Ukraina: Orsakerna till Putins invasion

Rysslands president Vladimir Putin har erkänt Folkrepubliken Donetsk och Folkrepubliken Lugansk i sydöstra Ukraina och skickat in ryska ”fredsbevarande styrkor” i båda områdena. Under natten till torsdagen har det också kommit rapporter om explosioner i flera ukrainska städer. Följande artikel skrevs före nattens händelser och analyserar den bakomliggande eskaleringen av konflikten mellan Ryssland och västimperialismen. Hur bör den internationella arbetarrörelsens förhålla sig?

I väst har man redan tillkännagett att man kommer att fullfölja sitt hot och svara med sanktioner. USA-imperialismen, Nato, EU och Storbritannien har kallat Putins beslut för ett ”brott mot Ukrainas suveränitet” och menar att det visar på ”uppenbar brist på respekt för internationella lagar och normer”. Detta är rent hyckleri. De länder som nu fördömer Rysslands handlingar har själva gjort exakt samma sak tidigare.

Låt oss komma ihåg att det var imperialismen i väst som påskyndade Jugoslaviens sönderfall 1992. Då var det inte tal om någon ”nationell suveränitet”, av en enkel orsak: det låg i deras intresse att bryta upp det forna Jugoslavien för att kunna återta sina gamla intressesfärer. Detta var en helt och hållet reaktionär handling som ledde till inbördeskrig och etnisk rensning mitt i Europa.

Hyckleri

USA-imperialismen och deras svagare europeiska allierade talar nu om behovet av att Ryssland respekterar ”nationell suveränitet”, och framställer sig själva som försvarare av demokrati och mänskliga rättigheter. Är tanken att vi ska glömma att de inte hade samma betänkligheter när det gällde att själva bomba och invadera suveräna länder? De är experter på att organisera militärkupper och på annat sätt lägga sig i andra länders affärer – när det gynnar dem. Vi har sett detta i Irak, Afghanistan, Honduras, Venezuela, Libyen, Somalia och så vidare: listan kan göras mycket lång. När det inte påverkar deras intressen låtsas de som ingenting. Detta gäller exempelvis i Jemen, där Saudiarabien tillåtits att krossa en hel nation och tvinga miljoner till svält. Detta beror på att Saudiarabien är allierad med imperialismen i väst – till skillnad från Ryssland.

Vi står för den internationella arbetarklassens intressen och kan inte låta oss luras av spelet om ”vem som började”, eller vem som bär ansvaret för den nuvarande konflikten. Det finns imperialistiska ambitioner på båda sidor. Ända sedan Sovjetunionens kollaps 1991 har USA-imperialismen och dess europeiska Nato-allierade gradvis gjort insteg på det som tidigare var Rysslands intressesfär, och steg för steg tagit in östeuropeiska länder i sin allians.

Foto: Public domain

Ukraina är en kandidat till ett framtida Nato-medlemskap, och man måste vara blind för att inte se att Natos expansion syftar till att stävja den ryska imperialismens ambitioner i regionen. Det är med andra ord ett sätt att begränsa den ryska kapitalistklassen och gynna imperialismen i väst. Om Nato inte insisterat på att expandera österut, skulle vi inte stå inför risken om ett nytt krig i Europa. Men det är samma sak som att säga: om Nato inte vore en allians av kapitalistiska stater som företräder sina egna intressen, skulle vi inte vara i den här situationen. Kapitalismen är ett system som oundvikligen leder till krig vid en given tidpunkt. När de normala relationerna inte räcker och den ”fredliga konkurrensen” inte längre tjänar de nationella härskande klassernas intressen blir krig det enda alternativet.

De olika ”färgrevolutioner” som vi sett i östeuropeiska länder sedan 1989–1991 var inte ett uttryck för folkets vilja i dessa länder. De var resultatet av manövrer från stormakter i väst för att etablera regimer som gjorde det lättare att ytterligare montera ned det som fanns kvar av den statliga egendomen, ta kontroll över den lokala marknaden, öka sina intressesfärer ytterligare och samtidigt trycka tillbaka Rysslands inflytande. Detta är inte en konflikt mellan ”demokrati” i väst och ”diktatur” under Putin, utan en kamp mellan två motstående imperialistmakter om kontrollen över en region. När imperialismen i väst agerar aggressivt, försöker den alltid skylla på någon annan och framställa sig själv som en kraft för ”fred och demokrati”.

