Två miljoner människor i Sverige har ett fysiskt tungt arbete – ett så kallat kroppsarbete. Undersköterskor, billackerare, målare, restaurangarbetare, lageranställda, tvättbiträden. Det är en tredjedel av den totala arbetsstyrkan.
I juni 2021 lanserades projektet Vi som arbetar med våra kroppar med en vandringsutställning och en bok. Författaren Annica Carlsson Bergdahl har tillsammans med fotografen Elisabeth Ohlson rest runt i Sverige, från Kiruna till Malmö, och intervjuat 33 människor som arbetar med kroppen som insats. Ambitionen är att skildra arbetarklassens vardag i Sverige.
Att vara arbetare
Genom korta intervjuer får vi möta människor som berättar om sin vardag, om sina vanliga och helt nödvändiga jobb. Om otrygga arbetsvillkor, låga löner, respektlösa bemötanden och arbetsskador. Om att bli visslad åt som en hund, om att ligga vaken på nätterna av oro för ekonomi och hälsa, om att gå 25 000 steg om dagen på stengolv, om att tvingas gå ifrån gråtande pensionärer för att man måste springa till nästa brukare, om axlar som slutar värka först två veckor in i semestern och sen är tillbaka på några dagar, om hur kontrollerna ökar och tempot måste upp, och när kroppen inte orkar mer eller skadas har man sig själv att skylla.
Men arbetarna berättar också om organisering, gemenskapen med arbetskamraterna och stoltheten över av att bidra till samhället. Fotografierna avbildar stolta människor i arbetskläder. Tvättbiträdet Kuanla Chalardyaem från Angered blir glad varje gång hon ser en brandman – han kan utföra sitt arbete tack vare att hon och hennes arbetskamrater tvättat hans utrustning. Dagligen levererar de rena, prydliga kläder till alla viktiga samhällsfunktioner, så att de i sin tur kan utföra sina arbetsuppgifter.
Transportören Helena Andersson från Smedjebacken älskar kraften i maskinerna – i en 70 tung ton maskin blir även den som är liten och klen också stor och stark. Byggnadsarbetaren Christer Lindström från Borås åker gärna omkring i stan och visar vad han har byggt. Den dagen han dör kommer han lämna monument efter sig. Och Bengt Lindman från Stockholm konstaterar att i nästa liv vill han också bli flyttgubbe.
Sex timmars arbetsdag
De allra flesta tycker om sina jobb och känner en stolthet över att bidra till samhället. Men nästan alla berättar också om hur pressen har ökat. Huvudena räknas hela tiden, allt färre personer ska göra allt mer. Både den fysiska och psykiska ohälsan har tilltagit. Flera talar om vilken positiv inverkan sex timmars arbetsdag hade haft, hur de hade både orkat mer, smärtorna lindrats och de hunnit umgås mer med sina familjer.
Trots detta verkar även vänstern se sex timmars arbetsdag som en utopi. Naturligtvis är det ingenting man skulle kunna få stöd från högern och kapitalisterna för, men däremot finns det ett brett stöd inom arbetarklassen för det. Men istället går utvecklingen i motsatt riktning: mot att tvingas arbeta mer. I juni lade regeringen fram ett förslag om att 2027 införa 67 år som riktålder för pensionering. Undersköterskan Malin Wegge säger: “Det är sinnessjuk”. Fabriksarbetaren Kerstin Ilk säger: “Många av mina arbetskamrater var utslitna vid 40”.
Vi bär jorden på våra axlar
Bartendern Tural Kokulo från Göteborg säger: “Vi i arbetarklassen bär jorden på våra axlar. Det finns ingenting som är byggt, konstruerat, producerat i den här världen som inte arbetarklassen har gjort. Samhället kan överleva utan ledning ett tag men inte utan oss en enda dag”.
Och det är sant. Arbetarklassen skapar allt värde i samhället. Inte ett tåg går, inte en lampa lyser utan arbetarklassens tillåtelse. Det är därför kapitalisterna ständigt måste öka pressen på arbetare – för att det är arbetare som skapar allt värde i det här samhället. Den som jobbar vet detta: det är vi som gör allt, utan oss blir inget gjort. Det är kapitalisterna som behöver arbetarklassen och inte tvärtom.
Och det är denna styrka som arbetarrörelsen måste mobilisera och använda sig av, istället för att, utan att ta strid, acceptera nederlag som försämringen av LAS och inskränkningen i strejkrätten. Vi som arbetar med våra kroppar är producerad med stöd från bland annat LO, som organiserar 1,5 miljoner arbetare. Det är naturligtvis positivt att LO intresserar sig för skildringar av arbetarklassens vardag, och Vi som arbetar med våra kroppar är en mycket bra sådan. Trots det korta formatet – intervjuerna är max några sidor långa – har alla ett djup och tankar om arbetsmiljö, värdighet och villkor fångas med knivskarpa formuleringar.
Men desto bättre hade det varit om LO-ledningen inte nöjde sig med att beskriva arbetarklassens situation utan tog strid för de förbättringar deras medlemmar behöver. I en krisande kapitalism kommer inte högerns och kapitalisternas attacker att sluta. Istället för att acceptera nederlag utan strid måste arbetarrörelsen mobilisera arbetarklassens hela styrka i kamp för bättre villkor, fler kollegor, sex timmars arbetsdag – och för socialism.
Utställningen Vi som arbetar med våra kroppar visas på:
Länsmuseet Gävleborg 5 juni 2021 – 17 oktober 2021
Ljusdalsbygdens museum 22 oktober – 28 november 2021
Rydals museum 5 december – 27 februari 2022
Frölunda Kulturhus 3 september – 16 oktober 2022
Fotoboken finns att beställa via ABF:s webbutik.