På typiskt nyspråk används nu så kallade ”hälsoscheman” i kommunala verksamheter runt om i landet för att ytterligare pressa vård- och omsorgsarbetare till bristningsgränsen. Revolution har besökt en demonstration i Trollhättan där arbetarna fått nog.
Sedan ett par år tillbaka har ordet hälsoschema – även kallat ”hållbart schema”, ”strategiskt hållbar bemanning”, eller som i Trollhättan, ”bemanning 2.0” – blivit ett modeord bland konsulter, byråkrater och andra parasiter i den svenska vården. Denna orwellianska marknadsföringsstrategi, dirigerad av konsultföretag och deras vänner i politiken, med syfte att lobba in ”nya, smarta och flexibla” schemaläggningssystem i kommunala verksamheter, handlar just om ”nya, smarta och flexibla” sätt för cheferna att administrera den borgerliga nedskärningspolitiken. För arbetare innebär dessa mardrömsscheman fler och kortare turer, fler delade turer, kortare schemaperioder, fler helgpass och färre lediga dagar.
Nattarbetare i frontlinjen
– Man känner sig överkörd och less på det hela, suckar Pia Jelkeståhl som jobbar natt inom vården i Trollhättan.
Som försökskaniner för hälsoschema har hon och hennes kollegor redan nu sett sina tiotimmarspass kortas ned till 9,5 timmar, ett första steg mot 8,5-timmarspass enligt de arbetare Revolution pratat med.
– Stämningen på jobbet är oviss och osäker. Många tänker att ’jag jobbar ju bara de nätter jag orkar redan nu, hur ska det bli sen?’, fortsätter hon.
Pia påpekar att kortare pass inte är det väsentliga, det är återhämtningen mellan passen. Alla arbetare Revolution pratar med lyfter upp samma sak.
– Det är inte att man jobbar till 6 eller 7, eller att man går på passet tidigare, som gör en trött, förklarar nattarbetaren Håkan.
– Det är när man kommer hem, är ledig, och ska gå på två dagar senare, alltså du hinner ju knappt vända. Därför vill vi ha färre arbetspass.
– Man pallar ju inte, varken fysiskt eller psykiskt. Det är vetenskapligt bevisat att nattjobb tär på en, lägger hans kollega Sebastian till.
I protest mot schemaexperimenten tog Pia, tillsammans med kollegor, initiativ till en namninsamling. Resultaten var slående: utöver kommunens cirka 200 nattarbetare fick man också in drygt 400 namnunderskrifter från dag- och kvällsarbetare. När Revolution möter henne den 26 januari har hon och kollegorna samlats utanför kommunhuset för att lämna över namninsamlingen och demonstrera. Trots det kyliga januarivädret har man lyckats samla ihop runt 40 arbetare, de flesta äldre kvinnor. Man protesterar utanför kommunalhuset med egna plakat och ropar slagord som ”Vi vill orka mer än jobba!”, ”Vill ni inte ha oss kvar?!” och ”Trampa inte på oss!”
Från fackligt håll varnar man för att systemet blivit ett sätt för arbetsgivarna att kapa införandet av ”heltid som norm”, ett projekt som Kommunal och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) kom överens om 2016. Medan man å ena sidan accepterar fler heltidsanställningar, så lägger man samtidigt om schemat så att man får jobba fler men kortare pass. Kommunals avtalssekreterare Johan Ingelskog menar i Kommunalarbetaren att heltidsprojektet ”kidnappats” av konsultföretag som vill sälja dyra schemaläggningsprogram till kommunerna. Konsultföretaget Time Care Pool, som ägs av det brittiska riskkapitalbolaget HG Capital, har redan etablerat schemasamarbeten med ungefär en tredjedel av Sveriges kommuner. Från 2016 till 2020 har företaget nästan fördubblat sina vinster.
Makten över arbetet
Men för arbetarna verkar frågan större än antalet pass, eller antalet timmar på ett nattpass. I grund och botten handlar det om makten över arbetsplatsen.
– De bestämmer saker som de inte ens borde bestämma. De vet inte vad vi jobbar med eller hur det funkar, säger Håkan frustrerat.
Arbetarna vill inte bara att tiotimmarspassen återinförs, man vill också tvinga kommunen att lämna den byråkratiska styrningen och gå tillbaka till det gamla systemet där arbetarna själva kunde påverka schemaläggningen.
– Vi har alltid lagt våra scheman själva innan, påpekar Sebastian,
– I dag går personalen på knäna. Personalen mår skit, ärligt talat.
På demonstrationen är stämningen allvarlig. Det här är inte första gången man protesterar. Redan i april gjorde man i Trollhättan gemensam aktion mot hälsoscheman tillsammans med andra vård- och omsorgsarbetare runt om i landet. Men responsen från lokalpolitikens håll var sval.
– De kör verkligen bara över oss, det känns som ingen lyssnar, suckar Sebastian.
I lokalpolitiken har arbetarnas missnöje cyniskt kunnat kapas av M, KD och SD-oppositionen. I lokalpressen målar de ut sig som arbetarklassens försvarare mot ”det socialdemokratiska vanstyret”, samtidigt som V och MP, agerar passiva medlöpare till S och undviker att uttala sig nämnvärt i frågan. Att arbetarrörelsens traditionella partier blundar för arbetarnas problem kan bara kosta dem dyrt. Men trots att en lösning ”känns långt bort”, håller arbetaren Benita fast vid att ”vi kan inte ge oss utan att visa att vi är missnöjda”.
I Sverige, liksom i resten av världen, står vi inför en situation av skärpt klasskamp. Överallt försöker den härskande klassen lumpa över coronakrisens ekonomiska börda i knät på arbetarklassen. I Sverige är det arbetare inom vård- och omsorg som fått stå längst fram i skottlinjen, och därmed också varit de första att gå ut i kamp. Barnmorskor, vårdbiträden, läkare, undersköterskor och sjuksköterskor: alla grupper av arbetare inom vården har börjat försöka ta strid mot den stress, depression och ångest som nedskärningarna skapat. Hälsoscheman är bara en av många frontlinjer i vårdarbetarnas kamp. Nästa steg är att ta strid för ett fackligt och politiskt ledarskap värt namnet.
- Nej till hälsoscheman! Nej till nedskärningar!
- Rätt till heltid utan försämringar!
- Ut med företagen ur välfärden – för demokratisk arbetarkontroll av vård och omsorg!
- För en stridbar arbetarrörelse!