Det är ironiskt att Putin nu har använt precis samma taktik som regimen i Washington brukar göra; han har till och med kopierat detaljer som att kalla de ryska trupperna i Donbass för ”fredsbevarande styrkor”. Han verkar härma USA-imperialismens beteende när de cyniskt använde kosovoalbanernas svåra situation för att bomba Serbien, en traditionell allierad till Ryssland. Nu använder Putin cyniskt den svåra situationen för det rysktalande folket i Donbass för att slå mot Ukraina och väst i allmänhet, medan USA och de europeiska stormakterna gråter krokodiltårar över detta brott mot ”internationell lag”, ett koncept helt utan betydelse på marken. Internationella relationer under imperialismens epok styrs inte av lagar, utan av ekonomisk och militär makt.

I sitt långa tal där han rättfärdigade erkännandet av Folkrepubliken Donetsk respektive Lugansk, tydliggjorde Putin den reaktionära och chauvinistiska ideologi som ligger bakom den ryska interventionen. Han talade om Ukraina som en artificiell nation som Lenin och bolsjevikerna skurit fram ur den ryska kroppen. ”Det moderna Ukraina är skapat av Ryssland, eller mer specifikt av det bolsjevikiska kommunistiska Ryssland”, sa han. ”Lenin och hans anhängare gjorde det på ett grovt sätt, där man alienerade Rysslands historiska territorier. Miljoner människor som bodde där tillfrågades inte alls.” Han tillade att ”tacksamma arvtagare har nu förstört monument av Lenin i Ukraina. Detta kallar de för avkommunisering. Vill ni se avkommunisering? Detta passar oss väl. Men man får inte sluta halvvägs. Vi är redo att visa vad verklig avkommunisering betyder för Ukraina.” Härmed gjorde Putin det tydligt att hans modell är det ryska imperiets, vilket innebar att han också ifrågasatte hela Ukrainas existens som han anser vara ”Lenins skapelse”.

Det är uppenbart att Putins handlingar inte motiveras av en svår situation för etniska ryssar i Ukraina, eller för folket i Donbass, utan tvärtom av den ryska kapitalistklassens intressen. De vill återta Rysslands roll som stormakt. Putins eskalering speglar det kapitalistiska Rysslands nationella säkerhetsintressen: en aggressiv och reaktionär stormakt med imperialistiska ambitioner, som vi redan visats i Georgien, konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan, i Belarus och Kazakstan, liksom i dess intervention i Syrien. En annan orsak är Putins behov av att öka sin popularitet, som minskat som ett resultat av de ökade sociala problemen och den ökande fattigdomen inuti Ryssland.

Varför har Putin gjort detta?

Putins motiv och ambitioner har visats tydligt och uttalats öppet. I sitt brev till Nato krävde han säkerhetsgarantier för Ryssland i Europa. Dessa inkluderade en garanti på att Ukraina aldrig skulle gå med i Nato, en begränsning av militära övningar vid Rysslands gräns och att man inte skulle placera ut medeldistansmissiler. Detta var ett svar på Natos östliga expansion efter stalinismens kollaps för 30 år sedan. Vid den tidpunkten var Rysslands ekonomi krossad och USA-imperialismen använde situationen till att konsolidera sitt grepp över Östeuropa. Men nu märker Ryssland en relativ minskning av USA:s makt (särskilt efter dess förnedrande tillbakadragande från Afghanistan) och slår tillbaka.

USA:s relativa svaghet har avslöjats tidigt i denna konflikt. Trots allt prat om en ”nära förstående invasion”, har president Joe Biden hela tiden gjort det tydligt att han inte skulle skicka amerikanska trupper till Ukraina. Detta följer i samma mönster som det passiva svaret från väst på Rysslands annektering av Krim 2014. Putin tog till sig budskapet: han kan göra som han vill i Ukraina, med begränsade konsekvenser – vissa ekonomiska sanktioner, men inget militärt gensvar.

Foto: kremlin.ru, Wikimedia Commons

Detta är alltså i grunden en reaktionär konflikt mellan två stormakter. Å ena sidan USA-imperialismen – fortsatt den mäktigaste och mest reaktionära makten på planeten – och dess allierade. Å andra sidan har vi Rysslands regionala imperialistiska ambitioner. Arbetarklassen har inget att tjäna på att stötta någon av sidorna.

