Kungahuset är själva den största skandalen

av Elsa Rohlén
Kungafamiljen. Foto: Bengt Nyman/Flickr (CC BY 2.0)

Strippklubbar, kaffeflickor och maffiakontakter. Skandalerna kring kungen som framkommit under de senaste åren har varit en enda smutsig härva.

Det är när man tänker på det helt otroligt hur länge den här feodala resten har lyckats klamra sig kvar. Precis som den svenska borgarklassen till följd av den långa perioden av klassamarbetespolitik haft en mer diskret framtoning, har också den svenska monarkin anpassat sig. För varje ny monark har de framställt sig som allt mer folkliga och politiskt ofarliga, och för varje regeringsform har de fått allt färre politiska uppgifter.

Kungahuset fyller dock fortfarande en praktisk funktion för de härskande klassen. Det är en traditionell symbol för nationen, och kan på så vis användas för att försöka skapa nationell enhet i tider av kris. Detta såg vi inte minst under coronapandemin eller under tsunamikatastrofen. Eftersom kungligheterna i allmänhet inte ska uttala sig om politik skapas också illusionen av att de står "ovanför" politik och klassmotsättningar, vilket gör att det får desto större påverkan när de väl säger någonting. När det behövs kan alltså kungahuset användas som en slags förtroendereserv för borgarklassen.

Häri ligger den politiska förklaringen till att kungahuset erhåller blygsamma 149 miljoner kronor om året i statliga medel för att klippa band. Är du fattig kallas pengar från staten bidrag, har du det bättre ställt kallas det avdrag, tillhör du kungafamiljen – då heter det apanage.

Dessa pengar går direkt till kungen och är helt upp till honom hur han vill spendera då statschefen inte omfattas av offentlighetsprincipen. I år måste han dock – hör och häpna – för första gången berätta hur mycket varje medlem i kungahuset kostar, samt ge "exempel" på utgifter. Utöver apanaget på 149 miljoner kronor tillkommer totalkostnaden för hovet per år, som enligt en granskning av Republikanska föreningen landar på 1,5 miljarder kronor. Detta ligger utanför kungafamiljens privata förmögenhet, som uppskattas uppgå till 600 miljoner kronor.

När man blir trött i handen av allt bandklippande kan man behöva koppla av. Utöver de elva kungliga slotten har kungafamiljen tillgång till ytterligare tio sommarresidens och fritidshus både i Sverige och internationellt.

Under de senaste åren har det blåst en del kring kungen. När biografin Den motvillige monarken utkom 2010 avslöjades hur kungen under 1990-talet festade på sexklubbar och hur det under stadsbesök levererades tjejer till kungens hotellrum på ett nästintill industriellt sätt. En av huvudkällorna till boken, vars uppgifter dock bekräftades av fler andra källor, var den nu avlidne gangstern Mille Markovich som då drev en svartklubb på Kungsholmen i Stockholm. Eftersom detta var under de så kallade porrkrigen, då Stockholms undre värld med våld gjorde upp om vem som skulle kontrollera vuxenindustrin i stan, tyckte Mille det var särskilt smidigt att regelbundet få besök av kungavännerna. Det innebar ju nämligen att hans klubb ställdes under Säpobevakning, helt gratis.

Mille Markovich trovärdighet har med rätta ifrågasatts sedan Mille försökte sälja manipulerade bilder av kungen på sexklubb. Om han ljög då, kan han väl ljuga om resten också? Då kan man åtminstone titta på vad kungavännerna trodde om saken. Kungens dåvarande bästa kompis, miljardären Anders Lettström, försökte nämligen köpa bilderna via "Gudfadern" Milan Sevo för 625 000 kronor. Han trodde bevisligen att Mille kunde sitta på känsliga foton.

I podcastserien Motiv från vintern 2021 och P3 Dokumentär-avsnittet Kungaboken och skandaldrevet avslöjas vidare vilken behandling författarna till boken, och de intervjuade kvinnorna, fick utstå med hot och påtryckningar – bland annat från den tidigare chefen för Rikskriminalen, Tommy Lindström.

Efter publiceringen åkte de ut i kylan. Tove Meyer, som då jobbade på Sveriges Radio, blev av med jobbet och åkte ner i en källare för att sortera gamla humorklipp till arkivet. Thomas Sjöberg kunde inte få ett enda journalistjobb och fick under en period återgå till att köra buss. I en bandinspelning av kungavännen Anders Lettström kan man höra honom säga: "Sjöberg ska krossas". Deanne Rauscher sa nyligen i en intervju med tidningen Journalisten: "Sviterna efter kungaboken förstörde så mycket av all glädje i livet, eftersom de hyrde folk som skulle förstöra våra liv ekonomiskt, socialt, professionellt". Som jag tidigare nämnt ska nu "insynen öka" i kungahuset. Detta är konsekvenserna av en faktisk insyn i kungafamiljens förehavanden. Sådant blev straffet efter det gräv som drog fram monarkins smutsiga byk i ljuset.

Kungen själv kunde initialt inte få ur sig så mycket mer än "nu vänder vi blad". Men som Thomas Sjöberg påpekade i Motiv: Det värsta är att han inte behöver säga så mycket själv. Det finns en hel trupp runt honom som gör det åt honom, som direkt gick ut och försvarade honom i media – och det finns en hel trupp runt honom, som såg till att det tystades ner.

Den motvillige monarken avslöjade skandaler kring kungahuset, och dess efterspel avslöjar ännu mer. Kärnan är att maktens män kan göra vad de vill, utan konsekvenser. Det är förvisso bara kungen som har åtalsimmunitet, men lagen är inte lika för alla. Samhällets elit kan i praktiken göra vad de vill, mot vem de vill, och det är den största skandalen av alla. De ser det som sin självklara rätt, och är ingenting de kommer avsäga sig själva. Det är en rätt vi kommer behöva ta ifrån dem.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.