikter och kompetens. Ända sedan privatiseringen har driften av arbetsplatsen skötts dåligt, och det har blivit ännu värre under det senaste året, då man exempelvis infört ett nytt datasystem utan att låta fackets skyddsombud vara med vid riskanalysen.
– Nu är det värre än nånsin. Jag har aldrig sett så låga volymer under hela min yrkesverksamhet, berättar Peter. Företaget skyller det på konflikten med oss.
– Det gör de alltid, fyller Robert i. Vi hade uppehåll med stridsåtgärder i några veckor för att visa på att det inte alls har med oss att göra. Vi fick rätt – kaoset i terminalen fortsatte.
Att de låga volymerna skulle bero på konflikten är ytterligare en lögn som företaget basunerat ut genom villiga borgerliga medier.
– Till slut blir det så mycket lögner så att de förlorar sin verkan, menar Peter.
– Björklund hade ju sitt utspel om strejkrätten, men fick ju bakläxa, kommenterar Robert. Han går alltid ut med det, även om det så bara är två sjuksköterskor som strejkar.
– Ja, det är som att det är en del av spelet. Högern tar varje chans att hetsa mot de fackliga rättigheterna, säger Peter.
Nu har arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar hoppat på samma tåg som APMT mot Hamnarbetarförbundet. Enligt en ny policy kräver de att alla Hamnarbetarförbundets fackliga rättigheter ska avvecklas, på samtliga hamnar i hela landet. Det innebär att den infekterade konflikten kommer att utsträckas till alla hamnar där Hamnarbetarförbundet finns. Sveriges Hamnar har helt enkelt beslutat sig för att försöka knäcka fackförbundet en gång för alla.
– Det målar in oss i ett hörn, förklarar Robert. Om avtal är enda sättet att garantera våra fackliga rättigheter, så måste vi ta den striden.
Vill teckna trepartsavtal
Hamnarbetarna har redan börjat förbereda med sin internationella organisation IDC för stödaktioner runtom i världen. Med stridbara traditioner och möjligheten till att slå tillbaka internationellt har hamnarbetarna goda förutsättningar att vinna.
Tidigare har det rått en praxis ute på arbetsplatserna där arbetsgivaren och Transport accepterat att Hamnarbetarförbundet är majoritetsfacket. Det har aldrig varit några problem för hamnarbetarna att samarbeta med Transport lokalt.
– De har varit medvetna om att det är vi som organiserar majoriteten av arbetarna, förklarar Peter, och att det därför blir lättast för dem att samarbeta med oss i förhandlingarna och acceptera de krav som våra medlemmar ställer.
Hamnarbetarförbundet har beskyllts för att de inte vill ha något kollektivavtal. På det svarar Robert:
– Den lättaste lösningen på konflikten med APMT är att återgå till den praxis som vi hade innan, och som vi har i de två andra terminalerna i Göteborgs hamn. Det innebär att företaget går våra krav till mötes, utan avtal. Vi förhandlar med Transport, vi arbetar med att komma fram till konstruktiva och positiva lösningar, och så skriver Transport i slutändan kollektivavtal. Det går att leva med, men det är klart att i förlängningen vill vi ha ett eget avtal i form av trepartsavtal eller hängavtal med tillägg.
– Men som det är i APMT nu så hade det varit mycket bättre om vi kunde få ett kollektivavtal, så att strukturerna finns på papper, lägger Peter till.
Svenska Hamnarbetarförbundets centrala ordförande Eskil Rönér har inför årets avtalsrörelse gått ut med att man vill teckna avtal med Sveriges Hamnar och Transport. Det skulle då bli ett trepartsavtal likt det som finns inom lärarkåren.
– Vi har inga förhoppningar på det, eftersom Transport centralt är emot det, säger Robert. Men vi vill ju ha kollektivavtal. Det skulle till exempel innebära att vi hade kunnat ta strid om arbetsgivare bryter mot det som står i avtalet. Det upplever jag att Transports nuvarande ledning inte gör i de fall där man borde ta den fighten.
Hög stridsmoral
Hamnarbetarna har fått ett enormt stöd från olika fackklubbar. Robert visar en hel pärm med stöduttalanden: från Vårdförbundet Region Väst, SKF, elektrikerna, målarförbundet, Seko tunnelbanan och många andra. De har främst fått stöd från lokala fackklubbar och inte från centralt håll. Ett undantag är ILA, USA:s östkustfack, med 65 000 hamnarbetare.
– Den här strejken angår alla arbetare, menar Robert. Det APMT försöker göra innebär att man öppnar upp för att en liten fackförening ska kunna ta bort strejkrätten för resten av arbetarna. Och det har med fackföreningarnas överlevnad att göra. Om vi skulle knäckas här – vad har då fackföreningarna för makt?
– På nåt sätt hoppas man på att vi kan inspirera till en press underifrån i andra fackförbund, så att deras ledning tvingas till att ta strid för medlemmarnas intressen, lägger Peter till.
APMT verkar i nuläget väldigt långt ifrån att erkänna hamnarbetarnas krav, och någon lösning på konflikten verkar därför inte vara i sikte. Men hamnarbetarna har långt ifrån förlorat sin stridslust.
– Företaget tror att vi kommer att ge oss, säger Robert. Man kan se det som att bägge sidor har en osynlig gräns där man inte pallar mer. Vi vet inte var deras gräns är. Däremot vet vi att vår gräns är väldigt långt bort. Stämningen är god, sammanhållningen är grym, folks stridsmoral är fortfarande skyhög. Folk är så vansinnigt lojala.
– Samtidigt har företagsledningen gjort såna klavertramp så det är ingen som ställer upp för dem, fyller Peter i. De går på alla arbetare lika hårt, oavsett om de tillhör de mest kampvilliga eller inte. Då blir folk ännu mer irriterade, och då förflyttas vår gräns bara längre och längre fram.
Just nu ligger en övertidsblockad fram till sista april, men därefter är inga stridsåtgärder planerade.
– Vi har mandat från medlemmarna att gå ut i strejk, men just nu vore det dumt att strejka, eftersom det ändå går så dåligt för företaget, förklarar Peter. Då får vi bara skit utan att det påverkar företagets produktion.
– Men när vi har ytterligare strejker, så hade det varit kul om det kom en stor tillströmning med folk, säger Robert med ett leende. Tänk att kunna ta ett foto där hela parkeringen svämmar över av folk.