Redan från början har Putin försökt nå sina mål genom att visa upp Rysslands militära muskler, samla trupper vid gränsen, organisera gemensamma militära övningar med Belarus, testa missiler och så vidare, samtidigt som han med viss framgång försökt förvärra splittringarna mellan USA och dess europeiska allierade i Berlin och Paris. Det är värt att notera att Putin på förhand varnade den franska presidenten Macron och den tyska kanslern Scholz, men inte Biden.

Putin insisterade hela tiden på att han ville ha förhandlingar, på sina villkor, och på att väst skulle sätta press på den ukrainska presidenten Volodymyr Zelenskij att implementera Minskavtalen, som förhandlades fram 2014 respektive 2015. I fråga om Ukraina skulle han föredra det resultatet. Minskavtalen låter Folkrepubliken Donetsk och Folkrepubliken Lugansk fortsätta vara del av Ukraina, men få en särskild autonom status. Detta skulle ge Putin en permanent hävstång i landet. Ukrainas dåvarande president Porosjenko skrev under avtalen när hans offensiv mot Donbass kollapsade, och Putin kan till och med ha räknat med att Zelenskij, om han gick med på dessa villkor, skulle ha drabbats av vrede från nationalisterna på den extrema högerkanten och deras militärbataljoner, vilket till och med hade kunnat fälla Zelenskijs regering.

För Putin är folkrepublikerna bara brickor i ett spel, som han är beredd att offra för att nå sina mål. Låt oss inte glömma att upproret i Donbass 2014 var en del av en större rörelse som uppstod till svar på att en regering kom till makten i Ukraina som var uppbackad av nazistiska paramilitära organisationer och som förespråkade en särskilt reaktionär variant av ukrainsk nationalism, som var djupt antirysk och öppet byggde på traditionen från andra världskrigets nazikollaboratörer.

Vid den tidpunkten blandades alla slags grupper i de två republikerna i öst – sådana som såg sig som kommunister och sådana som byggde på det sovjetiska motståndet mot nazisterna, såväl som en del öppet reaktionära storryska chauvinister som såg med nostalgi på det ryska imperiets storhetstid.

Men efterhand blev republikerna helt beroende av regimen i Moskva, både ekonomiskt och militärt, och dess ledarskikt rensades på sina mer självständiga och folkliga element. Så snart Putin bad om det, tillkännagav ledarna för de två republikerna att civila skulle evakueras, samtidigt som alla människor i stridbar ålder skulle mobiliseras. Därefter reste de till Moskva för att be om att erkännas, vilket Putin naturligtvis gjorde.

Att Ryssland erkänner deras ”självständighet” är alltså meningslöst, för de är redan helt beroende av regimen i Moskva. Den enda verkliga förändringen är att Putin tillkännagett att de inte längre är en del av Ukraina.

Vad har ändrats?

USA har hela tiden svarat aggressivt på Putins krav, konstant fördömt den ”nära förestående” ryska invasionen och vägrat att göra några eftergifter. När man är skolgårdens största mobbare kan man inte visa någon svaghet, eftersom andra då kommer att vilja utmana ens position. Så även om Biden inte var beredd att möta Ryssland genom en militär intervention i Ukraina, kunde han samtidigt inte verka som att han gjorde eftergifter. Det var detta dödläge som ledde till den nuvarande eskaleringen.

Putin har räknat med att imperialisterna i väst, trots alla deras stora ord, inte kan stoppa honom. Svaret från väst har hittills bara varit sanktioner på olika nivåer mot Ryssland. EU:s sanktioner riktas mot alla som handlar med de två republikerna. Problemet är såklart att alla 27 medlemsstater måste hålla med, och det finns utan tvivel olika åsikter bland dem. Länder som Italien, Österrike och Tyskland är oroade för leveranserna av gas. Ryssland tillhandahåller 40 procent av EU:s gaskonsumtion och runtom i Europa finns det redan en växande frustration och ilska på grund av den enorma ökning av energipriser som människor står inför i år. Den senaste utvecklingen driver upp gaspriserna ännu mer, likaså priset på råolja som Ryssland är en stor producent av.

Den brittiske premiärministern Boris Johnson är i stort behov av en distraktion från sina egna inhemska problem, efter att hans popularitet snabbt börjat sjunka i en situation med stort missnöje i samhället. Han har gjort mycket väsen om att försvara Ukraina och har nu tillkännagett att Storbritannien kommer att frysa tre ryska oligarkers tillgångar, såväl som att genomföra sanktioner mot fem ryska banker.

Biden har samtidigt tillkännagett sanktioner som skulle förhindra att amerikaner gör nyinvesteringar i, handlar med eller finansierar de ukrainska områden som nu står under ryskstödda separatisters kontroll. Men Thomas Graham, ordförande för Vita husets nationella säkerhetsråd i frågor om Ryssland under George W. Bush, har konstaterat att dessa sanktioner ”inte kommer att ha någon större påverkan, om ens någon alls” på Rysslands handlingar. De är mycket lika de sanktioner som man ålade Ryssland efter att landet annekterade Krim 2014, och skulle få liknande effekt på Putin – alltså i stort sett ingen alls.

Putin är medveten om den ukrainska regimens svaghet. Men nu när han skickat styrkor till de två republikerna – vad är nästa steg? Det är svårt att säga vad nästa manöver blir. Ett krig är den mest komplicerade ekvationen man kan tänka sig, och när det väl börjat är det omöjligt att säga vad slutresultatet blir. Putin kommer att behöva bedöma läget vid varje vändning och beräkna sitt nästa steg därefter.

I tidigare artiklar ansåg vi att ett fullskaligt krig mellan Ryssland och Ukraina var det minst sannolika perspektivet. Så vad har ändrats? Putin beräknade att USA och europeerna skulle göra eftergifter hellre än att riskera ett extremt destabiliserande krig i Europa. Han försökte få Minskavtalet implementerat. Men Nato-alliansen, som domineras av USA-imperialismen, kunde inte möta hans krav. Ur deras perspektiv skulle alla eftergifter stärka Ryssland, vilket de vill undvika. Särskilt USA vägrade vika sig i fråga om Natos expansion.

Detta innebar att Putin antingen behövde agera på sina hot eller dra sig tillbaka. Hans tidigare hot hade misslyckats, så hans enda val var att öka insatserna och hitta en ursäkt för att skicka in trupper i de två utbrytarrepublikerna. Till hans fördel är att många i republikerna kommer att välkomna de ryska trupperna. Och när han väl intagit dem, kan Putin använda sin närvaro i området till att förhandla från en starkare position. Men om Putin skulle invadera hela Ukraina skulle det mycket väl kunna bli det sista han gör som president, för han skulle möta ett folk som motsätter sig att bli dominerade av Ryssland.

Nej till krig! Fienden finns på hemmaplan!

Det är tydligt att Putin försökt få väst att sätta sig vid förhandlingsbordet och göra de eftergifter han krävt, men väst – särskilt USA, uppbackade av sina knähundar i den brittiska regeringen – har vägrat. Detta är orsaken till att Putin i slutändan drog slutsatsen att han inte hade något annat val än att öka insatserna. Kommer han att begränsa sig till att hålla det territorium som de två utbrytarrepublikerna har, eller kommer han att försöka ta sig längre in i Ukraina?

Leonid Kalashnikov, ordförande för statsdumans kommitté i frågor om OSS (Oberoende staters samvälde, ett samarbete mellan före detta Sovjetrepubliker), poängterade att folkrepublikerna Lugansk och Donetsk erkänts för de regioner som bär samma namn – och separatisterna kontrollerar bara delar av dessa regioner. Därför skulle de kunna hävda att deras statsmakt ska sträcka sig till resterande delar av regionerna. Kalashnikov menade att ”hur dessa gränser ska återställas beskrivs inte i avtalet. Vad Folkrepubliken Lugansk och Folkrepubliken Donetsk gör i detta avseende är inte vår sak att avgöra.”

Foto: EmirhanEfe1, Wikimedia Commons

Detta öppnar för att man ska ta försöka överskrida de territorier som än så länge brutits loss, vilket skulle kunna leda till en direkt konfrontation mellan ukrainska och ryska styrkor. Väst har redan börjat genomföra sanktioner, så vad mer skulle Nato kunna göra om Putin vill röra sig längre in i Ukraina för att störta den nuvarande regimen? Ur en rent militär synpunkt, skulle Ryssland enkelt kunna besegra Ukraina och ingen europeisk makt har uttryckt någon vilja att faktiskt bli inblandad på marken med sina egna soldater. Men även om det finns sympati för de ryska styrkornas närvaro i utbrytarrepublikerna, skulle situationen vara en helt annan för Putin om han försökte röra sig in i centrala Ukraina där han skulle möta storskalig opposition. Detta skulle göra alla territoriella erövringar extremt svåra och kostsamma att hålla.

Regeringen i Kiev kommer nu att hamna under enorm press. Ur dess synpunkt har Ukrainas territorium formellt invaderats, men det finns inte mycket den kan göra. Krim annekterades för åtta år sedan och fortsätter att vara en del av den ryska federationen, trots de sanktioner man gjort mot Ryssland. Senaste gången den ukrainska regeringen gick i krig i Donbass blev den besegrad, och stod utan hjälp. Ukraina har krävt ett extrainsatt möte med FN:s säkerhetsråd, men det är osannolikt att detta organ ens kommer att fördöma Rysslands handlingar med tanke på att Ryssland har vetorätt. Zelenskijs impotens kan i längden leda till att hans svaga regering faller.

Som för att understryka USA-imperialismens relativa svaghet, har dess första praktiska svar varit att flytta all kvarvarande statsdepartementspersonal från Ukraina och flyttat sin ukrainska ambassad från Kiev till Lviv – till Polen! Det måste ha varit verkligt lugnande för Zelenskij att se till vilken grad hans befäl i Washington är beredda att försvara Ukraina från rysk aggression.

Det är tydligt att Putins mål i sista hand är oförändrat: att Ryssland ska erkännas som en regional stormakt och att man ska få garantier på att områdena precis utanför landets gränser inte kommer att hota dess intressen. Nu när han gått in är det osannolikt att han ger upp det Donetsk- och Luganskrepublikernas territorium, och det är möjligt att han går längre. Detta är en pågående situation som måste följas noggrant.

Ingenting har lösts för arbetarklassen i varken Ryssland eller Ukraina, och man har inte vunnit någonting. När Putin påstod att Ukraina var Lenins skapelse hade han såklart fel, eftersom Ukrainas komplexa nationella identitet existerade före 1917. Men det var Lenins noggranna politik i fråga om rätten till nationellt självbestämmande – en fråga där han hamnade i konflikt med Stalin – som möjliggjorde bildandet av unionen mellan det sovjetiska Ukraina och det sovjetiska Ryssland på den jämlika och frivilliga basis som var grunden för skapandet av Sovjetunionen (formellt Socialistiska rådsrepublikernas union) 1922, för exakt 100 år sedan. Bara i det avseendet kan man säga att Ukraina, med dess nuvarande gränser, skapades av Lenin, och det har nu förstörts av de reaktionära ukrainska nationalister som kom till makten efter Euromajdan-rörelsen.

Ukrainas och Rysslands arbetare är sammanlänkande av starka historiska band, även om dessa försvagats av den reaktionära ukrainska nationalismens och storryska chauvisnismens gift, särskilt sedan 2014. Ukraina är nedsjunket i inbördeskrig och miljoner har tvingats emigrera på grund av den ekonomiska krisen.

Den enda vägen framåt för arbetarklassen är att störta den parasitära kapitalistiska oligarkin som styrt landet som sin privata egendom under de senaste 30 åren, och expropriera dess rikedomar. Bara på grundval av att arbetarna kommer till makten kan Ukraina verkligen frigöras, och arbetarklassen enas på en frivillig basis över de gränser som språk och nationell identitet ställt upp.

I väst är arbetarnas huvudsakliga ansvar att motsätta oss våra egna reaktionära imperialistiska härskande klasser som eldar på konflikten. Den främsta uppgiften för arbetare i Ryssland är att motsätta sig sin egen reaktionära härskande klass, som driver Putins regionala stormaktsambitioner. I Ukraina behöver arbetarna motsätta sig sin egen kapitalistiska oligarki, som kastat in landet i inbördeskrig samtidigt som de samlar bytet från plundringarna utomlands.

Fred åt hyddorna, krig åt palatsen!

Jorge Martin

Fred Weston

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,166FansGilla
2,175FöljareFölj
643FöljareFölj
2,000FöljareFölj
672PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna